Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet. En karl och två oxar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under det att husfadern sålunda njöt arbetets
sötma i dess renaste form, skötte fruntimren sina
sysslor med icke mindre tillfredsställelse. Allt gick
sin jämna lunk på fredligaste och bästa sätt och
dessutom hade man Benbés öden och äventyr till
extra prat- och funderingsämne på lediga
stunder. En viss oro ingav dock Sanna-Sannas hälsa,
som under vintermånaderna dag för dag
försämrades, så långsamt och lömskt att hennes
närmaste omgivning knappt gjorde sig reda därför.
Blott när några mera avlägsna grannar eller de
många gamla bekanta bland gårdfarihandlare,
vispgummor, eller ulluppköparna infunno sig, spreds
en viss oro tack vare deras välmenande utrop:
Nej, men vad fröken Sanna har magrat! Vad hon
har tacklat av! Hon måste äta järn och arsenik
- hon måste söka den och den underdoktorn -
hon måste göra det och det -
Vid dessa tillfällen blev Sanna-Sanna föremål
för den övriga familjens oroliga, förstulna
granskning. Magrat hade hon och dessutom hade hennes
hud fått ett sjukligt tycke: den satt smetad på
knotorna, glänste som om den varit sliten och
företedde åtskilliga kvisslor och blemmor som
tydde på ohälsa av ett eller annat slag. Den
ungdomliga lyster som ännu ett halvår tidigare
- vid Benbés besök - omgivit henne, hade slocknat
eller tycktes nära att slockna. Även lynnet gav
anledning till oro, nyckfullt, ibland tårdränkt
dystert, ibland retligt ibland överdrivet glättigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
