Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beräknat afståndet riktigt och flammorna begynte redan att slicka
så tätt upp till den bundnes ansikte, att döden skulle hafva följt
inom få ögonblick, om ej Herty, hade trängt genom vildarnes
led och med en handspak kastat de lågande bränderna åt alla
sidor. Många händer lyftades för att tukta den dristiga unga
flickan för hennes förvägenhet, men höfdingen gick emellan,
påminnande de unga männen Hettys sinnesslöhet. Hetty visste
emellertid ej om någon fara. Hon blef lugnt stående vid
Hjortdödarens sida och såg sig omkring med mörka och vreda blickar,
som om hon ville förebrå huronerna deras grymhet.
— Gud välsigne dig för hvad du har gjort, min egen kära
Hetty! utbrast Judith sakta. Gud måtte själf hafva ingifvit
dig den tanken!
— Ja, Judith! Hetty menade väl, ehuru det kanske varit
bättre, om hon ej blandat sig i saken, sade Hjortdödaren,
betraktande Hetty med en kärleksfull blick. — Hon menade det godt
och kom i rätt tid. Hade jag blott insugit en munfull af elden,
så skulle ingen mänsklig makt hafva kunnat rädda mig, och det
var nära nog, ty, som ni ser, hafva huronhundarne denna gång
bundit mitt hufvud så fast till trädstammen, att jag icke kan
röra mig. Men skall det komma hjälp, måste det ske snart, ty
eljes skall det snart vara ute med mig.
— Grymma, nedriga, obarmhärtiga huroner! ropade emellertid
Hetty, utom sig af förbittring, till irokeserkrigarne,
— Viljen I bränna en from och kristen man som en hög
ved? Blygens! Blygens och betänken, att Gud aldrig skulle
förgäta en sådan skändlighet!
Rivenoak svarade icke, utan vinkade blott till sina krigare,
att de åter skulle samla ihop de kringspridda bränderna. Man
hämtade ny ved och till och med kvinnor och barn täflade att
släpa torr ved till bålet.
Elden flammade upp på nytt, då en indiankvinna trängde sig
genom kretsen och ilade fram till bålet. Hon sparkade de
brinnande kvistarne åt sidan och hindrade därigenom i rätt tid
veden att fatta eld. Ett genomträngande tjut följde på detta
nya störande afbrott, men då indiankvinnan vände sig om och
alla igenkände Wah-ta-Wah ljöd ett allmänt rop af öfverraskning
och glädje. För ett ögonblick glömde man sitt förehafvande,
och gamla och unga samlade sig kring henne för att höra
orsaken till hennes plötsliga och öfverraskande tillbakakomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
