Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gärder, som sällan inflöto ordentligt. Städerna, som hade hvar sin
egen styrelse enligt privilegier af tyskt ursprung, betalade vissa
afgifter. Judarne, som också bildade särskilda menigheter, erlade en
skyddsskatt. Men alla dessa kronoinkomster kommo mindre staten
än skattmästarne och andra uppbördsmän till godo, liksom hvarje
adelsman ägde att hemta sitt husbehof från de rika saltgrufvorna,
som tillhörde kronan.
Adeln, som med band af växlande styrka grupperade sig under
stormännens ledning, hade sålunda emanciperat sig nästan helt och
hållet från beroendet af statsmakten. Dess mångfaldiga ätter, som
indelades i vissa större genealogiska klasser, förbundna inom sig
genom gemensamt vapen och gemensam stridslösen, utgjorde
verkligen ett helt folk af öfver en million människor. Hurudant än
deras ursprung månde vara, gammalpolskt eller littauiskt eller ryskt
af olika stammar eller till och med tyskt eller tatariskt, så hade de
omsider sammansmält till en likartad nationalitet med polskt
tungomål och republikansk själfkänsla. De skilda folkspråken lefde
likväl kvar bland den vanbördiga hopen, som var minst tiodubbelt så
talrik och föga underlägsen det moskovitiska rikets dåvarande
folkmängd. Men denna massa var knappt medveten om nationell
samhörighet eller motsats och stod utanför republikens lif. Allmogen
var bunden vid sina byar under vederbörande godsherres
uteslutande och oansvariga domvärjo. Dess dagsverksbördor och
pålagor voro dryga, ehuru den polske husbonden i allmänhet visade
sig mindre snål och hårdhjärtad än den tyske junkern. Jorden
var i de flesta trakter ganska bördig, så att bönderna, åtminstone
när det ej var alltför oroligt i landet, icke behöfde svälta, fastän
godsägaren tog det mesta till egen förbrukning eller export.
Spannmålshandeln till vestra Europa var, ännu mer än utförseln af
timmer, hampa och andra skeppsförnödenheter, den polska adelns
egentliga inkomstkälla. Därvid voro judarne oundgängliga agenter, som
äfven förtjänade mycket på sina förskotter till den vanligen
misshushållande riddersmannen. I sammanhang därmed och med den
motsvarande införseln af industrivaror trifdes också de preussiska
städerna vid nedre Weichseln, Thorn, Elbing och allra mest Danzig,
som var republikens omhuldade skötebarn och fortfarande åtnjöt
alla en gammal hansestads friheter. Där höll äfven borgerskapet,
trots sin lutheranism och sin tyskhet, ifrigt på sitt ekonomiskt
fördelaktiga samband med Polen. Däremot förtvinade t. ex. Krakau
och Lemberg, som haft sin blomstringstid, innan adeln undandrog
det inhemska handtverket allt skydd mot främmande konkurrens,
och innan republiken afstängdes från Svarta hafvet och den
orientaliska handeln genom de turkiska krigen och kosackernas affall.
Dessa städer, som fordom äfvenledes haft ett starkt tyskt element
bland sina borgare, voro dock numera förpolskade. De hade till
och med rätt att sända ombud till riksdagarna, — en ringa tröst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
