Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Stenen i muren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 748 —
skogen, jag visste icke åt hvilket håll. Men snart stupade
jag af trötthet och sömnlöshet öfver en tufva.
Jag insomnade ögonblickligen. Tid, rum, mina för-
följare, den öfverhängande faran, min sorgliga belägenhet
allt försvann ur mitt medvetande, och jag befann mig i
drömmen åter i mitt hem, satt vid din sida på verandan,
såg i solnedgången gamle Johannes komma från skogen
med bössan öfver axeln och väskan tyngd af villebråd,
hörde svalornas kvitter, där de i susande ringar svepte kring
takåsen, kände doften af trädgårdens blommor, och jag var
lycklig.
Jag vet icke hur länge jag sof, men med en sprittning
vaknade jag och genast hade jag det förfärliga klart för mig.
Länge kunde det icke ha varit, som jag sofvit, ty ännu
hade solen knappast gått upp. En rysning skakade min
kropp, jag svepte filten tätare kring mig och skyndade bort.
Hela morgonen sprang jag, vågade icke gå in i någon
bondstuga, som jag såg på afstånd för att bedja om en bit
bröd och litet mjölk, som jag så väl kunde behöfva.
Rädslan för att upptäckas af Eberhard och hans kamrater
satte fart i mina ben och uppehöll krafterna.
Men till sist efter några timmars springande kunde
ieke ens medvetandet om deras närhet och faran för att
upptäckas förjaga den blytunga trötthet, som jag kände i hela
min kropp. Jag stapplade likt en drucken och slutligen
förmådde jag icke taga ett steg vidare.
Utmattad satte jag mig på en mossig sten med hän-
derna i skötet. Mitt hufvud var som dödt, jag kunde icke
tänka en redig tanke. Jag var alldeles slö.
Knappast utan att veta hvad det var för slag, stirrade
jag på några trastar, som muntert hoppade från gren till
gren. En hackspett hade klämt sig fast vid en trädstam,
©ch jag har en förnimmelse af att jag undrade: kanske
han duger att äta?
En bäck hörde jag sorla i närheten, men fastän min
tunga var förtorkad af törst, orkade jag likväl ej resa på
mig för att gå de få stegen till hans vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
