Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bästa planen den, att jag, Jim Gattling och ett par till gå tyst och
lugnt framåt. Om vi då träffa på ett par af rödskinnen där, röja vi
dem naturligtvis ur vägen. Sedan vi gjort det, kunna de öfriga
komma upp genom passet. Det är icke någon plats för den, som
ej känner hvarenda fotsbredd, att gå där i mörkret, och I måsten
göra bloss i ordning att tändas, då en af oss kommer tillbaka med
underrättelse att passet är klart. Sedan vi skjutit skiltvakterna, skola
Jim och jag gå på utkik. Vi veta ju ännu icke, hvad det är för
ett band, eller hur långt bort deras by är belägen. Vi skola följa
spåret, och när de andra kommit fram genom passet, måste de
vänta, tills vi säga dem till. Efter som indianerna gått denna väg,
antar jag, att deras by ligger femton mil från passets högsta punkt.
Där finns en stor by, och jag förmodar, de höra dit. De hafva
kanske just nu kommit hem och ämna festa rätt ansenligt i natt.
Hvilken skada, att vi ej äro där! Emellertid kan det icke hjälpas.
Vi skulle förlora alltsammans, om vi försökte gå vidare, innan det
blir mörkt.»
»Hvilka tager ni med er, Steve?»
»Jo, er, Broncho, och Långe Tom, ehuru det just kan göra
detsamma, då I alla önsken klå dem.»
Så snart det skymde på, satte sig den lilla truppen ånyo i gång.
»Där är klippan», sade Rutherford och pekade på en lång, mörk
linje, som reste sig framför dem. »De kunna icke se oss här, och
jag antar, att om där stått en spejare, är han sin väg längesedan.
Nu tagen I andra våra hästar och skriden långsamt framåt. I sen
den där punkten, som höjer sig öfver linjen; den är belägen på
denna sidan om passet. Där stannen I, till dess en af oss kommer
tillbaka.»
Under rasten hade man iordninggjort blossen, till hvilket
ändamål ett par unga, kådrika granar blifvit fällda och sönderklufna.
De fyra spejarne gingo raskt framåt, och den öfriga skaran letade
sig långsamt och försiktigt fram till den punkt, Steve utpekat. De
hade någon svårighet att finna ingången till passet, men så snart
de lyckats, kastade de tyglarne på hästarnes halsar och stego af.
Tiden föreföll lång, ehuru ej mer än två timmar förflutit, då de hörde
ett lätt buller i passet.
»Ar det du, Broncho?» frågade Hugh.
»Nej, det är jag; men jag hade så när slagit ihjäl mig bland
dessa välsignade klippstycken. Det är så mörkt som i en graf, och
man ser ej handen för ögat.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
