Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Tjugu år tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 701 —
tog några vedträn till hufvudgärd och lade sig på den nå-
got hårda bädden.
Köket var mörkt, endast svagt belyst af ett enda fön-
ster, så att Claus låg fullständigt i skuggan. Han hade
väl legat vid pass en half timma och funderat öfver det
underliga öde, som helt oförhappandes gjort honom till
beskyddare åt en ung, fader- och moderlös flicka och fört
honom till denna stuga, då ytterdörren öppnades.
Het var bonden som kom. Utan ett ord gick denne
tvärs öfver golfvet in i den kammare, genom hvars dörr
kvinnan och barnen försvunnit. Han hörde några hviskande
röster, prasslet af kläder, så blef allt tyst en stund, hvarpå
ljudet af snarkningar begynte.
Från flickans rum hördes kväfda snyftningar.
— Stackars liten! tänkte Claus. Het är nog hårdt
isynnerhet för en flicka att vid så unga år förlora både
mor och far och stå alldeles ensam i värden. Nu gråter
hon igen. Men det går väl öfver med tiden. Och hvad
jag kan göra för att hjälpa henne, det skall jag också för-
söka. Om jag kommer hem några veckor förr eller senare-
och slår ihjäl jutska drängar, kan just betyda detsamma.
Jag tänker unge kungen och hans svenska gossar reda sig:
mig förutan.
Så småningom blefvo tankarne dunklare, virrigare
minnen och drömbilder från hans krigstjänst hos de glada
fransoserna drogo genom hans trötta hjärna, och efter en.
stund somnade han.
Han hade väl sofvit en två till tre timmar, då han
plötsligt vaknade vid att någon trampade honom på benet.
I det svaga månskenet, som flöt in genom fönstret, såg han
en karl stå alldeles öfver sig. Mannen trefvade efter dörr-
låset med ena handen, i den andra blänkte en knif. Het-
var bonden.
Claus erinrade sig nu, hur det glänst till i bondkvin-
nans ögon, då han tog upp börsen för att betala.
— Jaså, min gubbe, du ämnade mörda och råna mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
