Det hade stormat hela natten. En av dessa höststormar, som ibland brista lös i början av oktober, hade farit fram genom parken på Eka och skakat de vackra gamla träden.
När Petra von Pahlen tidigt på morgonen kom ut, låg det tjockt med gula och röda löv på trappan. Men molnen hade slitits i stycken och drivit bort, och nu sken solen strålande rakt in på glasverandan, och löven som voro utbredda på tröskeln och på trappstegen bildade en praktfullt skimrande mosaik. Petra satte foten på dem. De prasslade på ett så underligt klingande sätt. Hon tog upp ett av bladen, ett stort lönnblad. Det glänste ju av färger, som om alla höstens blommor tömt sina kalkar över det.
Jag borde duka födelsedagsbordet med dem, tänkte Petra.
Men så begav hon sig ned i parken. Kanske funnos ännu några blommor kvar. Hon stannade på en av gångarna och såg upp. Där stod ett träd och sträckte fram nakna grenar, mellan vilka himlen lyste klart blå. I går darrade det av löv. En gren var avbruten och kastad tvärsöver sandgången, där Petra dröjde.
- Ack så synd, mumlade Petra.
Hon lyfte försiktigt grenen åt sidan och lade den på gräsmattan bredvid.
Men längre in i parken härskade en vild oordning. Kvistar och grenar lågo strödda överallt. De brokiga löven vällde fram på gångarna.
På en stig där nere stod arrendatorn Tord Holmström med en kärra och en kratta. Med starka armar lyfte han grenarna och bar dem lätt som om de varit små stickor.
- Jag hörde hur det stormade i natt, sade han till Petra. Och jag tänkte nog det skulle bli ett drygt morgonarbete.
Han klev omkring bland löven i höga stövlar. Petra betraktade honom småleende och belåten med att få parken städad. Hon kastade en blick bort mot arrendatorsbyggnaden, som låg skinande röd i solen. Där inne sov ännu Adèle bakom neddragna rullgardiner.
- Det är visst bara vi två, som äro på benen, sade Petra. Det är Angelas födelsedag i dag.
Arrendatorn nickade.
- Då måste Adèle gå upp och gratulera, sade han.
Han var alltid angelägen om att hans hustru skulle få någon förströelse.
Petra gick ned mot sjön. Vågorna hade ännu icke kommit till ro. De porlade ivrigt mot strandens stenar och blevo till fradga kring bryggan. Skumpärlorna fingo i solskenet lövens alla skiftande färger. Där ute på vattnet sam den lilla ön, Angelas hemlighetsfulla ö, vilken hon som barn så ofta gjort utflykter till. För henne hade det varit som att fara till ett främmande land. Petra smålog tankfullt. Den där lilla flickan var stor nu: Ön var väl icke längre för henne något hemlighetsfullt lockande.
Och där Petra stod nere vid stranden och hörde vågorna sjunga, mindes hon så tydligt den där dagen, då Angela kommit resande - ett ensamt och föräldralöst litet barn. Petras bröder, Hans och Peter, hade velat uppfostra henne med sina barn, men då hade Petra slagit armarna om den lilla och ropat att hon ville behålla henne. Det hade varit i matsalen på Eka. Petra kom ännu ihåg, hur Peter helt otympligt sagt:
- Jag trodde att du nu var lycklig.
Så litet de förstodo henne. Ända sedan den tiden, då Petra bara var nitton och ett halvt år och Thomas Meller skrev hem från Sydamerika och bröt sin förlovning med henne, hade hon känt sig ensam och utan mål i livet.
Barnet, hennes döde bror Hugos dotter, den lilla Angela, hade väckt alla hennes slumrande känslor av ömhet och glädje. Så bra de haft det tillsammans här på Eka! De två år Petra bott i Stockholm, medan Angela gick i skolan, hade hon alltför ofta längtat tillbaka till sin gård. Men sedan - och Petra tänkte nästan litet skamsen därpå - då Angela vistades i hushållsskolan och det bara växlades brev emellan dem, hade Petra längtat efter henne så, att hon blivit melankolisk. Då hade hon till slut skrivit och bett Angela komma till sig. Angela hade haft en väninna där borta som hon visst haft svårt att lämna. Men hon hade ändå stannat hos Petra.
Hela detta året 1912 hade de nu oavbrutet vistats på Eka, och Petra kunde icke besluta sig för att fara till Stockholm. För närvarande hade hon heller ingen våning där. Sedan januari hade hon hyrt ut den till Hans' äldste son Sven, som föregående jul hade gift sig med Bess Rosenrauch, lilla Judys tre, fyra år äldre syster, en liten israelitiskt fet och ograciös, men klok och begåvad flicka. Hans hade ju tyckt att Sven gift sig alltför tidigt. Han hade knappast varit tjugutvå år, då han förälskat sig i Bess. Och strax skulle han gifta sig! Han hade ju inte ens slutat sina juridiska studier vid Högskolan. Men Rosenrauchs var en mycket förmögen, bildad och aktad judefamilj, och genom Bettys bror, Jacob Levin, vars hustru Sally var syster till den berömde doktor Simon Rosenrauch, flickornas far, var man redan förut befryndad med dem. Sven och den kloka Bess verkade lyckliga. Större delen av sommaren hade de tillbragt nere hos Hans och Betty, och en tid hade också Bess' föräldrar och den bråkiga, men i grunden icke stygga Judy vistats där. När då även gamle Benno Levin och Jacob med sin trofasta Sally kommit resande dit, hade den bullrande Simon döpt om Ekered till "Synagogan". Men gamle Benno hade bara gått omkring och myst.
Petra log. Det hade varit livliga veckor. Men de tycktes henne redan ligga en oändlighet tillbaka. Nu hade det på länge icke varit några besök varken på Ekered eller Eka.
Petra fortsatte upp genom parken. Hon stannade plötsligt. I solskenet låg herrgårdsbyggnaden framför henne. Genom de avlövade träden glänste milt de blanka fönstren emot henne. Den gammaldags bruna färgen på huset, den utskjutande glasverandan, till vilken dörren stod öppen, trappan fylld av höstlöv... så tyst, så stilla allt var. Bodde där ingen? Denna morgon när bladen fallit efter en natts storm, tyckte Petra där hon stod och såg på sitt hem att hon åter var så långt borta från världen. Här på gården gled livet så sakta och varsamt fram. De som bodde här voro som begravna för människorna. Det var kanske inte rätt mot Angela och hennes ungdom. Hon borde komma i beröring med livet. Uppleva något. Innan Petra ännu fyllt aderton år, hade hon träffat Thomas Meller.
Petra tog sig för pannan. Varför tänkte hon nu på honom igen? Hon gick sandgången ned för att komma bakom byggnaden. Där låg köksträdgården. Kanske kunde hon i rabatterna ännu hitta några blommor? Så solen sken! Allt det vissna fick en glans av guld. Ärtsängarna lågo nedslagna. Pinnarna, som slingorna varit fästade vid, då de på sommaren stått tyngda av ärtskidor, reste sig i en grå och naken rad.
Petra såg något på marken. Det var en död liten sångfågel. Den låg där med de duniga vingarna ömkligt utsträckta, som efter ett sista darrande vingslag. En röd fläck av blod lyste som ett hjärta på bröstet. Kanske hade den i stormen slagit emot en telefontråd och gjort en svindlande färd ned till jorden. Nu hade kamraterna redan flytt till varmare länder. Den lilla fågeln hade stannat kvar och trott att solen ständigt skulle lysa lika ljuvligt.
Det prasslade i gräset. Petra vände sig snabbt om och såg den stora kattens ögon glimma bakom en buske. Hon tog upp fågeln i sin famn för att gömma den undan.
Hon fick se en spade som låg kastad på marken, och bland ärtsängarna grävde Petra, bevakad av katten, som redan haft klorna framme efter fågeln, en liten grop. Försiktigt fattade hon fågeln och lade ned den i mullen. Hon rörde ömt vid den duniga kroppen. Hela sommaren hade den sjungit och drillat av fröjd. Petra plattade till jorden över den. Katten smög sig missnöjd hem till Adèle. Nattens storm hade dödat sommaren. Den hade rivit löven av träden, brutit av kvistar, som nästa år skulle blommat på nytt, och slagit ihjäl en liten fågel som sjungit sommarens lov bland vaggande grönt. Bara skadegöraren strök omkring i förödelsen.
Petra gick vidare. I rabatten fann hon några gredelina frusna astrar, som sågo ut som om de förfärdigats av krusigt silkespapper. Hon bröt av de sega stjälkarna. Blommorna skulle hon lägga kring Angelas födelsedagsbord.
Petra rätade på sig. Härifrån köksträdgården såg man vägen. Ett moln gled plötsligt över solen och kastade en mörk skugga över trädgården och vägen. Där borta kom någon gående. Det var en helt ung flicka med bart huvud och lingult hår. Hon hade en korg på armen och ämnade sig väl till handelsboden. Hon gick långsamt, litet framåtlutad. Ibland vaggade hon till, som om hon haft en alltför tung börda att bära på. Petra kände igen henne. Det var en flicka från en av stugorna. Hon var den äldsta av en stor syskonskara, och nu väntade hon själv ett barn. Petra stod och såg efter den trötta lilla gestalten med ett plötsligt sting av medlidande. Hennes pojke hade givit sig av, och hon hade ingen som kunde försvara henne för illvilliga antydningar och menande skratt. Snart skulle hon bära ett litet pyre på armen, och kanske icke veta hur hon skulle skaffa det föda och kläder.
Nyss hade Petra känt det som om Eka låge så långt från världen. Men strax utanför drog landsvägen förbi, och en ung liten kvinna vandrade där med trötta steg bärande sin fröjds och sin smärtas frukt.
Petra samlade upp sina blommor. När hon vände sig om, stod Angela där mitt framför henne. Solen hade åter kommit fram bakom molnet.
- Vad gör du? ropade Angela muntert.
- Det är ju hemligheter, sade Petra och försökte smussla undan blommorna. Och du skulle sova, till dess jag var färdig.
Angela höjde sitt ansikte upp mot Petra.
- Titta på mig, sade hon. Ser jag inte äldre ut än i går? Jag är aderton år.
Petra såg på Angela ömt och lyckligt, som en äldre syster ser på en yngre. Angelas ljusa hår föll ned över pannan. Hon strök det tillbaka med ivrig hand. Hennes ögon voro så mörka! Läpparna öppnade sig litet, över kinden for rodnaden och lämnade henne därpå blek.
- Jag känner mig så glad, sade hon. Du vet, det kommer över en ibland en sådan där lyckokänsla. Man vet inte varifrån. Den skjuter upp rätt från hjärtat som en solstråle. Då händer det något.
-Vad skulle hända här på vårt gamla Eka? frågade Petra och blickade utåt vägen.
Den lutande gestalten av den unga kvinnan hade nu försvunnit. Vägen låg vit och solbelyst. Angela tog Petra under armen.
- Kom, så gå vi, sade hon. Frukosten är visst inte färdig än. Hörde du hur det blåste i natt? Jag vaknade ibland och var riktigt rädd. Det lät som om någon knackade mot rutan.
På gången upp bakom byggnaden kom postbäraren. Det var en gammal man med små spejande utkiksögon under yviga ögonbryn.
- Här äro brev och tidningar till fröknarna von Pahlen, sade han och förde fingrarna till mössan.
Petra tog tidningen från Stockholm och det brev, som var till henne, och skyndade upp till verandan med sina blommor.
Angela blev stående kvar och vände nyfiket på sina brev. Av utanskrifterna sökte hon gissa sig till från vilka de voro. Arrendatorn gick förbi, hälsade vänligt och stannade för att lyckönska henne.
- Tack! Tack!
Angela nickade glatt mot honom.
Allt tycktes henne så härligt denna dag. Hon lyfte upp huvudet och tittade in i solen. Så spatserade hon ned mot hönsgården för att se om hönsflickan ännu delat ut mat åt sina skyddslingar.
Petra dukade i salen Angelas födelsedagsbord. Astrarna lade hon i en krans runt den vita duken. Mitt på bordet hade kokerskan satt in en tårta. I grann gele stod att läsa: Angela aderton år. Petra lade dit sina presenter. Det var ett par böcker och en liten sykorg som hon själv broderat.
Den stora väggklockan tickade dovt. Den fyllde rummet med sitt entoniga ljud. Tiden gled undan, bort, bort, en ström av minuter och sekunder som sjönko likt bubblor i en flod, vilken aldrig ville stanna. Angela aderton år. Fort! Skynda! Angela nitton år. Skulle Petra om ett år gå här som nu och lägga frusna astrar på ett vitdukat bord?
Petra satte sig vid födelsedagsbordet. Hon kastade en leende blick på sina anordningar och tog brevet. Nu kunde Angela få komma. Allt var färdigt.
Petra granskade undrande frimärkena. De voro utländska. Hon öppnade brevet. Vem kunde skriva till henne? Hon såg på underskriften. Namnet kom hon ihåg, det var en av hennes gamla klasskamrater. Så stoppade hon brevet i fickan. Hon hann väl läsa det sedan. Det var så långt. Hon tog i stället upp tidningen.
Tidningen som prasslade i Petras hand förde varje dag budskap från en värld, vilken Petra egentligen intresserade sig bra litet för. Där var politiken, som hon inte begrep mycket av, och kritik av konserter och operor, som hon inte kunde gå på. Angela brukade läsa följetongen. Ibland hade hon alldeles tappat bort händelseförloppet från en dag till en annan, och det, påstod hon skrattande, gjorde bara berättelsen mera spännande. De brukade låna tidningen åt arrendatorns hustru, Adèle, den rolösa, som endast hade en ortstidning. Hon slukade med glupande blickar alla olyckshändelser och dödsfall. Kanske njöt hon av dem.
Nu hörde Petra Angelas steg på sandgången utanför fönstret. Angela stannade på tröskeln. Hon var röd om kinderna efter promenaden. Hennes hår hade kommit i oordning. Ett ögonblick tyckte Petra att hon såg sig själv som helt ung flicka stå där i dörren förväntansfull med ögonen lysande av nyfikenhet inför stundande överraskningar.
- Jag har den äran att gratulera, sade Petra och sträckte armarna mot Angela.
Angela flög i hennes famn. Och åter mindes Petra den där dagen, när
hon i matsalen här på Eka tagit den lilla Angela i sina armar och
ropat till de andra att hon ville behålla henne.
