Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
Men i detsamma störtade en af de svartmuskige männen, som syntes vara an-
förare för de kringvandrande taskspelarne fram och kastade undan de- omkringstående,
samt fattade Cordnla i armen, utropande på en märkvärdig dialekt, utgörande en bland-
ning af flera språk:
”Hvad nu, din afgrundsande! Du listiga stycke! Du begär åter beskydd ser
jag! Upp med dig! Fort härifrån!”
Och innan någon kunde hindra det, hade hans käpp fallit ned på flickan, hvilken
klagande rullade ned på marken.
Käppen lyftes åter, men i detsamma fattade Per Baner våldsverkarens arm och
hindrade honom från att fullfölja sitt dåd.
Vig och smidig vred sig Ottavio, ty det var han, ur Baners händer, men flera
starka armar fattade straxt derpå honom och höllo honom nu stadigt som i ett skrufstäd.
De öfriga medlemmarne nalkades nu hotande, men riddersmännen och herr Gustafs
tjenare gjorde dem oskadliga, och innan de kunde göra något skarpare motstånd hade de
blifvit införda i ett af palatsets hvalf, hvilket utmynnade till trädgården medelst en stark
jernbeslagen ekport.
Endast Ottavio var ännu qvar i trädgården.
Då han såg, att drottningen lutade sig ned och med andra fruntimmers hjelp
reste upp den gråtande flickan, sökte han göra sig lös från sin obehagliga ställning, hvilket
dock icke lyckades honom. Gnisslande med tänderna höjde han sin knutna hand mot
drottningen och utropade:
”Dig, fördömda mara, som förvillat min — — —”
Han hann icke fortsätta meningen, förrän en band lade sig öfver hans mun och
hela sällskapet hotfullt närmade sig den oförsynte främlingen och fara värdt hade det
varit, att de uppretade riddersmännen straffat honom på stället, om icke drottningen be-
fallt stillhet,
”Olycklige!” sade hon till Ottavio. ”Du vet ej, till hvilken du talar!”
”Jag talar till den, som söker att förföra mitt folk till otro!” hväste Ottavio.
”Denna flicka tillhör inte dig! Genom våld och misshandel har du gjort henne
dig undergifven!” svarade drottningen.
Ottavio gjorde ett fruktansvärdt försök att slita sig från sina väktare. Detta
försök var fruktansvärdt, just derför, att han lyckades blifva fri och störtade mot
drottningen.
Man lyckades dock genast fånga honom.
Drottning Gunilla hade blifvit blek om kinden; men hon ryggade dock icke till-
baka utan befalde:
”För honom till Smedjegården; min gemål skall döma mellan honom och mig!”
”Hvem är ni, som vågar befalla mitt fängslande!” röt Ottavio.
”Jag,” svarade drottning Gunilla, ”Jag är Svea rikes drottning!” —
Nu förstummades Ottavios tunga och en dödlig blekhet lade sig öfver hans grymma
drag. Utan motstånd lät han sig föras ur parken af några af herr Gustafs tjenare, hvilka
blefvo tillsagda att föra honom till Smedjegården på drottningens befallning.
”Jag beklagar, att detta uppträde skulle störa eders majestäts glädje i mitt hus,”
sade herr Gustaf, sedan Ottavio var bortförd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
