Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kongelf.
Kougelf. 219
att dess kraft skulle utestänga allt
fi-endtligt intrång i landet på den kanten.
Detta i god mening gjorda edsbrott
tillskref menigheten den rysliga olycka, som
,5 år efter Sigurd Jorsalafars död (1130)
drabbade det mäktiga Kongahell, då
Wenderna under deras konung llatibor,
på Larsmessedagen, medan Kongahells
invånare, som bäst voro syseisatta med
att afliöra Anders Brunssons
högmesso-predikan, angrepo staden. Den fiendtliga
hären antages efter senare forskningar
uppgått till 11,000 man. Huru folkrik
och mäktig Kongahell vid denna tid
var, kan synas deraf att, då Wenderna
gjorde första anfallet mot skeppsbron,
stadens invånare, ehuru många af dem
skrämda af olycksbådande järtecken
lemnat staden, dock länge och manligen
värjde sig till dess Wenderna omsider
efter en förlust af 1200 man kunde
bemäktiga sig densamma jemte 9 större
handelsfartyg. Vi tillåta oss införa en
berättelse om det följande af striden
efter pastor Holmberg.
»Så snart stadsboerna insågo omöjligheten att
förhindra fienden att landstiga, ilade hvar till sitt
efter sina dyrbarheter, och skyndade sig dermed
in uti Castellet, der den ädle Sæmund Husfreja
och hans son Asmund förde befälet. Wenderna
»skyndade efter och lagade sig att storma borgen,
sedan de först utplundrat och uppbränt staden,
tillika med de eröfrade skeppen. Innan anfallet
börjades, erbjöd väl Nettibur de belägrade fritt
aftåg med vapen och dyrbarheter, men de
hjelte-modige ropade med en mun, att de förr skulle
falla den ena öfver den andre, än mottaga
någon gunst af hedningar, sköto och kastade
stockar och stenar, och gjorde stor manspillan. Nu
uppstod en förfärlig strid. Rofiystnad och raseri
öfver det envisa motståndet och den redan lidna
förlusten drefvo hedningarnes massor likt
stormrörde hafsvågor emot fästets murar, men
förtviflan gjorde hvarje Kongahellsbo till ett
ogenomträngligt bålverk emot den förstörande strömmen.
Manfallet var utomordentligt stort på Wendernas
sida, och hvarje Christen — ty de hade fördel
af localen — skickade hopar af de odöpte,
en-likt tidens tro, till helfvetct. Alla vapen, dem
konsten och nöden någonsin tillskapat, blefvo
härvid nyttjade: Svärd, spjut, yxor, pilar, senor
och tillspetsade, 5-alns långa ekepålar.
Omsider voro alla kastvapen bortskjutna; sjelfva
förrådet af ekstörar begynte blifva knappt. Då
lär nöden hjeltarne att klyfva hvarje påle midt
i tu, för att ännu en tid kunna uppehålla den
olika striden. Men alltmer glesna de tappre
stadsboernas leder. Öfver högar af de sinas lik
tränga nya friska skaror af hedningar till storms.
leke mod, men krafter och vapen till deras
motande fattas. Två af fiendens största kämpar
stupade. Den ene var en bågskytt, hvars pil
aldrig felade. Han betäcktes med sköldar af
två Wender, så att ingen kunde skada honom;
men Sæmund Husfreja och hans son Asmund
skjöto vid gifvet tecken på en gång, den ene
på sköldhållaren, den andra på bågskytten, och
då den förre ryckte skölden åt sig, till egen
betäckning, fick den sednare pilen tvärt igenom
hufvudet, och sköt sedan aldrig mera. Den
andre kämpen var utan synligt harnesk, och
ansågs för en trollkarl, emedan ingen kunde fälla
honom. Han var nog djerf att gå ända upp
till slottsporten och dräpte der en man, men
fick, oaktadt allt skjutande, ingen skada,
förmodeligen emedan ingen träffade. När presten
Anders Brunson det såg, tog han af den
invigda elden i kyrkan, välsignade den, och fattade
den i fnöske, som sattes på en ekpil och gafs
åt Asmund. Asmund sköt — och deu förmente
trollkarlen föll död till jorden. Vid denna syn
uppgåfvo hedningarne ohyggliga rop och läten,
och gnisslade med tänderna, — mannen lär
varit en af deras förnämste höfdingar.
Stormningen upphörde nu för ett ögonblick, och
Wendernas anförare gingo till råds. De tycktes vara
villrådige om hvad de skulle göra, och de
belägrade trodde sig förstå, att der var fråga om
aftåg, då en af dem, som förstod Wendiska
språket hörde Unibur yttra: »Hårdt är detta folk
att tagas med, och om vi än eröfra allt hvad
de äga, så hade bättre varit om vi gifvit lika
så mycket till, för att aldrig harva kommit
hit, så mycket folk och höfdingar hafva vi här
mist. Först i dag värjde de sig med skott och
spjut, sedan slogo de oss med sten, och nu bulta
de oss med störar, såsom hundar. Dock ser
jag just deraf, att deras vapenförråd börjar
att minskas; derföre låtom oss ännu en gång
med ali vår styrka löpa till storms, och se huru
det aflöper». — Sagdt och gjordt. — Ny strid,
lika vild som de föregående; men ännu stå
Kongahells hjeltar obesegrade. Detta anfall afgjorde
likväl deras öde, Blödande fäller deras höfding
Sæmund Husfreja, och med honom dör deras
6ista hopp om räddning, då, för tredje gången
Rettibur tillbjuder dem lif, frihet och så myckei
gods de kunde bära, emot borgens öfverlemnande.
Nu var intet annat att göra, än att emottaga
dessa villkor, men knappt hade de godtrogne
lemnat sig i fiendens våld, förrän alla sårade
och barn nedhuggas, och de öfrige, såväl män
som qvinnor, utsläpas på skeppen såsom
krigsfångar. Kongshuset och kyrkan utplundras, och
Sigurd Jorsalafars skänker, den herrliga
altar-tafian, det heliga korset, skrinet och boken
kommo i hedningarnes våld. Presten Anders
Brunsson förstod likväl, genom att förära Rettibur
en silfverbeslagen stridsyxa och Dunimits en
guldring, så intaga den förre för sig, att han
skänkte honom, utom friheten, äfven kyrkan och
dess ofvannämde prydnader, samt fyra prester
af fångarne. Lik Titus i Jerusalems tempel gick
den WTendiske konungen in uti korskyrkan,
besåg den konstrika byggningen och yttrade dessa
märkliga ord: — »Uppbyggandet af detta hus
vittnar om mycken kärlek till den Gud, hvilken
det är helgadt; men mig synes såsom det
blifvit hållet i vanvörduad, ty jag ser att Gud nu
är vred på dem, som det bevara skulle».
Konungens gåfva respecterades likväl icke af hans folk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
