- Project Runeberg -  Historiskt bibliotek / Sjette delen /
388

(1875-1880) With: Carl Silfverstolpe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

390

VICTOR GRANLUND. ,

84

bestämmelser, utan ock till sin dödsstund visa sig som en
trogen vän mot Sverige, och brukade dervid sådana »tendres
mines» ocb uttryck, att alla omstående förnäme berrar vid
Leyon-bergs utgående följde efter honom och lyckönskade honom »med
de civileste expressioner». Konungen lofvade att göra allt hvad
han förmådde för Sverige, och erbjöd äfven hjelp mot
Breh-men, med hvilken riksstad Sverige då var i strid. Också blefvo
alla af Leyonberg framstälda önskningar genast beviljade, —
blott om Cabo Corsos återlemnande ville man ej höra.

Sveriges många tvistigheter med Holland måste nu
hän-skjutas till den stora fredskongressen i Breda, der den allmänna
freden i Europa skulle betryggas. Sverige representerades der
af riksråden friherre Jöran Fleming och fältmarskalken grefve
Christopher Delphicus Dohna1), cancellirådet Pet. Jul. Coyet och
hofrådet, numera e. o. envoyé en i Haag Harald Appelbom2).
Men som Sverige der utförde rollen af medlare, så måste de
oafgjorda frågorna mellan Sverige och Holland afgöras före
fredsslutet med England och Holland, på det ej Sverige måtte
nödgas först såsom medlare underskrifva nämnde staters
öfverenskommelse om f. d. svenska Guineakoloniens öfverlemnande till
England, hvarigenom Holländarne kunde taga sig anledning
att påstå det Sverige, genom sitt gillande häraf, afstått från
ersättningssumman. Men det var icke mycket lättare nu än
förut att få någonting afgjordt. Förste rådspensionären De
Witt, som ännu var den mäktigaste inan i Nederländerna,
önskade ej något hellre än att få fortsätta kriget med England,
— och fiendtligheterna mot andra makter, utan krig — och
drog derföre på alla möjliga sätt ut med förhandlingarna.
Holländarne fortsatte under tiden den sjöröfvareroll, som de
genom många års häfd ansågo nästan såsom sitt privilegium.
Sina goda vänner Svenskarne skonade de visst icke, lika litet
som andra, så att Appelbom i sin den 13 Januar ii 1667 till
Generalstaterne inlemnade klagoskrift hade en lista på icke
mindre än 10 svenska skepp, som Holländarne tagit — alla på
färsk räkning. Holländarne hade redan på förnyade klagomål

*) Dohna erhöll i anslag såsom ambassadör för två månader 10,000 rdr
specie.

2) Af dessa dogo dock under kongressen Coyet, den 1 Julii, och Jöran
Fleming d. 7 Sept. 1667, begge i Breda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:05:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/histbib/6/0396.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free