Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ännu en gång vid Skogvik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
Sigurds sår läktes mer och mer. Men då önskade
hon fara åter till Skäldovik.
»Ja, jag förstår, att I måsten fara, fru Holmfrid,»
sade Sigurd, »jag förstår det grant. Men är det ändå
nödvändigt, att I faren just i dag? Bida tills i
morgon!»
Som han’ syntes orolig vid tanken på, att hon
skulle fara, lofvade Holmfrid att dröja ännu en dag.
Hon tillbragte hela tiden inne hos Sigurd, men mot
aftonen gick hon ut och ströfvade omkring gården.
Månen sken öfver vattnet, men de höga stränderna
kastade djupa skuggor närmast gården.
Så kom Gudrid gåendes emot henne. »Synes
han eder sämre i dag, den gamle?» sporde hon oroligt.
»Nej,» svarade Holmfrid, »jag menar, att han
nog snart frisknar till. Hans sår synes mig läkas mer
och mer.»
»Alla helgon vare lofvade!» sade Gudrid innerligt.
»Du håller då din svärfader mycket kär?» sporde
Holmfrid.
»Om jag gör?» svarade Gudrid. »Huru vore det
mig möjligt annat?»
»Ja, han är en märklig man,» sade Holmfrid.
»I sägen så,» svarade Gudrid, »och jag tror eder.
Men jag tänkte blott på, huru god han är. Hans
son Björn, min bonde, hade nog icke äktat mig, hade
icke hans fader uppmanat honom därtill.»
»Det måste du förtälja mig,» sade Holmfrid.
»Vån är det, att^I tycken det blott vara en
oansenlig saga,» svarade Gudrid, »men jag vill ändå
förtälja den. Min fader är en nybyggare eller, som de
säga, en stubbekar] på den stora skogen Aspvid, och
Björn såg mig där, när jag vallade min faders getter,
men Björn var ute för fitt jaga. Vi talades mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
