Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656
att när hertigen af Kurland med sitt folk ankom till polska armén, underrättade han sig
genast om när svenskarne ankommit, samt varnade för faran att låta dem hvila upp sig
De borde narras ned på fältet menade han. Han talade derefter till folket oeh upp-
manade dem att stå på sig, påminde dem om, att denna dag var helgad åt Polens skydds-
patron, den heliga Stanislaus, samt underrättade dem derefter, att man för att locka sven-
skarne, medan de ännu voro trötta, ned på fältet. Till den ändan måste’ polackerna före-
taga en låtsad flykt, liksom om de fruktade för den svenska öfvermagten.
Denna list lyckades mer än väl. Den polska armén satte sig i rörelse emot Kirk-
holms höjder och gjorde ett häftigt anfall; men vände straxt derefter i flykt Under
hornsignaler, trumhvirflar, vapengny och härskri följde svenskarne efter ned på fältet.
Men der vände polackerna och nu uppblossade striden till ett fasansfullt virrvarr.
Konung Carl stannade i början med sin stab på kullen för att öfverse’ striden.
Plötsligen fann han att fiendens venstra flygel började att svigta.
”Kid!” sade han.då till en af sina adjutanter. ”Bid och befall stormning af
fiendens venstra flygel. Det går lamt till der. Ett plötsligt anfall skall förkrossa fienden
derstädesl”
Adjutanten flög på sin springare utför kullen för att frambära den kongliga ordern.
Hans häst var dock i allt för starkt traf utför den branta sluttningen, hvilket gjorde att
hast oeh ryttare tumlade om hvarandra qtför den sista branta stigningen, hvarvid hästen
brot halsen af sig. Adjutanten slapp emellertid undan med lifvet och var snart åter på
benen samt lyckades fånga en lös häst, störtade upp på densamma och ilade bort till det
af konungen anvisade stället, hvarest han tillkännagaf befallningeB, som genast utfördes.
Med fasansfull våldsamhet hvälfde sig striden, hvilken redan från början lutade
till polackernas fördel. På en liten upphöjning på sjelfva slagfältet hade Anders Lennarts-
son tagit position och öfverblicbade derifrån affärens förlopp. Vid hans sida satt till häst
hertigen af Lüneburg, hvilken hade mycket svag syn, hvarför han -bad Lennartsson säga
sig forloppet af striden. Han fradgade af raseri, emedan han, då han helt nyss varit ute
på fältet funnit svenskar stadda i flykt och bland dem en fanbärare. Han hade då jagat
en kula genom dennes hufvud och ryckt till sig fanan, hvilken han ännu bar i handen.
”Vi äro visst förlorade Lennartsson?’ frågade hertigen.
”Ja, tyvärr, ers höghet, jag fruktar det, Konungen sände trupperna för tidigt
mot fiendens venstra flygel. Den högra fick derigenom andrum oeh nu äro vi så godf
som innestängda.”
”Kan ännu intet göras för att vända polackernas seger i nederlag?”
”Jo, möjligen om deras högra flygel med kraft angripes.”
*Hvar är konungen?”
”På Kirkholms höjder.”
”Vi måste utbedja oss nåden att få leda vårt folk till den“punkt, der fienden nu
är svagast. Eid,” sade han till en af sina adjutanter, ”till hans majestät och gör honom
uppmärksam på detta, samt utverka hans tillstånd att föra trupperna mot högra flygeln
af fiendens truppbyggnad.
Adjutanten sprängde af bort.
”Hur går det för honom?” frågade hertigen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
