Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förord och Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jade man snart anse sig berättigad att uppställa polariteten såsom
en allmän naturlag, hvilken borde ega sin tillämpning eller
motsvarighet inom naturforskningens olika områden. Den Schellingska
naturphilosophien schematiserade under polaritetens begrepp sjellva
lifsprocessen eller det som Hwasser uppfattar såsom »absolut
verksamhet». Hwasser anser deremot, att endast den härledda
»reflec-terade», »relativa» verksamheten, hvilken blott utgör lifsprocessens
negativa sida, kan underordnas polaritetens begrepp. Enligt hans
uppfattning af detta begrepp består detsamma af flere moment,
nåmn-ligen: 1) tvenne mot hvarandra riktade krafter eller factorer, 2)
spänningen dem emellan och 3) neutralisationen eller upplösningen af
denna spänning. Spänningen och de båda factorerna — äfven den
som uppträder såsom reaction emot den andra — äro endast uttryck
af deu reflecterade verksamheten och således alltid passiva och
negativa. Den ene af desse mot hvarandra stridande factorer kan aldrig
kufva den andre; de kunna blott stegra hvarandras verksamhet
Neutralisationen åter framkallas af en inre makt som år mäktigare
än de båda factorerna och besegrar dem. Först efter
neutralisationens seger öfver spänningen mellan båda factorerna uppträder lifvet
sjelf såsom fri och positiv alstring. Då Schelliug och
uaturphilo-8opherna uppfattade den ene factorn påsom positiv, anser Hwasser
såväl båda factorerna och deras ömsesidiga spänning som
neutralisationen såsom negativa och att lifvet står såsom ensamt positivt
öfver factoremas spänning och dennas neutralisation. Till denna
construction af polaritetsbegreppet hade Hwasser kommit
hufvudsak-ligen genom sina iakttagelser och studier af sjukdomsprocessen. De
båda factorerna i denna process kallar han sjukdomsmoment,
nämligen det protopathiska momentet, som vid sjukdom först
och‘ursprungligen uppträder och det deuteropathiska eller secundära
momentet, hvilket blott uppstår såsom reaction emot det förra.
Sjukdomen består dock icke endast i spänningen eller striden mellan dessa
tvenne moment, utan äfven i neutralisationen af denna spänning,
hvarigenom sjukdomen erhåller ett tredje moment, som kallas kris.
Denna är visserligen en utvécklingsact af lifvet, som besegrar
sjukdomen medelst ökade secretioner, men är dock i förhållande till
sjelfva tillfriskningen endast negativ. Qenom krisen uppenbarar sig
den kraft, som de gamle kallade vis medicatrix natura, och
läkarens förhållande till denna lifvets kritiska verksamhet är blott
negativ eller skyddande ocb vårdande, ej positivt ingripande. Man bör
derföre med Hippokrates betrakta honom endast såsom naturens tje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
