Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J491
dianerna begynte bli allt farligare. Han försökte att
skrämma en stam Indianer, nära Natchez, sägande att
lian var af öfvernaturlig härkomst, och fordrade
infödingarnes lydnad.
Höfdingen svarade: »Ni säger att ni är solens son.
Uttorka denna flod och jag skall tro er!»
Ferdinand de Soto kunde ej längre skrämma, eller
straffa. Hans högmodiga egensinne och stolthet hade
förbytts i mörk melankoli, och hans helsa begynte sjunka
under kampen med motgång ocli lidelse. En elakartad
feber förtärde honom, under hvilken lian hvarken
vårdades eller besöktes, såsom han liade det behöft. Hans
lilla här var nu sammansmält till trehundra man.
När han kände sin död nalkas, kallade han
omkring sig återstoden af sina trogna följeslagare, som lydde
honom ända till slutet, och utnämnde sin efterträdare.
»Dagen derefter dog han. Hans soldater uttalade
lians äreminne i det de sörjde hans förlust. Presterna
sjöngo öfver honom det första requiem, som hördes öfver
Missisippis vatten. För att dölja hans död, sveptes hans
lik i en mantel. Och i nattens djup buro de honom
ut på Missisippi, och sänkte honom tyst ned i
strömmens midt».
Det var nu åter Maj, och våren bröt herrlig in
öfver Missisippi, men de Soto bröt ej mera upp att
möta den.
»Missisippis upptäckare (tillligger hans biograf) sof
under dess vatten. I fyra år hade lian vandrat, och
genomvandrat en stor del af kontinenten, sökande guld,
och hade ej funnit någonting så märkvärdigt, som stället
för sin graf».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
