Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den himmelskriande orätt, som härskade rundt omkring honom, så
lämnade hans samvete honom icke längre någon ro.
»Jag kan icke måla», skrifver han, »icke låsa, icke betrakta en sten eller företaga mig
något som hälst annat som jag har lust med, ja till och med morgonsolens ljus är mig
förhatligt på grund af de kval jag lärt känna och hvilkas märken jag ser äfven där jag icke
känner dem och som ingen inbillningskraft kan föreställa sig så förfärliga som de verkligen äro.
Därför vill jag icke dröja längre, utan tillsammans med så många eller så få som vilja bistå
mig vill jag göra allt som står i min makt för att öfvervinna eländet.»
I en rad uppsatser, de första samlade under rubriken »Unto this
Last» (»åt den siste», ur Jesu liknelse om den sistkommande arbetaren,
som fick lika mycket som de andra), angrep Ruskin till stor förargelse
för den välmående bourgeoisin den förkrympning af människolif, hvarpå
dess välmåga var byggd:
»Det är inte det värsta att människorna äro illa närda, utan att de icke ha någon glädje
af det arbete, med hvilket de förtjäna sitt bröd, och att de följaktligen anse rikedom som den
enda källan till glädje. Det är inte det värsta att människorna äro nedtryckta under de högre
klassernas öfvermod, utan att de icke kunna fördraga sin egen ställning, ty de känna att det
slags arbete, till hvilket de äro dömda, verkligen är en degradering och trycker ned under
mänsklig nivå. Aldrig ha de högre klasserna haft mera sympati för de lägre och visat dem
mera barmhärtighet än i våra dagar, och aldrig ha de trots detta varit föremål för ett så
intensivt hat» ...
Och om dessa industrialismens offer, arbetarne, som hela sin lifstid
få upprepa samma handgrepp, skrifver han:
»Detta är icke längre arbetsdelning, det är människodelning. Man styckar oss i så usla
småstumpar, att den smula andliga kraft, som blir kvar för hvar enskild människa, icke längre
förslår till att göra en nål, utan går åt till att göra ett nålsöga. Om vi kunde se den
kristallsand, hvarmed nålspetsarna finslipats — sanden af människosjälar — så skulle vi kanske tänka
på hur dyrbar nålfabrikationen är. Den stora jämmer, som stiger mot himlen från alla våra
fabriksstäder, tydligare än oset från fabriksskorstenarna, den kommer af att vi i dessa städer
tillverka allt, bara inte människor. Vi bleka bomull, vi härda stål, vi raffinera socker, vi forma
lervaror: men att klara, härda, förädla och forma en enda lefvande själ, det kommer icke i
betraktande vid våra beräkningar af profiten» . . .
Den forne handtverkarens förnedring till en passopp åt en maskin var
alltså för Ruskin egentligen tidens största lyte. Hos hvarje människa,
äfven den hvardagligaste och obetydligaste, slumra vissa anlag, rör sig
en viss fantasi och andlig kraft, om än svag och famlande. Beviset
härför fann han i forna tiders konsthandtverk. Förr utfördes en mängd
arbeten i det fria, under muntert samspråk och sång. Handrörelserna
följde sångens rytm och miste därigenom mycket af sin enformigt
tröttande karaktär. Nutiden spärrar in arbetarne som fångar dagen i ända,
i sällskap blott med liflösa, larmande maskiner. En hel man för ett
helt arbete blir alltså Ruskins kraf, ty som människans arbete är, sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
