Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet. Människan dör, hennes handling lever.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han tillade hastigt: Jag menar inte mindre
vackert, jag menar mindre välbetänkt. Av
Lillemor.
Som han sagt de orden trängde pilen helt genom
det bräckliga pansar av på måfå gripna tankar
varmed han sökt skydda sig. Skyddet hade
fördröjt men icke lindrat plågan. Han tog nästan
ett språng, tryckte hårt samman armarna över
bröstet och hukade sig ned. Den rent kroppsliga
reaktionen gick över lika hastigt som den
kommit. Han tittade åter på brevet och sa i det han
betänksam skakade på huvudet: Det är en farlig
sak, helt enkelt. Ett sånt här brev skrivet så
här — det är helt enkelt utmärkt farligt.
Han slängde brevet på sitt pojkskrivbord,
samma bord som pryddes av farmors lov i grov
felstavning. Åter stökade han orolig omkring i
rummen, som om han inte kunde lämna dem förrän
han vidtagit någon åtgärd beträffande brevet. Han
stannade ibland och tittade på det, kände på det,
mumlade: Sånt här är faktiskt utmärkt farligt,
ska jag säga. Och särskilt farligt för såna som
gör konster —
Därmed åsyftade han sig själv i egenskap av
clown. De, som sedermera skulle tillvita den
berömde Jac Tracbac sinnessjukdom, borde
emellertid ha lyssnat till hans soliloquium rörande det
skrämmande beklämmande brevet. Han sa: Hur
ska jag göra? Jag tror att jag för bättre
minnes skull åter läser igenom det, som angår flickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
