Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde Sången. Zeus bedårad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fram sprang Polydamas, Panthoos’ son, för att hämnas
kamraten
och på Areilykos’ son Prothoénor stötte i högra
skuldran sitt väldiga spjut, så att stöten gick tvärs genom
skuldran ;
ncder i stoftet han föll och famnade jorden med armen.
Genast Polydamas ropade då med jublande stämma:
»Ej har Polydamas, Panthoos’ son, ifrån seniga näfven
skickat förgäfves sitt hämnande spjut, det skulle jag mena.
En af argivierna tog det emot i sin kropp och lär spjutet
komma att bruka till staf på sin vandring neder till Hades.»
Sagdt, men hans jublande skryt med förbittring achaierna
fyllde;
ingen det rörde dock djupare upp än den modige Ajas,
Telamons väldige son, ty närmast till honom han stupat.
Efter Polydamas, som nu vek bort, han den glimmande lansen;
slungade; denne åt sidan dock sprang och bärgade lifvet
undan den rysliga död, men Archelochos, son af Antenor,
lansen fick taga emot, ty gudarne ville hans ofärd.
Honom i öfversta kotan, där hals och hufvud förenas,
träffade Ajas’ lans, så att senorna bägge den afskar;
och då han stupade död, hans hufvud med munnen och näsan
träffade marken långt förr, än knäna och vaderna gjorde.
Ajas då ropte tillbaks åt Polydamas, frejdade hjälten:
»Eftersinna, Polydamas, nu och säg mig uppriktigt:
månne ej dennes död förmår Prothoenors att gälda?
Ringa han tyckes mig ej eller kommen af ringa föräldrar,
utan tör vara en bror till den frejdade hjälten Antenor
eller en son, ty hans drag ha det närmaste tycke af dennes.»
Sade och gissade rätt; men förbittring troerna intog.
Akamas strax med sitt spjut boiotiern Promachos nedstack,
hvilken hans broders lik ville släpa vid fötterna med sig,
och han berömde sig högt öfver dådet och jublande ropte :
»Skräfvelhjältar från Argos, som jämt och evinnerligt skryten
Veten, att icke allenast för oss skola möda och jämmer
tima. Nej, äfven I själfva en gång skolen dödas som denne.
Skåden, hur innerligt sött eder Promachos ligger och sofver,
kufvad af denna min lans, för att icke min broder för länge
skulle få vänta på hämnd. Så ville enhvar väl i huset
efterlemna en frände åt sig att hans nämnare blifva.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
