Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riktigt säker på henne är dock Elis icke. Det är ett
kvardröjande minne av sina egna äktenskapliga sorger
Strindberg låter skymta i och med denna skugga över
de unga, goda människornas lycka.
Andra sorger komma till. En av Elis’ bäste vänner
och forne lärjungar har visat sig falsk mot honom. En
gosse, vilkens medel Elis’ far förskingrat och som nu
bor och undervisas hos denne, blir mot all mänsklig
beräkning kuggad i latinskrivning — ett minne från
Strindbergs egna vedermödor med latinet en gång i världen.
Slutligen hotas familjen av en slagskugga därutinnan, att
dess värste och, efter vad man har anledning frukta,
oförsonligaste fordringsägare nyss kommit till staden. Så
till sist finns det ännu en sorg onämnd: Elis’ syster
Eleonora är borta på en vårdanstalt såsom svagsint; hennes
gestalt hör till de motiv som Strindberg hämtat utifrån,
men naturligtvis mindes han därvid den kamp mot
vansinnet han själv så nyss kämpat.
Styckets märkligaste fast ej i yttre mening viktigaste
handling ligger just i Eleonoras hemkomst. Med
påskliljan hon bär i handen, när hon inträder, ter hon sig
som påskens förkroppsling. Familjen har fruktat den
svagsintas återvändande. Men man känner genast att
med henne godheten och den orubbliga tron på godheten
återvänt.
Väl bringar hon i yttre avseende ej genast lycka,
tvärtom tycks hon trots sin välmening öka sorgen. Mor och
bror kunna, om de vilja, återskicka henne till anstalten.
Men de göra det icke. Kärleken segrar. Och därmed
kommer lyckan igen.
Den vinnes dock först genom offer. Modern får offra
sin tro att mannen dömts oskyldig. Elis får finna sig
i att rikta en bön och ett tack till den falske vännen.
Den fruktade fordringsägaren måste få fordran efter
fordran uppfylld. Dock må väl märkas att fast de
olycklige måste ödmjuka sig, så nödgas de ej förödmjuka sig.
Vad de måste medgiva är egentligen att människorna
äro bättre än de trott dem vara. Vad de måste tacka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
