Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock ej utan upprättelse för den ene och stränga förebråelser
till den andre. Rikskanslern förklarade nämligen själf, att
Kanutius icke utan orsak velat försvara sin ära, och att han
(kanslern) ej visste annat än ära och godt om honom. Därför
hade regeringen också funnit skäligt härutinnan understödja
honom, på samma gång som den ville förmana Knipe att hafva
återhåll med sina privata qvereller. Öfver denna regeringens
pröfning skulle de båda erhålla ett testimonium.
Sedan båda parterna erkänt, att de blifvit förlikta,
förebrådde kanslern Knipe ännu en gång den stormodighet han
syntes bruka på rådstugan i Göteborg, där ingen fick tala
mer än han allena, samt förmanade dem ändtligen båda till
fridsamhet och enighet. Och till yttermera visso utfärdades
strax härpå nya instruktioner om arbetets fördelning
Göteborgs stadspresidenter emellan.
Äfven den patriciske Johan Amija skulle under denna tid
råka illa ut. Anledningen härtill var den, att, då
skomakaren Benedictus Allertz, som enligt öfverenskommelse skulle
betala några inköpta bockskinn med stort silfvermynt (d. v. s.
riksdalrar), till afbetalning på skulden kommit med 4 rdr i
smått sådant mynt, hade Amija ej velat mottaga dessa. Denna
sin vägran stödde han dels på den gjorda öfverenskommelsen,
dels på bruket såväl i Göteborg som i Västergötland och
Värmland, där man ej kunde få köpa ett skinn eller ett skeppund
osmundjärn utan att betala i riksdalrar eller kopparmynt. På
grund häraf och på inrådan sannolikt af någon utaf Amijas
ämbetsbröder i rådet åtalade skomakaren sin fordringsägare
för förakt för kungl. maj Is mynt, hvilken högst betänkliga
sak magistraten i sin ordning anmälde till regeringen. Denna,
som naturligtvis ej kunde se genom fingrarna med ett sådant
tilltag, befallde magistraten beifra saken och ålägga Amija
böter, dock låtande denne behålla sitt rådmansämbete. Själf
skref den anklagade den 15 november 1641 till rikskanslern,
försvarande sitt handlingssätt och klagande öfver den
oskäliga angifvelsen, sedan han med ära och redlighet fört sin
lefnad intill sextio år och nu stode med ena foten i grafven.
I denna senare antydan låg ingen öfverdrift, ty en månad
därefter hade grafven öppnat sig för Johan Amija.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
