Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
| KAP. XXIV. |
| Stackars Adam Ludvig! |
Mademoiselle Lisette fröjdade sig. Den ena handen
lekte med ett vinglas och den andra hade hon lagt om
halsen på en rödbrun kosackofficer.
Vännen, som den vackra mamsellen för tillfället
ägnade sin dyrkan och sina behag, var det fulaste
människosubjekt, man kunde skåda. Han liknade en luden,
liderlig björn från Ukrajnas djupaste skogar.
Hans gestalt var grof, en klumpig jättes, hans axlar
breda, bröstet höghvälfdt, armarne, där det gulröda luddet
trängde ända ned på handlederna, tunga och starka,
hans tjocka näsa var röd och under buskiga ögonbryn
glimmade ett par små, grisgrå ögon, hela det fula,
rödbrusiga ansiktet var nästan igenvuxet af eldrödt hår och
skägg. Och på hans starka lår satt den finlemmade
mademoiselle Lisette och gungade med foten.
Det var i mademoiselle’s privata rum på värdshuset.
Ryssen, kosackryttmästaren Gloffski, tömde sitt glas
och strök med sin ludna hand öfver Lisettes fina kind.
— Du är allt en riktig liten satunge, sade han.
— Tror du? skrattade hon och nöp honom i hans
ludna öra.
— Ja si det tror jag.
— Kanske! mumlade mademoiselle och blicken ur
hennes stora, blå ögon tycktes skåda ut någonstädes
långt bort.
Han smekte henne och återtog:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 07:26:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hlfanor/0313.html
