Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hellerup. Ljungby socken, Faurås härad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då den genom att göra fröken U. Ehrenpohl, den n. v. egarens farmoder, till hjeltinnan
i äfventyret, förflyttar tomtarnas och nissarnas tidehvarf något väl nära vårt rationalistiska
århundrade. Sägnen förtäljer: Det var en gång en fröken, lika god som vacker, hvilken
bodde på Hellerup. En natt vaknade hon och såg till sin stora förskräckelse invid sängen en
tomtegubbe, iklädd den vanliga gråa drägten och den välkända röda mössan samt hållande en
liten lykta i handen. "Blif ej rädd, nådig fröken", sade han, "jag vill ej göra eder något
ondt, vill blott bedja eder om en tjenst, den J, så god mot alla, ej skall neka mig. Sedan
länge har jag och de mina bott i köket, der vattentunnan står, men den är nu gammal
och söndrig. Den läcker, och pigorna spilla äfven vatten deromkring, så att vi ej der
kunna ligga torra, utan plågas af takdropp och fukt. Var derför god att låta flytta tunnan
bort." — Fröken lofvade att redan följande morgon uppfylla tomtens begäran, och han
aflägsnade sig under många tacksägelser. Vattentunnan har under tidernas lopp väl
understundom skiftat plats; men om den någon gång, äfven utan att läcka, ställts öfver tomtens
bostad, har der alltid blifvit "uhäll" med göromålen i köket, intill dess hon återfått den
plats, som fröken bestämde, hvarefter tomten åter med skyddande hand omhägnat lerfat
och tallrickar, ja, t. o. m. hindrat gröten att svedas.
Det dröjde ej länge förr än vår fröken åter erhöll ett nattligt besök af tomten,
hvilken såsom bevis af sin tacksamhet och förtroende nu böd henne på barns-öl. Den
goda fröken emottog inbjudningen, och då, såsom det egnar hvarje huslig landtfröken,
morgonklädningen och hushållsförklädet redan om afton blifvit iordninglagda, iklädde hon
sig skyndsamt den enkla drägten, heller än att låta tomten och hans gäster vänta. Fastän
det gamla huset hvarken var stort eller labyrintiskt, kunde hon dock ej beskrifva mera
af färden till tomtens bostad, än att hon gått igenom köket. Efter att hafva uppfyllt
sitt vigtiga åliggande såsom gudmoder till den allra näpnaste lilla guddotter, hvilken efter
vederbörlig ritual vattenöstes, återlemnade hon barnet till modern. Denna bad henne
hålla opp förklädet och lade något deruti. Fastän det syntes endast vara små hyfvelspån,
visade fröken sig dock tacksam och belåten med den ovanliga faddergåfvan. Hon
återfördes på lika okända vägar till den stora salen i nedra våningen. Här tog tomten
afsked af henne, sägande: "vi råkas nog åter, men kom ihåg, hvad än J då fån se, skratta
aldrig åt mig eller de mina, ty då återse vi hvarandra ej mera." När tomten aflägsnade
sig, kastade fröken hyfvelspånen i den stora salskaminen, der hon ansåg dem kunna blifva
till nytta. Men när pigan om morgonen der skulle uppgöra eld, fann hon hyfvelspånen
förvandlade i rödaste guld och smycken af finaste dvergsmide, inlagde med svart emalj.
De hafva länge gått i arf inom slägten, men i senaste tider försvunnit på lika obegripligt
sätt som de tillkommit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
