Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstå, och styckets kvinnor (fast visserligen ännu mer
dess barn) äro ljuvt ädla. T. o. m. Märta Dyre blir här
helt återupprättad; icke underligt, ty som den ofrivilliga
skadegörelsens förkroppsling företrädde hon redan i förra
dramat diktaren själv. Biskop Brask är med och blir
påfallande vänligt-hedersamt behandlad. Ja även den
ende verkligt onde av Siste Riddarens personer,
Gustav Trolle, visar sig här vara något av en god
människa, ty han pinas av samvetet i dess skarpaste eller
åtminstone mest dikteriska form: maran.
Märkligt är att Strindberg uttryckligen inskränker den
danskfientliga tendens som det historiska ämnet fört med
sig och, nu liksom i sin ungdom, bekänner sig som
skandinav. Å andra sidan framskymtar en viss motvilja mot
Gustavs och Sverges räddare, lybeckarne. »Gör mig icke
otacksam!» säger Gustav till deras representant, liksom
han, genom Olaus Petri, sade det i Gustav Vasa.
Riksföreståndaren är ästetiskt sett ej stämt i
sin diktares högsta tongångar. Dock innehåller stycket
verksamma scener såsom den i Uppsala domkyrka, där
Gustav hotas med sin mors och sina systrars död, i fall
han ej inställer ett börjat angrepp. Detta är en konflikt
jämförlig med den som utgör höjdpunkten i Ibsens
Brand, där huvudpersonen ställes i valet mellan att
svika sitt kall eller offra son och maka. Hos Strindberg
tycks spänningen bli billigt löst genom ett knappast
naturligt omslag, tydligen ett ingripande av försynen.
Men endast för tillfället går det så. Det konstnärliga
samvetet blir till sist starkare än den omvändes trosiver.
Gustav segrar, men hans anhöriga falla. På detta sätt
blir slutet en gripande blandning av seger och sorg; om
Siste Riddaren lär att lyckan kan gro bakom den
djupaste förtvivlan, visar Riksföreståndaren hur
dyrt även den som lyckligast kämpat för ett stort mål
får köpa sin seger.
Samma år som Riksföreståndaren (1909)utkom
i mars ett nytt drama, Bjälbo-Jarlen, som alltså skrevs
strax efter de båda andra svensk-historiska. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
