Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - II. Bref till professor I. Ilmoni i Helsingfors (1847)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gånger haft anledning att erinra mig. Lamartine har i sin
»Hi-stoire des Girondins» ej atan framgång sökt bevisa, att hela den
moderna frihetsläran, sådan den nu är, kunde rymmas och verkligen
fanns till i Robespierres trånga hufvud, och han företager sig
der-före att uppställa den sednares figur, ful, afskydd och blodbestænkt
som den är, på en af de förnämsta hedersplatserna uti historiens
Pantheon. Den försökta apotheosen lär väl oaktadt allt det vanvett,
hvarpå tiden har så ymnigt förråd, dock icke lyckas. Men sjelfva
fac-tum, att oaktadt ett hälft sekel, rikare på rörelser och händelser
än måhända något föregående tidskifte, ligger emellan Robespierres
fall och oss, dock den frihetslära, hvilken hopen ännu med fanatisk
ifver omfattar, icke derunder i utveckling fortgått en enda tum, kan
man kalla detta för progression?
Ett annat grunddrag uti vår af individualismen bestämda tids*
character är dess menniskodyrkan. Han har affallit ifrån Gud och
måste således ställa upp individualitetsbegreppets idoler i
helgedomen, ty dyrkan utgör till trots af alla affall den innersta
grund-kraften i menniskans varelse. De pedantiske Tyskarne hafva också
derföre öppet uttalat nödvändigheten af »Gultus des Genius». Man
har skrattat deråt och med skäl Men det oaktadt utgör denna
proclamation, likaså väl som den af »Evangelium des Fleisches», en
ärlig och från sjelfva djupet kommande expression af tidens andliga
sjukdom. Denna Cultus des Genius, hvars specialformer fösta sig
vid namnen Rousseau, Voltaire Göthe, Schiller, Schelling, Hegel,
Shakespeare m. fl, kan dock icke utbreda sig vidare, än inom de
så kallade literates relativt fåtaliga class. Den största och
vämjeli-gaste formen af vår tids menniskodyrkan är deremot Bonapartismen.
Denna innehåller så många motsägelser, så mycken både historisk
och psychologisk ytlighet och så mycket af orättvisa och lögn, att
den nära nog förvandlar den nyare historien till en olöslig gåta. Å
ena sidan säger man, att individualitetens anspråk på frihet är det
heligaste i tiden, och att samhällsinrättningen’ måste öfverändakastas,
emedan den förtrycker denna frihet; men å den andra knäfaller man
tillbedjande inför en af de mest crassa och ensidiga incamationer af
heiTsklystnaden, som historien har att uppvisa. Man borde dock
begripa, att allt förtryck, som ägt rum inom samhället vare sig i
äldre eller nyare tider, har sin lefvande rot i herrsklystnaden, och
förtrycket måste oupphörligt uppkomma ånyo, så länge
herrsklystnaden fortfar att genomtränga tänkesättet och hufvudsakligen
bestämma dess rigtning, man må, så ofta och så fullständigt man vill, för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
