Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 3 6 fritz reuter.
Konrektorn hade i trädgården suttit försänkt i sorgsna
tankar, han hade ocksä gjort sig själf den frågan: »Hvad
skall väl jag, gamle, ensamme stackare, nu ta mig till?»
Det föreföll honom, som om han hörde någon därinne i
huset; men det kunde ju icke vara möjligt. Nu slog
klockan tolf, och hans mage stod äfven på samma klockslag,
han måste nu bege sig bort till hagar Schult men ville
först ställa sin halfrökta pipa inne i rummet, hvarför han
alltså styrde stegen till sin dörr — men 1 . . .
Dorotea stod framför honom, alldeles röd af blygsel
öfver att man skulle tolka hennes därvaro annorlunda än
såsom framkallad af hennes pliktkänsla; hon ville gå förbi
konrektorn, men han stod där med utsträckt arm och såg
middagen stå på bordet och Dorotea där bredvid, och han
tolkade det allt såsom idel kärlek och behof hos Dorotea
att erkänna sitt fel.
»Nej,» sade han, då Dorotea ville smyga sig under
armen på honom, och han slog sin arm om hennes lif och
höll henne fast, »nej, Dorotea 1 Jag vet att du lugnat dig
och att du velat göra mig en glädje.»
»Släpp mig, herr konrektorl»
»Nej, Dorotea, jag vet allt — Schult har sagt mig det
— det var ett dumt misstag af pojken, af Pagel.»
»Såå?» frågade Dorotea något spetsigt, och alla
egenskaperna hos en verklig Evas dotter kommo nu i dagen
hos henne, »ni är ändå en så klok och lärd man; hvem
skickar väl ett lamm som löpare och hvem skickar en
stammande till att uträtta ärenden?»
»Dorotea,» sade konrektorn och höll henne ännu
alltjämt fast, »jag hade orätt; jag sade byxor och jag mente
bössa, den svarta bössan, och detta gaf anledning till
spektakel i kyrkan, och man dref nojs med mig därför, och
jag blef ond och ...,» och han klappade henne på
kinderna. ^
»Å, herr konrektor, herr konrektorl Jag var ju också
ond, jag hade blifvit osams med Stina — nej, herr
kon-rektor, släpp mig, jag vill...»
Men hon fick ej sin vilja fram, ty konrektorn tog bort
den från hennes läppar med en duktig kyss.
Se så, nu var det förbi, nu stodo de där, och sedan?
Det var nu egentligen Doroteas tur, ty konrektorn hade
i fpllt mått uppfyllt sin skyldighet; men Dorotea gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
