Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Mannarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i rn™wrfciL.a^
"TfK
86
inte i det humöret förr. Men då måste han. Nu är
det din tur, Per Andersson, ljöd det från alla håll.
Och det gjorde Per Andersson med samma omsorg
och nätthet, som orn han hållit ett av sina mest över-
tygande anföranden, och det hade väl blivit alltför
nätt om icke andra mannar skrubbat in, när det skulle
vara kläm, och sen Per Andersson med lite tremu-
lanser kommit över den högsta och mest övertygande
tonen, så började det rulla vidare med rungande basar
och smattrande hurra’n. Och Per Andersson förde
sitt åtagande igenom till sista vers utan att en sta-
velse gick förlorad under hans utmärkta recitation.
Men ryska örnen övergick omedelbart till sam-
fälld sång. Det var bara absolut nödvändigt, att
Jöns Svensson i Hejdan tog upp den och sjöng före.
Han var en lika så betänksam man som både du och
jag, och satt hela kvällen med klokt snack och led
smälek för sina bleka toddyar, men han hade nu den
rollen — du tror väl inte att det finns blindpipor
ibland oss? — och när det led framåt, så hjälpte det
icke, då fick han kraftiga knyckar av Anders vid
smedjan och började harkla sig. »Opp och stå, din
muskovitl» kommenderade Anders. Och Jöns upp
och började med mycken precision, i det han gav
tecken till takten åt Anders, vilken sen markerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
