Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet. Lyckostölden på Sanna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och han hade givit ett löfte. Löftet kunde
visserligen återtagas, men tanken på uppdraget pinade
honom till den grad att han vid flera tillfällen
stod redo att vända om. Han kände på sig att
han skulle komma som en olycksfågel till de
beskedliga människorna på Sanna, kanske rentav
stövla fram över känslor och öden som en niding
i en örtagård.
Alltså reste han så långsamt som möjligt för att
uppskjuta hemkomsten.
På Sanna hade man väntat och väntat. Och
eftersom ingenting är mera ömtåligt än en
feststämning som uppskjutes så hade den glada, friska
otåligheten nu hunnit surna till trumpen,
nedstämd väntan eftersom den väntade aldrig kom.
Fader Längsäll sökte lätta misstämningen med
ett litet skämt: där ser ni kära barn, folk reser
inte kurir just för att få titta på oss. - Skämtet
var välment men Caroline, som stod inklämd i
salens fönstersmyg, lämnade hastigt rummet
högröd i ansiktet, tårögd och med misstänkta
ryckningar i kinder och läppar. Benbé gjorde sig ingen
brådska just för att möta Caroline. Det var mycket
sorgligt. Så sorgligt att ingen mer än hon förstod
hur sorgligt!
Slutligen anlände Benbé till Göteborg och
tog tåget till Wadköping och telefonerade
därifrån med Sanna för att tillkännagiva sin
ankomst dagen därpå. Längsäll själv svarade i
telefon. Benbé sa, moloken och kylig: Jaha, nu är jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
