Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för öronen. I försalen bland de orkeslösa stötte han
på Gusten, som var blek och grinade illa.
Jaha, jaha, sade Gusten och svalde. Du
kommer så dags. Va ska en nu göra?
Abraham skakade på huvudet.
Jag får väl tala - tala med henne -
I detsamma hörde han en dov, mullrande, grötig
kvinnoröst.
Det är hon, sade Gusten och grinade.
Och rösten sade:
Jag har levat i synd, jag har brunnit i köttets
begärelse, jag har levat utan Gud -
Nu springer jag, sade Abraham. Men när han
kom ut på gatan, stannade han, svepte rocken
ikring sig och satte sig på Zionsborgs trappa.
Gusten Sörman ställde sig framför honom och
gestikulerade. Han var blek och mager med
blånader under ögonen. Men elegant som alltid! En
blåsvart skiftande halsduk pöste och glänste som
krävan på en kroppertduva, och i halsduken
glittrade faster Mimmis nål.
Ja, du ser, hur det är. Mor till exempel. Hon har
aldrig haft något starkt huvud och fars olycka
knäckte henne. Men så galen som nu - hon
dillar om Brudgummen. Ja, säger jag, låt vara att
han gör staden den äran, men inte tror väl mor,
att han kommer just hit, till Stenbrogatan 4 över
gården två trappor? Då svarar hon inte. De
äro på det viset. Kommer man nära inpå livet,
så dyker de ner genom en lucka alldeles som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
