- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
98

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svan nickade tyst och funderade, ifall han skulle rent
ut våga begära en upplysning om, hvaraf Sven tänkte lefva
som nygift. Förlofningen var i och för sig betryggande
för hans dotters framtid, det medgaf han gärna, men han
hade på gamla dagar börjat blifva praktisk och ville hälst
hafva säkra garantier. Emellertid ansåg han det mindre
klokt att afhandla den saken just nu, från sin egen ung-
dom visste han, att artister i allmänhet hafva — naturligt-
vis endast efter kloka och praktiska medmänniskors be-
grepp — egendomliga föreställningar om ekonomiska frå-
gor. Svan fann det förståndigast att dröja tills vidare,
genom Julia, som ju i allt var hans dotter, skulle han
säkerligen erhålla de underrättelser, han ansåg sig behöfva.

Sven märkte ingenting af hans tankfullhet. Han hade
fått syn på en rödbrusig åkare, som strax bredvid dem
stjelpte i sig en mahognyfärgad grogg. Sven tyckte, att
främlingens ansikte såg välvilligt ut och i ett anfall af
oemotståndlig lefnadslust nickade han åt honom och ropade
högt.

— Skål!

Den andra föreföll att vara en gemytlig karl, han
skyldrade tillbaka med groggen och tagande Svens utrop
för en invit, reste han sig och kom fram till dem.

— Får man kanske slå sig ned här, det är så förba-
skadt tråkigt att sitta ensam och lapa grogg.

Svan stod i begrepp att svara afvisande, men Sven
förekom honom, bad den andre vara välkommen och pre-
senterade sig allt i en handvändning. Svan smittades af
hans goda humör, glömde sina bekymmer — allt ordnade
sig nog framdeles, hoppades han — och strax därefter
voro de tre fördjupade i ett lifligt samtal, som litet emel-
lan afbröts af dånande skrattsalvor.

När Sven två timmar efteråt lemnade kaféet, var han
innu gladare än förut. Åkaren — namnet hade Sven
redan glömt, men han erinrade sig att han ägde sjutton . . .

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free