Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skolan, nu representerad främst af maskinarbetame, hvilka helt
accepterat den kapitalistiska ekonomins betraktelsesätt att arbetslönen som
hvarje annan vara fick rätta sig efter de allmänna prisen. Men häremot
häfdade särskildt bomullsarbetame, att en minimilön var den enda
rationella grundvalen för hela industrin. Konsekvent afvisade den »gamla»
riktningen all statsintervention, sedan man nu hade föreningsrätt,
fabriksinspektion och en smula skyddslagstiftning för de svagare kategorierna af
arbetare; fackföreningen borde då kunna sörja för resten, tjänstgöra äfven
som hjälp- och pensionskassa. Den motsatta riktningen måste däremot
kräfva vida mer af statens bistånd och lagens skydd. Dessa skiljaktiga
tendenser framträdde icke blott mellan de olika fackförbunden, utan äfven
inom samma fack och samma förening. Något vidare enigt och kraftigt
uppträdande utöfver de rent påtvungna striderna kunde under sådana
förhållanden icke bli tal om. Det enda bandet mellan de stridande
grupperna var den årliga kongressen och den parlamentariska kommittén, som
skulle sköta politiken åt fackföreningarna.
Denna politik måste under de gifna förhållandena bli mycket spak.
År 1880 lyckades det kommittén att förmå den med åren allt mera
radikale och vidsynte Gladstone att, trots häftigt motstånd från
fabrikantflygeln i hans eget parti, genomdrifva en lag om arbetsgifvares
skadestånds-plikt vid olycksfall. Man kan förstå hur starkt grepp den absoluta
fri-konkurrensdoktrinen ännu hade öfver sinnena i England, när denna lag,
som dock gaf den skadade arbetaren blott ett så otillräckligt rättsskydd,
att erfarenheten visat att den ledde till skadestånd endast vid 12
olycksfall på 100, kunde i parlamentet bekämpas som en kränkning af
för-dragsfriheten!
Frånsedt detta lilla sociala framsteg nöjde sig fackföreningarna med
att traska i hälarna på det liberala partiet. Deras politiska reformkraf
gingo ej ens så långt som den borgerliga radikalismens. Fordran på
allmän rösträtt för myndige män förkastades (!) på
fackföreningskongres-sema 1882 och 83, och krafvet på utvidgad rösträtt för landtarbetarne
upptogs först sedan de liberala allmänt slutit sig till det. Minimilön ville
<den parlamentariska kommittén alls icke verka för, och nästan intet
kraftigt initiativ till fördel för arbetarne är från det hållet att anteckna under
denna tid, fastän just då ohyggliga afslöjanden gjorts t. ex. om
»ut-svettningssystemet». Det var icke fackföreningarna, utan radikalen
Charles Bradlaugh som genomdref förbud mot den gamla oseden att utbetala
löner på värdshusen och som äfven fick bestämmelserna mot
truck-systemet skärpta.
Lika fullt var det anslutningen från fackföreningarna som satte
Gladstone och hans liberaler i stånd att genomföra den stora
rösträttsrefor-men af 1885, hvilken gaf landsbygdens arbetare ungefär samma politiska
rättigheter som städernas fått genom Disraeli och de »konservativa» 1867.
Men om någon själfständig politik var ännu icke tal. Med hull och hår
stuto fackföreningsledarne fast i den liberala uppfattningen af samhället,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
