Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Bildandet af stater - Franker, sachsare och normander - II. Frankiska seder - Slafvarnas behandling - Blodshämnden hos frankerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 199 —
sår uppkommit. Gaf den olycklige ett ljud af smärta ifrån sig
eller försökte röra sig från stället, så hotade Rauking honom med
sitt i beredskap liggande svärd, och ju mer slafven grät, desto
mer gladde sig hans herre. En gång önskade en man och en
kvinna ibland hans slafvar gifta sig, enär de redan två år hyst
böjelse för hvarandra. De gingo därför till kyrkan och prästen
välsignade deras förbund. Då Rauking erfor detta, skyndade han
genast dit och fordrade, att prästen genast skulle utlämna hans
slafvar. Prästen svarade: »Du vet, hvilken vördnad tillkommer
kyrkan. Du kan ej återfå dina tjänare, förrän du lofvat mig att
icke skilja dem ifrån hvarandra och ej heller straffa dem.»
Rauking teg en stund för att besinna sig, men därpå lade han båda
händerna på altaret och svor: »Jag vill ej skilja dem ifrån
hvarandra, utan de skola alltid få vara tillsammans. Visserligen hafva
de handlat orätt genom att utan mitt bifall gå till dig, men jag
vill låta saken därvid bero.» Prästen trodde honom i sin
godmodighet och utlämnade de båda nygifta, hvarpå Rauking återvände
med dem till sitt hem. Därefter lät han fälla ett tjockt träd,
af-hugga dess grenar och kvistar samt klyfva stammen med en kil.
Den ena hälften blef därpå urholkad och lagd i en graf, hvarefter
de båda slafvarna tvungos taga plats i densamma, öfverskottades
med jord och begrofvos sålunda lefvande. »Jag har hållit min
ed», sade den grymme mannen, »ty de hafva ej blifvit skilda!»
När prästen fick veta detta, skyndade han hastigt dit, förebrådde
Rauking hans gärning och fordrade, att de olyckliga varelserna
åter skulle uppgräfvas. Mannen var ännu lefvande, men kvinnan
hade redan blifvit kväfd.
Blodshämnden hos frankerna.
Redan i sjätte århundradet hade blodshämnden visserligen
blifvit afskaffad hos frankerna och mansboten införd i dess ställe,
men under oroliga tider och isynnerhet under striderna emellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
