Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
589
Hvilka äro de resande, som nyss ankommo?” sporde prinsessan.
"Jag skall genast underätta eders höghet derom," svarade kammartjenaren och
ämnade lemna salen för att taga reda på, hvilka de främmande voro, då en annan kam-
martjenare i detsamma inkom och sade:
"Eders furstliga höghet! Tvänne riddersmän med sina sviter äro nyss anlända
till slottet och anhålla om företräde för eders höghet, samt härberge för några dagar."
"Hvilka äro dessa riddersmän?” frågade prinsessan.
Kammartjenaren svarade:
”Hans majestät konung Sigismunds sändebud till Sverige, herr Lindorm.”
"Ah, den artige riddersmannen!” utropade prinsessan och hennes drag, som under
hennes ordstrid med jungfru Siri antagit en mörk ton, ljusnade betydligt.
"Låt tillreda de fyra praktrummen två trappor upp åt min broders sändebud till
bostad, hvarjemte rummen en trappa upp i högra flygeln skola ställas till hans betjenings
disposition.8
”Skall ske, eders nåde!”
Förkunna äfven herr Lindorm, att jag vill mottaga honom om en timme i riddar-
salen, hvarest då en stärkande måltid skall vara tillredd. Befall min tafleltäckare, att
han gör sitt bästa för att värdigt undfägna hans majestäts sändebud."
"Eders furstliga höghets befallningar skola blifva utförda!” svarade kammartjenaren
och ämnade följa sin kamrat, hvilken förut lemnat salen.
Men då erinrade sig prinsessan, att hon ej fått veta, hvilken riddersman, som
var herr Lindorm följaktig; men fullt förvissad om, att det var Erik Bielke, ropade hon:
Ar det herr Erik Bielke, som är herr Lindorm följaktig.”
Kammartjenaren, som redan hade dörren till hälften sluten efter sig, öppnade
densamma åter och svarade:
”Nej, eders nåde, det är herr Johan Gyllenstjerna.”
Så snart han sagt detta, lemnade han rummet, hvilket var lyckligt, ty i annat
fall skulle han blifvit varse och kunnat berätta för sina kamrater och de främmande her-
rarnes tjenare, att jungfru Siri Brahe, då Johan Gyllenstjeruas namn så oförtänkt yttrades,
hastigt ryckte till och tog ett steg tillbaka, samt fattade tag i en af de massiva eksto-
larnes höga karmar för att hålla sig uppe; men dock blef så öfverväldigad, att hon slut-
ligen med ett svagt anskri medvetslös sjönk till golfvet.
På det högsta förvånad blickade först prinsessan på sin afsvimnade väninna och
hennes första tanke var att ringa på betjeningen för att bringa den sjuke hjelp. Men
hon hejdade hammaren, då den redan var nära att vidröra klockan och sprang i stället
sjelf fram till jungfru Siri, hvars läppar hon fuktade med vatten, samt satte en liten dosa
med luktsalt under hennes näsa.
Efter några ögonblick slog jungfrun upp sina vackra ögon och blickade matt
omkring sig, samt blef på det högsta förvånad öfver att se prinsessan stå lutad öfver sig,
samt att känna sitt hufvud stödas af hennes hand.
”Eders högher, eders höghet!” stammade jungfrun och sökte resa sig.
Stilla, stilla, min lilla, lugna dig! Inga våldsamma rörelser!" förmanade prinsessan,
”Hvad har händt? Jag mins intet annat än — — —”
"Stilla, stilla!” sade prinsessan åter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
