Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akademiska Program - II. Program vid C. W. Böttigers installation såsom e. o. professor i modern litteratur 1845
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sublimas fordran nödvändigheten af den jordiska varelsens icke blott
offer utan äfven förnedring. Det timliga lifvet måste blifva ej
allenast eländigt och ängsligt, fullt af qval, jämmer och lidanden af
alla slag, utan äfven fult och vämjeligt, nedsöladt i trasor och
smuts, emedan denna det timligas uselhet anses för ett nödvändigt
villkor för det evigas genom menniskolifvet sjelft framträdande
uppenbarelse. Spänningen emellan dessa begge rigtningar är
verlds-historisk och har fortfarit genom många århundraden. Att åter den
poetiska verldsåskådningen genom en sådan inre söndring måste blifva
fördunklad och försvagad är nödvändigt, men om vi hafve hopp att
denna söndring skall genom en inre försoning kunna upphäfvas, och
detta hopp är djupt införlifvadt med ett fullständigt uppfattande af
mensklighetens verkliga bestämmelse, måste vi äfven kunna hoppas
en ny utvecklingsform af den poetiska verldsåskådningen och dess
alstringskraft, som återställer dess förlorade auseende och magt
Men om så förhåller sig, följer äfven deraf att en allvarlig och
omsorgsfull vård af den sköna konstens cultur och utveckling har
ett nödvändigt sammanhang med vården af den högre bildningen i
allmänhet och derifrån icke utan stor våda kan uteslutas.
Det är nämligen en inskränkt föreställning, att den poetiska
åskådningen uteslutande tillhör skaldernas och konstnärernas fåtaliga
class. Tvärtom är den för alla friska och oförderfvade menniskor
gemensam. De föreställningar, som mägtigast motivera menniskans
handlingar, så väl de, som hafva af seende på hennes egen
personlighet, såsom lyckan, väldet, äran, sällheten och friheten, som de,
hvilka uttala religionens och det sublimas magt, sanningen,
rättvisan och heligheten, äro poetiska. De äio idealer och, i samma
mån reflexionen förmår afkläda dem den poetiska skepnaden och
förvandla dem till blotta begrepp, försvinner till en stor del deras
magt öfver handlingen och, hvad som är ännu mer beklagansvärdt,
genom denna förvandling nedsjunka de blott personliga motiverna
ofta nog under väldet af låga och förnedrande, stundom våldsamt
frambrytande passioner. Det som starkast verkar på den vanliga
menniskan är hennes egen framtids ideal. Det är denna
phanta-siens bild, som, mer än något annat uppmanar henne till
verksamhet och flit, till ihärdig kamp mot bekymmer och svårigheter och
till uppoffrande seger öfver ögonblickets frestelser. Men då hon ej
förmår underordna detta sitt ideal, om icke under religionens,
genom det sublimas heliga föreställningar henne kallande, magt dock
åtminstone under samhällets eller familielifvets fordringar, förvandlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
