Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om landtbrukets förhållande till civilisationen och bildningen (1858)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall menniskan segra icke geuom dödande och utrotande utan
genom domestication. Men om detta hade icke Cumming något
begrepp, ty han sköt väl älven flera lejon samt några andra rofdjur,
men hufvudföremålet för hans hjeltebragder, voro elephanter,
noshörningar, giraffer, strutsar, bufflar, anteloper a s. v.
Annorlunda uppskattade Fransmannen Gerard jägarens yrke och
bestämmelse. Han var lieutenaut vid ett regemente i Algier, och
kom derigcnom i tillfälle, att studera såväl Nordafrikas
naturställ-ning, som dess innevånares character. Han fann snart att den
mäg-tigaste varelse der, i såväl moraliskt som kroppsligt afseende, är
lejonet Han insåg, att den magt detta djur öfver folket utöfvar
icke är en blott yttre, utan äfveu en dess innersta lif djupt
genomgripande och dess character positivt bestämmande. Den fruktan,
Araben hyser för lejonet utgör den egentliga roten icke blott till
hans grymhet hämndbegär och roflystnad, utan äfven till det
högmod, hvarmed han betraktar alla andra folkslag, isynnerhet
Européerna. Så länge lejonets öfvermagt räcker i hela sin omfattning,
kan det Arabiska samhället icke få någon annan character än
röf-varebandets. Så snart en coloni betraktas, såsom en öfver ett lägre
och vildare samhällsskick segrande högre utvecklingsform af
civilisationen, kan den icke hafva verklig framgång, utan geuom den
aktning, den förmår ingifva det eröfrade folket och den öfvertygelse
den hos detsamma förmår framkalla om sin verkliga öfverlägsenhet.
Denna öfVertygelse åter kan hos Nordafrikas folk ingen aunan
framkalla, än den, som segrar öfver lejonet och detta på ett annat sätt
samt med större skicklighet och mod, än den Araben sjelf i striden
med det förfärliga djuret förmår använda och ådagalägga. Då
Amben företager sig lejonjagt sker det alltid om dagen och i större
sällskap, och han använder dervid allehanda medel och åtgärder,
uti hvilka listen spelar en mer betydande roll än modet såsom
bakhåll, gömställen, fallgropar o. m. d. Gerard åter visade och
kanske äfven, åtminstone sedan han hunnit vänja sig vid sitt förfärliga
yrke, hyste förakt för detta sätt att utöfva detsamma. Han jagade
aldrig om dagen, utan det var först efter det solen gått ned,
men-niskorna omsorgsfullt stängt sig inne och lejonen rytande förkunnat
att mörkrets och deras tid var kommen, som Gerard begaf sig ut
ensam och till fots, beväpnad blott med sin bössa och sin dolk.
Ibland var natten så mörk att han icke kunde se sin egen
uppräckta hand, och han kunde handtera sitt gevär endast vid skenet
af blixtarna. Rytandet af lejonen, som omvexlade med åskknallarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
