Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Norriges befrielse och förening med Sverige (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ooh krafter, samt var af alla sina fränder och bekanta mycket älskad.
Uti lekar var ban ifrig och ville öfverträffa alla andra, hvilket ock
tillbörligt var, i anseende till hans värdighet och börd.»
Af denna beskrifning finner man, att han i skönhet och andra
naturgåfvor icke var jemförlig med Håkan den Gode och Olof
Trygg-wason, knappt med andra Norriges berömde hjeltar, Erik Jarl, Einar
Tambaskelver, Asinund Grankelson m. fl. Uti stark, sjelfatvecklad
characterskraft synes han deremot hafva varit öfverträffande. I sin
barndom blef han smickrad och bortskämd af sin moder, och var i
följd deraf bögst otillbörligt uppstudsig och olydig emot sin
styfla-der, men erfor af denne, icke allenast då en alldeles ovanlig
lördrag-samhet, utan äfven sedermera, då han företog sig det djerfva och
vådliga försöket att eröfra Norrige och blifva dess konung, kraftigt
understöd, både med penningar, manskap och verkligt kloka råd.
Till trots af varningar och föreställningar begaf sig Olof ut på
vikingatåg, då han ännu icke var mer än 12 år gammal och
fortfor dermed till sitt tjugonde år. Han besökte flera länder och
härjade i Sverige, Esthland, Finland, Danmark, Holland, Frankrike och
England, tog icke allenast egodelar och byte, utan sköflade och
brände, eller for fram på samma vis, som de gamla hedniska vikingarne
hade gjort före honom, och det är emellan dem och honom ingen
väsentlig skillnad. Men efter det han blifvit i Rouen ånyo döpt, tyckes
en ny ande hafva vaknat i hans inre; han började känna att
christen-domen utgjorde menniskolifvets hufvudsak och måste uppfattas såsom
alla dess stråfvandens och arbetens högsta och egentliga mål. Han
fick afsky för det kringirrande röfvarlif, han dittills fört, och den
mystiska kallelsen till hemmet och fosterbygden blef allt starkare i
hans bröst och slutligen öfvermägtig. Han kände derjemte, att han
var en ättling af Harald Hårfager och således framför de flesta
andra hade en ärftlig förbindelse att göra Norriges väl och ära till sitt
lifs bestämmelse, och denna känsla iuförlifvade sig med
ärelystnadens önskan, att blifva Norriges konung. Dermed förenade sig den
måhända vidskepliga, men dock af historien åtminstone skenbart
bekräftade tron, att Harald Hårfagers dynasti å enä sidan, och
Norriges enhet, frihet och magt å den andra hade ett innerligt och
nödvändigt sammanhang. Med ett ord, han öfvergaf sitt vikingalif och
lemnade det bakom sig, sasom sin öfverdådiga ungdoms blodiga
skugga; 9amt begaf sig till Norrige med endast tvenne skepp och
tvåhuudratjugu man, för att der förvärfva konungaväldet Och det
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
