Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
® hans höghet. 73
Sor, och alldenstund hxn som en fliiig och ordentlig karl
under ferierna förberedt sig något, så hade han af sina
pappersbitar utvalt den största och alldeles fullskrifvit en
sida däraf. Denna tog han nu fram, vecklade ut den och
började att efter densamma undervisa pojkarna. Men
plötsligt brast hela klassen ut i ett klingande skratt; han såg
upp mycket ond: »Hvem . . .?« — Jo, alla hans kära
skolbarn sutto där med breda, röda ansikten och voro nära att
skratta sig till döds. — »Hvem skrattar?» sporde
konrek-torn ännu en gång. — »Hvad skratta ni åt? Dumheten
skrattar,» utbrast han, lade sin bok på katedern och gick
rakt emot primus. »Hvad skrattar han åt, munsjör hundsvott?»
Primus kröp, så godt det lät sig göra, bakom Pagel
Zarnewitz’ rygg och såg så uppmärksamt i sin bok med
den allvarsammaste min i världen; men Pagel, som satt
framför honom och icke kunde hålla sig, skrattade
kon-rektorn rakt i ansiktet. — »Hvad skrattar han åt, Pagel?»
dundrade konrektorn nu i fullt raseri emot honom. ȁt
kof- kof- kof... Åt jack- jack- jack ... Åt mön- mön- mön
. . . Se-se, jag kan inte få-å fram det.»
Men nu brast konrektorns tålamod, då en röst från
den bortersta bänken ropade : »Åt Dorotea Holz’ koftmönster.»
»Aha, munsjör Karl Wendt 1 Aha, munsjör hundsvott!
Är han nu åter framme! Nå, kom han fram ... hit fram I»
Karl Wendt, som var en riktig näsvis slyngel, måste
stiga fram, men i stället för att bereda sig ödmjukt till en
exekution, sprang han fram till katedern, tog konrektorns
skrifna papper, vecklade upp det och höll det framför
läraren. Konrektorn såg först på Karl Wendt, helt förbluffad
öfver hans djärfhet, och därefter på den underliga fason,
som hans papper fått, och slutligen läste han tvärsöfver
ryggen: »Koftmönster till Dorotea Holz.» — »Hvad?...
Hvad?. . . Gud bevare mig, huru har det kommit bland
mina papper? Och det är åt det ni skrattat?»
»Ja, ja,» ljöd det något långdraget genom klassen.
»Hm, hml» mumlade konrektorn för sig själf.
»Dorotea Holz, först spelar hon mig sprattet med kudden och
nu med mönstret — hm, hm 1 — Vi hade före jul kommit
till det tjugusjunde kapitlet... Hvad I Står han här ännu,
munsjör Karl, och glor på jnig? Sätt han sig vackert ned
och börja I» — Och nu begynte verkligen lektionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
