Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 249
Han reste sig och gick in i nästa rum. Det var säng-
kammaren. Då han fick se stolpen, vid hvilken han stått
bunden, röt han till af raseri. Ådrorna svällde i hans
panna, och hans händer knöto sig. Sackande af smärta
föll han ned på knä vid den förkolnade sängen och lutade
hufvudet mot kanten. Bröstet flämtade på honom, och det var
som om en orkan af känslor och tankar brusat genom hans
hjärna. Han kunde icke längre behärska sig. Med förvridna an-
letsdrag fattade han stolpen och skakade den, så att den
höll på att bräckas. Så kastade han sig ned och bet i säng-
kanten, vrålande af smärta.
Hela natten låg han, nedsjunken på knä, invid sängen.
Timmarna svunno utan att han märkte det. Han befann
sig som i dvala, och endast en tanke brann i hans hjärna:
Gretchen! Gretchen!
Han vaknade upp vid att den strålande majsolen lyste
in genom det förkolnade fönstret. Förvånad såg han upp
och fångade en flik af en hvitblå himmel med hvita moln-
skyar, hvilka lika lugnt och leende seglade fram däröfver,
som hade aldrig mord eller brand eller krig funnits till
i världen. Då steg han upp och gick vacklande likt
en sömngångare ut i staden för att söka sin förlorade
lycka. —–––-
Då Gretchen såg, att Hjelm vände bort hufvudet, i stället
för att möta hennes skygga blick, kände hon det, som om en
blytyngd lade sig öfver hennes hufvud och bröst. Benen ville
icke bära henne, och hon sjönk tillbaka på bädden. Och
då Hjelm likt en vansinnig störtade ut, och hans kamrater
af fruktan för att han skulle taga lifvet af sig skyndade
efter honom, förlorade hon medvetandet. Det var för mycket
för hennes unga hjärta. Icke blott skändad, utan äfven
öfvergifven! Fans då ingen barmhärtighet, ingen förlåtelse
för oskyld olycka hos den, hon älskade? Dagen blef
till natt. En isande kyla, grafvens köld, drog genom rummet ;
hon slöt ögonen och svimmade.
Länge låg hon så. Hon vaknade först, då lukten af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
