Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denia, både män och kvinnor, att uppå bästa sätt sig ock
där bevisa och icke allenast följa liket till sin lägerstad utan
ock med lika process de kvarlåtne hem igen, med en mark
straff (för) honom som sig utan laga förfall absenterar».
Något lokalt drag i dessa skräddarnes privilegier låter sig som
man ser knappast påvisa, och i hufvudsak utgöra de endast
ett upprepande af skråordningarna i öfriga rikets städer, ehuru
möjligen med någon liten holländsk tillsats.
Större egendomligheter röja då strömbåts gillets stadgar, hvaraf
några få punkter till deras hufvudsakliga innehåll här må
anföras.
Här skulle tvenne åldermän tillsättas. Den ene borde noga
tillse, att gillets båtförare framför alla andra föredroges och
förhyrdes, samt åtala alla som togo dem brödet ur munnen.
Den andre skulle allenast ansvara för det in- eller utförda
godsets riktiga afvägning och förtullning. Allt tullpliktigt gods
skulle föras till tull- eller våghuset på gillets strömbåtar, och
alla utanför gillet varande och ej i staden bofasta båtförare
voro förbjudna att här utöfva sin näring. Dock hade de af
borgerskapet som ägde egna båtar rättighet att föra sitt eget
privata gods till marknader eller för öfrigt bruka dessa båtar
efter sin nödtorft. Transporten till eller från skeppen fick ej
ske utan köpmannens vilja och vetskap, d. v. s. ej på
skepparens blotta bud. Båtförame fingo å deras sida ej belasta sina
båtar mer än till det signum eller märke (en sorts lastlinie
således) som blifvit satt på båten, ej försumma vind och väderlek
eller genom dryckenskap och »svärmeri» försätta sin resa.
Vi skola nu anföra ett par ur domböckerna hämtade
exempel på skråväsendets mest skriande orättvisor.
Det ena — på samma gång lämnande en liten upplysning till
den kvinnliga (eller kanske manliga) klädedräktens historia —
var skulten Hans Larssons den 29 november 1643 inför
underrätten förda talan mot bönhasen Björn Jonsson, för det att denne
emot stadsskräddames lag och ordning antagit skräddarearbete
här i staden och sålunda »försnillat» de; andras näring. Mannen
erkände sin förseelse, att han tvungen af nöd och armod till
sitt lifs uppehälle utfört något litet arbete, men endast två
små »snörliff», hvarföre han begärde förlåtelse och försköning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
