Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
H E R X H A’
nell reklam. Det faller dem inte in att klaga,
och hur ska världen då veta, att de lida? En
inkarnation av själva Germania är den offi-
cersänka, som vid sina tre söners bår utbrast :
»Hade bara min man fått uppleva detta!»
Berlin samlar stilla upp de utblottade flyk-
tingarna från Östpreussen, lantdagen voterar
400 miljoner till reparerande av kosackernas
skövlingar, och så talar man hälst inte vidare
om den saken. Invånare i de ständigt hotade
östra gränsbygderna skriva och berätta om
ryska ockupationer, hur stadens befolkning
står stum samlad längs gatorna, när trupper-
na tåga in, och hur männen lyfta på hatten
— »man vill ju vara hövlig mot fienden».
Och har det inte bränts och plundrats och
misshandlats för mycket, får fienden tacksamt
beröm.
Har man en gång fått syn på detta stolta
och förtegna tålamod, bör man anstränga sig
att bevara det i minnet som mildrande komp-
lement till den blodsprängda Marskult, som
förföljer en ända in i framstegskvinnornas
läger. Där kan man numera framhålla som
mönster av sund och skön utveckling den
stillsamme lille Berlinkontorist, som skickar
sådana här fältpostbrev från Belgien: »Kan
du tänka dig det, kära mamma? Din blö-
dige son, som sprang sin väg, när en höna
skulle slaktas, han spetsar nu mänskor. —
— Jag har upplevat det skönaste en man kan
uppleva på denna jord» . . . Slut med de
förpästade, alltför långa fredsårens »Humani-
tätsduselei» — den stora, starka, fria män-
skan har uppstått.
Den tyska folksjälen genomlever sina er-
farenheter djupt och samvetsgrant som ingen
annan — bejakar den kriget, så gör den det
med besked: det går inte av för mindre än
en slaktandets religion ocb metafysik.
För engelska ögon däremot blir krig ingen-
ting annat än en politisk åtgärd och den obe-
hagligaste man kan tillgripa. En helt praktisk
nation, främmande för religiös och intellektuell
oro, rutinerad i sin frihet liksom i sin bun-
denhet, låter sig inte beröras i sitt innersta
av en dylik kalamitet.
De engelska kvinnorna ha icke överraskat
oss med någon martialisk extas eller patri-
otisk salvelse. De äro till den grad patrioter
i vardagslag, att de omöjligt kunna öka på
dosen vid festliga tillfällen. De tävla med
tyskorna i samhällsbevarande arbete, men
sköta därjämte — i skarp motsats till dessa
— den speciellt engelska uppgiften att käm-
pa mot regeringen. För dem har inte kriget
tänt en gloria kring de styrandes skuldbelas-
tade huvuden. Ministären får veta, att den
har begått åtskilliga inrikes förbrytelser, av
vilka var och en är jämngod med tyskarnas
inbrott i Belgien. Det är nu engelskt manér
och inte illa ment.
Till brittiska krigspsykologin hör också
den påfallande omständigheten, att några
mycket bemärkta kvinnor, suffragetterna Chri-
stabel Pankhurst och Annie Kenney samt
f. d. Suffragetten mrs Pethick Lawrence nyss
vår för sig givit sig av till Amerika på före-
dragsturné. Det är inte bekant, om de fun-
nit tillfället lämpligt för en semester eller
om djupare orsaker gjort hemlandet otrevligt
för dem.
Från Frankrikes kvinnor ha vi äntligen
fått en hälsning genom Jane Mismes vecko-
tidning La Française för 15 nov., det
första nummer som utkommit under kriget.
Där som överallt annorstädes talas om »kvin-
nornas mobilisering», men som ett önskemål
snarare än ett faktum. Två orsaker torde ha sam-
verkat till denna försening av inryckningen:
landets egenskap av krigsskådeplats och fram-
för allt franska kvinnorörelsens ringa styrka
och försagda väsen. Jane Misrrfe har till och
med sett sig föranledd att genom en rundfråga
till berömda herrar skaffa sig intyg om det
tillbörliga i att publicera en kvinnotidning
i krigstider. Svaren utföllo lika galant som
tillfredsställande, och en militärperson försäk-
rar, att kvinnornas roll är stor i örlogstider,
»ty deras leende är en tröst och deras kyss
en belöning».
La Française borde väl alltså »fort-
sätta att småle», som slagordet lyder, men
den har blivit mycket allvarsam och dess
spirituella kåsörer ha tystnat. Dess ton är
fullkomligt lugn och värdig, tappert resigne-
rad, stilens elegans en smula trött och däm-
pad. Den sticker av mot tyskornas stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
