Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tagarne till konungen, hvilken derigenom lärde sig fullt skatta den svenska troheten och
lärde sig förstå huru älskad han var af Sverige och hvad han kunde vänta för svar om
han af sina undersåtar skulle nödgas bedja om hjelp till krigföring. - Han sade äfven
om de nämnda polska brefven, att »dessa stämplingar skulle falla kraftlösa af sig sjelfva
och förgätas.»
Kriget mäste emellertid fortsättas tillföljd af Sigismunds envishet och oförsonlighet
Konungen och hertig Carl Filip drogo bäda i fejd, Riga belägrades och der kunde
man se, huru konungen och hertigen arbetade med spade och hacka bland soldaterna för
att uppkasta ett befästadt läger utanför staden.
Det heter om denna belägring:
Genom dolda grafvar lyckades man fylla vattengrafven omkring staden med ris
och komma sä nära under vallen, att kulorna gingo öfver hufvudena och man kunde nu
anlagga sma skanskorgar på sjelfva bröstvärnet. Förgäfves uppbjödo stadens invänare all
sm formäga och sin tapperhet för att drifva bort den närgängna och oförvägna fienden
hvilken visste att bibehålla den ställning, han en gäng intagit.
Staden höll sig dock länge och Gustaf Adolf grämdes i sitt hjerta öfver att be-
höfva öda bort sä mycken tid och göra sä mänga, vidtomfattande och ansträngande ar-
beten, utan att nä sitt mål.
En dag, det var den 9 September 1621, höll konungen ett litet privat krigsråd.
Han hade hos sig blott sin broder, Johan Banér och den gamle de la Capelle. De fyra
herrarne talade med bekymmer om stadens fasthet. Konungen önskade en stormning, men
Banér afrädde frän en sådan, under det att den hetsige de la Capelle uppmanade konun-
gen att väga stormen, samt erbjöd sig att gä i téten med sina trupper.
”Ers majestät,” sade då Banér, ”var öfvertygad om, att jag ej skall draga mig
tillbaka, om ers majestät befaller storm. Nej, de la Capelle skall icke få den äran att gä
först i elden, ty först skall jag gå!"
^Mitt ord var först!" utropade de la Capelle och jag har första rättigheten."
Se så! Se så, mina tappre vänner," svarade konungen med leende min, ”ingen
af eder skall blifva tillbakasatt för den andre. I händelse det blir storm, skolen I båda
gä först sida vid sida, eller hur I sjelfva bestämmen, I hafven mitt ord derpä!"
Och konungen tryckte bädas händer.
Länge talade de fyra herrarne om storm; men konungen kunde ej besluta sig för
sådan. De la Capelles förslag lekte för hans sinne; men Banérs mera försigtiga ord för-
felade ej heller sin verkan. Han visste, att han kunde lita på alla sina män med samma
trygghet, som pä dessa båda; men han fruktade äfven, att staden skulle vara allt för stark
för att kunna tagas med storm.
När samtalet mellan de nämnda herrarne höll på att taga slut, utan att konungen
beslutat sig för nägot, öppnades konungens tält och en officer inträdde samt anmälde·
"En fänge!"
"En officer?" frågade konungen hastigt.
"Nej, ers majestät, en simpel man!" svarade officeren.
"Är han från staden?"
"Ja!"
"För in honom!" befalde konungen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
