Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 33. Nürnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 908 —
det kejserliga avantgardet, som från Eger ryckt honom till
mötes. Och Gustaf Adolf och hans 15000 svenskar — ty
större var ej den styrka han hittills kunnat samla mot
Wallensteins 40,000 och kurfurstens 10,000 — de stå där
med långa näsor.
Att med denna underlägsna styrka anfalla de kejserli-
ges 50,000 man var naturligtvis en galenskap. Ochså tän-
ker Gustaf Adolf ej ett ögonblick därpå. I stället gå hans
bemödanden ut på så fort som möjligt samla sina spridda
trupper och med dem skynda öfver Thüringerwald.
Medan Gustaf Adolf sålunda snopen drager sig tillbaka,
har mötet ägt rum mellan de båda dödsfienderna, Wallen-
stein och kurfurst Maximilian, hvilka nu som bröder skola
bistå hvarandra i nöd och lust.
Detta lär ha varit ganska spännande. Officerarne å
båda sidor, som mycket väl kände till sina fältherrars fiend-
skap, voro ytterst nyfikna att se huru det skulle aflöpa.
Omgifven af sina förnämsta officerare stod Wallenstein
hög, stolt, mörk, då kurfurst Maximilian bugande närmade
sig. Kurfursten beherskade sig fullkomligt, och visade i
hvarje rörelse, hvarje ord en den mest förekommande artighet
och vänskap. Men icke så Wallenstein. Han hade alltför
länge hatat denne Maximilian, som varit den egentliga or-
saken till att kejsaren en gång fråntagit honom öfverbefälet
och afskedat honom just då han stod i begrepp att börja
förverkliga sina storslagna planer; han hade under de en-
samma stunderna på sina slott alltför ofta svurit ve och
förbannelse öfver denne ränk-smidare och lofvat sig själf,
att en gång utkräfva en fruktansvärd hämd; han hatade
honom ännu för mycket med hela glöden af sin lidelsefulla,
herrsklystna själ för att han nu, då de stodo öga mot öga, skulle
kunna förhålla sig lugn. Han försökte att åtminstone till
det yttre ej visa någon rörelse. Men hans våldsamma hat
tog öfverhand. Gång på gång skiftade hans dystra ansikte
färg. Hans röst, hans läppar darrade så att alla fruktade
ett ögonblickligt utbrott; men man såg också på de hårdt
spända anletsdragen huru han i det längsta försökte tygla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
