När Petra kom hem och steg in i salen, blev hon stående förvånad. Det var ett ljud som darrade i hela huset. Hon kunde inte förstå vad det var för ett ljud. Det flöt ut i en skälvande djup ton som trängde genom väggar och tak. Det kom bestämt uppifrån vinden. Petra sprang uppför trappan. På vägen mötte hon Angela.
-Vad är det? började Petra.
- Det är orgeln. De ha hittat orgeln, viskade Angela. De kommo hit för en stund sedan, Adèle och predikanten. Adèle visste vi hade en orgel! Det är den där, som stått uppe på vinden sedan din fasters död. Det är predikanten, som spelar på den. Hör!
Petra lyssnade igen. Det var en psalm nu, som kom hela luften omkring henne att sjunga. Dystert högtidligt ljöd den genom huset. Den grep om Petras hjärta pa ett sällsamt sätt. Hon tyckte att den mörka dagern där ute trängde sig in i huset, viskande om förgängelse och livets sakta upphörande.
Petra följde Angela upp på vinden. Josef satt på en upp och nedvänd packlår och spelade. Ljuset från takfönstret samlade sig kring hans blonda hår. Adèle stod stilla bredvid honom. Hennes ansikte var blekt, ögonen skeno. När hon fick se Petra, höjde hon handen för att de icke skulle störa.
Men Josef hade redan hört dem. Han slutade med ett dovt ackord och vände sig om.
-Det kanske är påfluget av mig det här, sade han. Här sitter jag och spelar på herrskapets vind. Se, jag hade tänkt fråga, om vi kunde få låna orgeln.
-Ja visst, svarade Petra. Ingen av oss spelar orgel.
Adèle blev ivrig.
-Jag skall genast försöka få fatt i ett par karlar som forsla den över till oss.
Hon sprang nedför trappan.
-Spela mera, bad Angela, när Adèle försvunnit.
-Jag skall ta något ljust och vitt, så ni bli glada, sade han med en forskande blick på Petra.
Petra tänkte på den där dagen han sett henne i skogen. Ville han då tvinga sig på henne, för att hon skulle ge honom sitt förtroende? Angela stödde sig mot orgeln. Hennes mörka ögon, fyllda av tindrande liv, voro fästade på kolportören.
Hans händer tryckte åter mot tangenterna. En klar hymn steg upp från instrumentet. Den jublade och sjöng som en kör av änglar. Petra satte sig borta i ett hörn. Hon tyckte det var märkvärdigt med den där tysta orgeln, som med ens fått liv. Hennes faster Laura hade ofta spelat på den förr i världen. Och hon såg den kraftiga gamla damen framför sig. Hushållsaktig, beskäftig, ständigt syssel- satt. Petra och hennes bröder och mor hade varit pa Eka om somrarna. Hans, som varit den, som fastern mest tyckt om av syskonen så länge gossarna ännu voro små, sedan blev det ju Petra själv, hade om aftnarna smugit sig in i salongen och stått tyst och lyssnande vid orgeln, som Angela nu, medan den åldrade fru Laura Löwenström spelat. Petra hade sällan hört på. Hon hade lekt i parken. Men ibland hade en sjungande ton från orgeln trängt ut genom det öppna fönstret och blandat sig med suset i de stora träden och den lilla sjöns porlande böljeslag.
Nu kom Adèle redan tillbaka. Ett par karlar i blå arbetsblusar och med buttra ansikten följde henne med steg, som kommo trappan att knaka. De gåvo kolportören ett plirande ögonkast. Så togo de fram breda remmar och lyfte upp orgeln.
-Vart skall den hän? frågade en.
-Hem till mig. Ni måste för all del vara för siktiga, sade Adèle upprymd.
Hon följde efter dem över gården och sprang fram och slog upp porten. Den andra dörren måste också upp.
Hon höll på att knäcka nageln, när hon strä- vade med rigeln. Det var som om hon fått besök av en kär gäst. När orgeln fått sin plats i salen, såg den så stor ut, större än på vinden. Man fick maka på soffan och stolarna. Adèle sade inte ens tack till de båda karlarna. Hon hade tagit fram en trasa och dammade noga tangenterna. Så tryckte hon ned pedalen och slog an en ton. Den lät hes, nästan sprucken. Hon kunde ju inte spela.
På aftonen skulle det bli möte. Klockan sex hade Adèle och kolportören färdigt i salen. Bordet hade de flyttat upp mot väggen, stolarna voro ordnade i rader. På orgeln hade Adèle ställt en pelargonia, som var nästan vissen. Hon hade inga andra blom- mor. Hon tyckte det bara var ett otacksamt arbete att vattna och se om krukväxter. Då var hon hellre utan. Men nu önskade hon att hon haft någon vacker blomma. För orgelns skull och för Josef Wahlboms. Han hade sett förvånad ut, då hon satt fram den eländiga växten.
Nu stod hon vid fönstret och spejade ut. I skym- ningen hade ett lätt regn börjat falla. Hon hade bett flera komma. Det var så ovant för Adèle att visa folk vänlighet och bedja någon in till sig. De skulle väl dra in smuts, nu när det regnat, tänkte hon, där hon stod. Men så vände hon sig om. Josef satt på en stol. Hans ögon voro slutna, händerna höll han knäppta framför sig. Bad han? Adèle granskade honom med giriga blickar. Vad vistades han nu i för rymder, dit hon icke kunde följa? Och hon tyckte att han var omvärvd av ett ljust moln, en himmelens sky, som avlägsnade honom från henne. Fanns det kanske ändå en annan värld, som icke sudlades av jorden? Josef trodde det. Adèle skulle också vilja tro så, för att därigenom komma honom närmare. Men hennes tankar förmådde aldrig lyfta sig. De sutto fast inom henne, sjönko bara djupare ned, när hon ansträngde dem. De voro alltid uppfyllda av hennes eget jag, tyngda av en last som hon inte kunde stjälpa och lätta.
Adèle spratt till. Fram till herrgårdsbyggnaden körde ekipaget från Ekered. En ung herre snärtade med piskan och höll in de präktiga hästarna. Han hoppade av, och Adèle såg att det var Gotthard. Nu skulle han hämta Petra och Angela, och Adèle hade hoppats att de skulle komma till henne i kväll. Efter ett ögonblick stego också Angela och Petra, insvepta i kappor, in i vagnen. Gotthard svängde sig upp, och ekipaget försvann bakom hörnet.
Adèle blev ond. De hade ju inte bestämt lovat komma, men de kunde i alla fall varit så artiga att de sänt ett bud. Hon fick också en stickande för- nimmelse av deras överlägsenhet. Där foro de sin väg i förnämt herrgårdsekipage med två hästar, medan hon, Adèle, stod i arrendatorsbostaden och stirrade efter dem. Precis som en annan fattig grind- flicka, som herrskapets vagnshjul stänker modd över, sade hon sig, het om kinderna.
Ännu hade ingen kommit. Varför kom det ingen? Klockan närmade sig halv sju. Adèle gick och satte sig vid bordet i hörnet. Hon klämde in sig på en stol mellan väggen och bordet. Salen såg så ödslig och konstig ut, ommöblerad på detta sätt. Och Josef var så tyst. Väntade han också? De sutto stilla med ett hav av stolar emellan sig.
Predikanten lyfte upp huvudet och tog fram sin klocka. Besynnerligt. Ingen hade ännu knackat pa. Han var bortskämd med att folk strömmade till, när han hade möte. Han gav Adèle en undrande blick. Men nu vände hon bort huvudet. Hon hade varit så ivrig också att få detta bönemöte till stånd. Han hade sett henne plocka ned en massa koppar i köket, och hon hade satt på en stor kaffepanna med vatten. Hon hade visst tänkt bjuda på te. Nå ja, de kunde komma ännu. Han slöt åter ögonen. Sin predikan behövde han alls inte tänka på. Orden strömmade till, bara han såg människorna framför sig. Herren var så innerligt nådig mot Josef Wahlbom. Han var visserligen ett obetydligt redskap bara. Men hans röst ljöd sa präktig, då Gud talade inom honom. Det var högtidsstunder detta, när han fick bära fram för de andra vad Herren sade till honom. Då var det en mening med livet för kolportören Josef Wahlbom.
Han for upp. Hade han slumrat till? Det knackade verkligen på dörren.
- Stig in, ropade Adèle.
Det gled upp försiktigt på glänt, sakta, som när ett djur skjuter upp en dörr med nosen. På tröskeln stod en gumma och neg med krokiga knän. Hennes tandlösa mun tuggade. En utskjutande haka gick upp och ned som en guttaperkaboll. Det var hon som brukade hjälpa Adèle att tvätta, gamla Teresa hette hon. Hon hade en svart klänning på sig, och en vit näsduk höll hon framför sig, som det höves när man ämnar sig till Guds hus.
Adèle nickade åt henne utan att bry sig om att gå fram. Hon kom inte ihåg att hon bjudit henne. Hon avskydde ju gummor och blotta lukten av dem. Kanske hade hon ända gjort det i förbigående, för Josefs skull, för att det skulle bli så många som möj- ligt. Gumman satte sig på en stol vid dörren och såg sig med grumliga ögon omkring. Hon hade trott att hon skulle komma in i en sal full med folk. I själva verket hade hon inte blivit ombedd, men hon hade tänkt att hon skulle försvinna i mängden. Det här skulle bli något att skvallra om. Hon tyckte om att skvallra, tissla och tassla. Herrejestanes, vilken vettig människa ville väl också besöka Adèle?
Det var tyst i rummet. Klockan tickade pa byffén. Så surrade den till som en geting och slog sju slag. Adèle tyckte att slagen stungo henne. Ingen kom, bara denna rysliga käring som Adèle brukade ha till sin förtrogna. Vad skulle predikanten säga? De ville inte komma. Han kanske trott att Adèle var omtyckt här. Kanske hade hon också haft den tanken, när hon bjudit så många. Han skulle få se att hon icke var ensam. Detta var förskräckligt. Var hon då så illa hädd, att ingen ville svara pa hennes inbjudan, fast hon hade predikanten boende hos sig och han skulle ha möte? Skolsalen hade ju förra gången varit fylld.
Adèle smög sig ut i köket, följd av gumman Teresas nyfikna ögon. Hon såg sig övergivet om- kring. Hennes bästa koppar stodo fint uppställda på bordet. Hade hon varit vansinnig? Hon fick ett vilt begär att slänga allt porslinet i golvet. Men hon hejdade sig. Hon blev stående där mitt i köket med en skör tekopp i handen, skakande av gråt. Det var en ond, krampaktig gråt, som icke skänkte henne någon lisa.
Hon såg inte att Teresa kommit glidande mot dörren till köket. När gumman fick se Adèle gråta, började hon grimaserande nicka och vinka åt predi- kanten att han skulle komma och trösta.
Josef fattade icke först vad det var med den gamla. Hon såg ut som en häxa, där hon vacklade av och an på tröskeln med de knotiga armarna i vädret. Han gick fram till henne och fick se Adèle. Då sköt han vänligt ut gumman och stängde dörren bakom henne.
Hon lade strax örat till nyckelhålet och lyssnade. Men hon hörde ingenting. Så smög hon sig ut. Lin- kande och mumlande styrde hon sina steg ned mot landsvägen. Hon var så full av prat att hennes mun gick i ett. Hon kunde varit ödet självt, där hon traskade fram i duggregn och mörker, ett dystert mumlande öde, Adèles eget, med förkrympta och vissnade lemmar under den svarta högtidsdräkten.
Josef gick fram till Adèle.
-Ack, var inte ledsen, sade han viskande. Ni hade så god vilja.
Han ville själv tro det om henne, fastän hans för- nuft sade emot honom.
Adèle kastade sig intill honom. I det ögonblicket var det svarta odjuret efter henne. Josef tog henne om axlarna och vaggade henne av och an. Vad skulle han göra?
Hans ansikte lyste upp. Han fann en väg ut ur bedrövelsen.
-Fall på knä, sade han, och bed.
Hon följde Josef, då han själv knäböjde på det nakna köksgolvet.
-Upprepa nu vad jag säger, mumlade han. Gud, fortsatte han högre. Förlåt mig, om jag har syndat.
Adèle viskade hest:
-Gud, förlåt mig att jag har syndat...
-Låt mig vara din och vila trygg i din famn, bad predikanten hänfört.
-Låt mig vara din och vila trygg i din famn, upprepade Adèle, sugande på orden.
Josef såg inte den blick hon gav honom. Ja, i hans armar ville hon vila. Det skulle frälsa henne!
-Gud, helga min sal att mottaga dig.
-Gud, helga min sal... började Adèle, men så stockade sig rösten i hennes hals.
Hon rusade upp.
-Sådant pack, sådana satans käringar och idio- tiska kvinnfolk att inte vilja komma, skrek hon. De ville inte hit. Mig tycker ingen om. Ni såg ju det själv. Inte Petra, den fåniga och tillgjorda gamla ungmön, som aldrig haft en karl en gång. Inte Angela, den snorungen, som får passa sig, om det inte skall gå likadant med henne, det högfärdiga stycket! De foro sin väg i en gentil vagn. Jo, jag tackar jag. Jag är ingenting.
Josef hade också rest sig. Han såg fortfarande på Adèle. Hon måste vara besatt av en ond ande. Guds ord darrade ännu i rummet. Men i Adèles knutna händer tyckte han att knivar blixtrade, som om hon ville klyva och trasa sönder till blods de heligaorden.
Han gick förbi henne ut i salen. Han hörde ännu hur hon skrek. Då slog han upp orgeln. Men han kunde inte spela.
Det blev tyst i köket. Han såg upp. Adèle stod i dörren. Hade hon ångrat sig? Adèle hade endast tystnat, därför att ingen besvor henne om det. När hon förr råkade i raseri, brukade arrendatorn få bönfalla henne med de ödmjukaste ord om att sluta, och ofta var det han som till sist fick be om för- låtelse. Här var det en, som gick sin väg. Det var något nytt.
Hon kom fram till Josef.
-Jag skall laga en kopp te, sade hon spakt. Vi kunna kanske behöva det.
Hon kastade en bedrövad blick på salen och de
ordnade stolarna. Så grep hon häftigt handen som
vilade på tangenterna och kysste den.
