Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
302
Kållands ö.
Kållands o.
— Örslösa med Söne, Wähla och
Gillestad, 2 kl. reg.; — Tädene med
Lava, Kjedum och Tranum, patron, af
2:dra klassen; — Lidköping med
Hä-rened och Hofby, 1 kl. reg.; —
Thun med Friel och Karabv, 2 kl.
reg.; — Kontraktet beboddes 1860 af
14,669 personer.
Kållands Ö, fordom kallad
Qval-dingsö, belägen i Kållands härad af
Skaraborgs län, mellan Dalbosjön och
Kinneviken, är till skapnaden nästan
rund, med en tvärlinie af något öfver
% mil. Den skiljes från fasta landet
medelst ett sund, benämdt Ulleresund
eller Ullersvik, som på det stället, der
landsvägen går fram till ön, icke är
bredare än en större bäck, och hvarest
finnes en bro, som förenar den med
fasta landet. Ön innefattar Otterstads
regala pastorat af 2:dra klassen, hörande
till Kållands kontrakt af Skara stift med
en folkmängd af 2,033 personer på en
areal af 15,876 tunnl. hvaraf 347 äro
insjöar. Hemmantalet är 11% skatte,
12 72 krono, 6V4 frälse, och
taxeringsvärdet 209,210 rdr rmt. Den förste
som nedsatt sig på denna ö, skall,
enligt folksägnen, varit en man,
gemenligen kallad Sigge fiskare, om hvilken
berättas i likhet med sagan om den
första fiskarekoja, som byggdes på
Agnesnäs, der nu Stockholm är beläget,
följande: Han satt i sin fiskarebåt uti
Kinnaviken nära Kinnekulla och talade
med en stor lax, den han fångat:
«Lax, lax, lerbak!
Inte kommer du på bispens fat.»
(Ali fisk som Sigge tog, ville biskopen
ha på sitt bord). Biskopens fogde, som
hade kommit från den närbelägna
biskopsgården i Husaby ned till stranden, att
begära fisk till sin herres bord, hörde
detta, hvarför han hotade:
»Det svär jag vid bispens hatt,
Du skall sofva i tornet i natt.»
Fiskaren förstod då, att det var säkrast
att fly; han svarade:
Mitt vallmarseEcel och ekebåt,
De skilja mig och bispen åt.
Hvarpå han hissade segel och stannade
ej förr än i ofvannämda Ullersvik, och
satte sig ned på ön, hvars första
bebyggare skall varit Sigges
efterkommande. Huru de stora stenrösen,
ättehögarne och andra nu på ön befintliga
minnesmärken tillkommit, berättar ingen
sägen; men i konung Inge den Äldres
tid tilldrogo sig följande märkvärdiga
händelser: En stridslysten och orolig
konung i Norge, Magnus Barfot,
påstod att Wännland och Westgöta-Dal
till Göta elf och Wenern, skulle höra
Norge till, och kom med en stor
krigshär att tvinga nämda landskaper under
sin lydnad. Sedan han tågat härjande
och brännande genom Dal, kom han
fram på hösten upp till Wenern. För
att kunna bibehålla landet, lät han
bygga på Qvaldingsö en borg af torf
och trä, och föra dit mat och allt, som
hehöfdes, samt gräfde en djup och bred
graf deromkring. I denna borg lemnade
han qvar trehundrade män och satte
Sigurd Ullsträng till anförare öfver dem,
dragande sjelf tillbaka med sin krigshär
inåt Norge. När konung Inge förnam
detta, började han att samla sig en
krigshär, hvilket dock gick ganska
långsamt. Slutligen när isen hade laggt
sig, kom Inge till Sigurd Ullsträng,
bedjande honom fara hem till Norge
igen med folk och vapen och allt det rof
de hade tagit. Härpå svarade Sigurd
öfvermodigt, att konung Inge skulle få
annat att göra än visa dem bort, som
hjord ur hage. Konung Inge drager
derföre med sitt folk in på ön och
sänder då det andra budet, tillbjudande
Norrmännen att nu draga dädan med
vapen och hästar, likväl skulle de lemna
tillbaka, det de röfvat; men de nekade
äfven härtill. Konung Inge med sitt
folk började alltså bestorma borgen. De
fyllde grafven med stenar och träd, samt
stötte och arbetade med stora stockar
mot väggen, att den slutligen begynte
gå sönder. Tillika kastade Svenskarne
lågande eldbränder, itändande dermed
borgen. Då begärde de Norrske lif och
frid, och änskönt konung Inge hade
kunnat låta nedhugga dem allesamman,
lät han dem dock behålla lifvet, men
sina hästar och vapen och allt, det de
tagit, måste de lemna qvar, och då de
så vapenlöse gingo ut ur fästningen, fick
hvar och en ett slag af ris öfver länderna,
hvarmed de gingo hem till Norge igen,
tyckande sig hafva haft en neslig färd;
men Markmännerna föllo åter konung
| Inge till och blefvo honom underdåniga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
