Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 6) Holm: Danmark-Norges udenrigske Historie under den franske Revolution og Napoleons Krige, fra 1791 til 1807. Af Olof Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OX V III
granskningar och anmälningar.
92
Aar Hvilken sørgelig Tid vilde det ikke være for det tilintetgjorte
Danmark?» — Vi fråga nu: månne icke, äfven om det icke varit
England, utan i stället Frankrike, som gjort första anfallet mot
Danmark, de flesta af dessa grunder för en allians med Frankrike
skulle hafva framställt sig för kronprinsens blick, och månne han icke
under den dubbla påtryckningen från dem och från Napoleons
härmassor skulle hafva blifvit så rent af öfverväldigad, att han äfven mot
sin innersta önskan nödgats böja sig för verldsherrskarens jernvilja,
särskildt om en skymt af hopp varit för handen att hinna med tillhjelp
af franska trupper sätta Seland och hufvudstaden i försvarstillstånd,
innan engelska örlogsvimplar vajade öfver Stora Belts och Öresunds
vågor? -Denna fråga bör åtminstone kunna framställas, oaktadt vi
icke djerfvas att obetingadt med jo besvara densamma. Enär England
genom sin hastiga, eller om man heldre vill förhastade, mellankomst
afbröt den jemna utvecklingsgången af kronprinsens politik, kan ingen
med visshet veta, huru han i ofvananförda fall skulle kommit att
handla. Sannolikheter äro clock icke detsamma som bevis. Men
hyllar man denna sats, så måste man också hänföra »högmålet» till
antalet af de mål, i hvilka, just på grund af bristande bevisning, en
till alla delar fullständig utredning aldrig någonsin kan vinnas.
I fjerde bokens sista »Afsnit» behandlar författaren Danmarks
förhållande till Sverige och Ryssland mot slutet af år 1807. Beträffande
samma tidsskede lemnar han derjemte en teckning af Gustaf IV Adolfs
underhandlingar med England, samt af hurudan ställningen blef dels
mellan sistnämnde magt och Ryssland, och dels mellan detta och
Sverige. Han framhåller, att den danska" regeringen i det längsta sökte
förebygga ett ryskt anfall mot Sverige, men också att, när ett sådant
icke desto mindre inträffade, den på grund af sin förbindelse med
både Frankrike och Ryssland, måste uppträda såsom Sveriges fiende.
Gustaf Adolfs vägran att ansluta sig till de med Frankrike mot
England förbundna fastlandsmagterna var således den enda egentliga
anledningen till den krigsförklaring, som Danmark d. 29 Februari 1808
utfärdade mot Sverige. I detta sitt påstående har författaren utan
tvifvel rätt, men då han temligen tydligt synes vilja bryta stafven
öfver nämnde beteende af Gustaf iVdolf, såsom varande afgjordt
opolitiskt, våga vi inlägga den reservationen, att det vida mindre torde
hafva varit genom fasthållandet af förbundet med England, än genom
sitt oefterrättliga och planlösa handlingssätt i öfrigt, som den
olycklige konungen omsider bragte Sverige till undergångens brant. Genom
ett ändamålsenligt användande af landets visst icke obetydliga
stridskrafter skulle försvaret mot en öfvermagt, som var mera skenbar än
verklig, måhända blifvit krönt med framgång. De sagolika och
sagosköna bragder, som den finska hären utförde äfven under de mest
förtviflade förhållanden, synas oss bestyrka en sådan förmodan. En af
deltagarne i dessa bragder, Gustaf Montgommery,
»Han, som då, när Sandels bjöd det,
Genom tusen dödar red —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
