- Project Runeberg -  Höstens skuggor /

Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

CCVII. - La folie nous suit dans tous les temps de la vie. Si quelqu´un paroît sage, c´est seulement parce que ses folies sont proportionnées à son âge et à sa fortune.

CCVIII. - Il y a des gens niais qui se connoissent, et qui emploient habilement leur niaiserie.

CCIX. - Qui vit sans folie n´est pas si sage qu´il croit.

CCX. - En vieillissant, on devient plus fou et plus sage.

Hertigen av La Rochefoucauld.

Det hade stormat hela natten. En av dessa höst- stormar, som ibland brista lös i början av oktober, bade farit fram genom parken på Eka och skakat de vackra gamla träden.

När Petra von Pahlen tidigt på morgonen kom ut, låg det tjockt med gula och röda löv på trappan. Men molnen hade slitits i stycken och drivit bort, och nu sken solen strålande rakt in på glasverandan, och löven som voro utbredda på tröskeln och på trappstegen bildade en praktfullt skimrande mosaik. Petra satte foten på dem. De prasslade på ett så underligt klingande sått. Hon tog upp ett av bladen, ett stort lönnblad. Det glänste ju av färger, som om alla höstens blommor tömt sina kalkar över det.

Jag horde duka födelsedagsbordet med dem, tänkte Petra.

Men så begav hon sig ned i parken. Kanske fun nos ännu några blommor kvar. Hon stannade på en av gångarna och såg upp. Där stod ett träd och sträckte fram nakna grenar, mel!an vilka himlen Iyste klart bla. I går darrade det av löv. En gren var avbruten och kastad tvärsöver sandgangen, där Petra dröjde.

-Ack sa synd, mumlade Petra.

Hon Iyfte försiktigt grenen åt sidan och lade den på gräsmattan bredvid.

Men längre in i parken härskade en vild oord- ning. Kvistar och grenar lågo strödda överallt. De brokiga löven vällde fram på gångarna.

På en stig där nere stod arrendatorn Tord Holm- ström med en kärra och en kratta. Med starka ar- mar Iyfte han grenarna och bar dem lätt som om de varit små stickor.

-Jag hörde hur det stormade i natt, sade han till Petra. Och jag tänkte nog det skulle bli ett drygt morgonarbete.

Han klev omkring bland löven i höga stövlar. Petra betraktade honom smaleende och belåten med att få parken städad. Hon kastade en blick bort mot arrendatorsbyggnaden, som låg skinande röd i solen. Där inne sov ännu Adele bakom neddragna rull- gardiner.

-Det är visst bara vi två, som aro på benen, sade Petra. Det är Angelas födelsedag i dag.

Arrendatorn nickade.

-Då måste Adele ga upp och gratulera, sade han.

Han var alltid angelägen om att bans hustru skulle få någon förströelse.

Petra gick ned mot sjön. Vagorna hade ännu icke kommit till ro. De porlade ivrigt mot strandens stenar och blevo till fradga kring bryggan. Skum- pärlorna fingo i solskenet lövens alla skiftande fär- ger. Där ute pa vattnet sam den lilla ön, Angelas hem- lighetsfulla o, vilken hon som barn så ofta gjort ut flykter till. För henne hade det varit som att fara till ett främmande land. Petra smålog tankfullt. Den där lilla flickan var stor nu: #n var väl icke längre för henne något hemlighetsfullt lockande.

Och där Petra stod nere vid stranden och hörde vågorna sjunga, mindes hon så tydligt den där dagen, da Angela kommit resande-ett ensamt och föräldralöst litet barn. Petras bröder, Hans och Peter, hade velat uppfostra henne med sina barn, men då hade Petra slagit armarna om den lilla och ropat att hon ville behålla henne. Det hade varit i matsalen på Eka. Petra kom ännu ihåg, hur Peter helt otympligt sagt:

-Jag trodde att du nu var Iycklig.

Så litet de förstodo henne. Ända sedan den tiden, då Petra bara var nitton och ett halvt ar och Thomas Meller skrev hem fran Sydamerika och bröt sin för lovning med henne, hade hon känt sig ensam och utan mål i livet.

Barnet, hennes döde bror Hugos dotter, den lilla Angela, hade väckt alla hennes slumrande känslor av ömhet och gl idje. Så bra de haft det tillsammans här på E:ka ! De två år Petra bott i Stockholm, medan Angela gick i skolan, hade hon alltför ofta längtat tillbaka till sin gard. Men sedan-och Petra tänkte nästan litet skamsen därpå-då Angela vistades i hushållsskolan och det bara växlades brev emellan dem, hade Petra längtat efter henne så, att hon blivit melankolisk. Då hade hon till slut skrivit och - bett Angela komma tilt sig. Angela håde haft et# väninna d'år borta som hon visst haft svårt att lämna. Men hon hade ändå stannat hos Petra.

Hela detta året 1912 hade de nu oavbrutet vistats på Eka, och Petra kunde icke besluta sig för att fara till Stockholm. För närvarande hade hon heller ingen våning där. Sedan januari hade hon hyrt ut den till Hans' äldste son Sven, som föregående jul hade gift sig med Bess Rosenrauch, lilla Judys tre, fyra år äldre syster, en liten israelitiskt fet och ograciös, men klok och begavad flicka. Hans hade ju tyckt att Sven gift sig alltför tidigt. Han hade knappast #arit ejugu- två år, då han förälskat sig i Bess. Och strax skulle han gifta sig! Han hade ju inte ens slutat sina juri- diska studier vid Högskotan. Men Rosenrauchs var en mycket förmögen, bildad och aktad judefamilj, och genom Bettys bror, Jacob Levin, vars hustru Sally var syster till den berömde doktor Simon Rosenrauch, flickornas far, var man redan förut befryndad med dem Sven och den kloka Bess verkade Iyckliga. Större delen av somrnaren hade de tillbragt nere hos Hans och Betty, och en tid hade också Bess' föräldrar och den bråkiga, men i grunden icke stygga Judy vistats där. När då även gamle Benno Levin och Jacob med sin trofasU Sally kommit resande dit, hade den bullrande Simon döpt om Ekered till "Synagogan". Men gamle Benno hade bara gått om- kring och myst.

Petra log. Det hade varit livliga veckor. Men de tycktes henne redan ligga en oändlighet tillbaka. Nu hade det på lange icke varit några besök varken på Ekered eller Eka.

Petra fortsatte upp genom parken: Hon stannade plötsligt. I solskenet låg herrgdrdsbyggnaden fram- för henne. Genom de avlövade träden glänste milt de blanka fönstren emot henne. Den gammaldags bruna färgen på huset, den utskjutande glasveran dan, till vilken dörren stod öppen, trappan fylld av höstlöv . . . så tyst, så stilla allt var. Bodde där ingen ? Denna morgon när bladen fallit efter en natts storm, tyckte Petra där hon stod och såg på sitt hem att hon åter var sa långt borta från världen. Här på gården gled livet så sakta och varsamt fram. De som bodde här voro som begravna för människorna. Det var kanske inte rätt mot Angela och hennes ung dom. Hon borde komma i beröring med livet. Upp- leva något. Innan Petra ännu fyllt aderton år, hade hon träffat Thomas Meller.

Petra tog sig för pannan. Varför tänkte hon nu på honom igen? Hon gick sandgången ned för att komma bakom byggnaden. Där låg köksträdgården. Kanske kunde hon i rabatterna ännu hitta några blommor? Så solen sken! Allt det vissna fick en glans av guld. #rtsängarna lågo nedslagna. Pin- narna, som slingorna varit fästade vid, då de på sommaren stått tyngda av ärtskidor, reste sig i en grå och naken rad.

Petra såg något på markeh Det var en död liten sångfågel. Den låg där med de duniga vingarna ömkligt utsträckta, som efter ett sista darrande ving- 14 Froknarna von Pahlen slag. En röd fläck av blod Iyste som ett hjärta pa bröstet. Kanske hade den i stormen slagit emot en telefontrad och gjort en svindlande färd ned till jorden. Nu hade kamraterna redan flytt till varmare länder. Den lilla fågeln hade stannat kvar och trott att solen ständigt skulle Iysa lika Ijuvligt.

Det prasslade i gräset. Petra vände sig snabbt om och sag den stora kattens ögon glimma bakom en buske. Hon tog upp fågeln i sin famn för att gömma den undan.

Hon fick se en spade som lag kastad på marken, och bland ärtsängarna grävde Petra, bevakad av katten, som redan haft klorna framme efter fågeln, en liten grop. Försiktigt fattade hon fageln och lade ned den i mullen. Hon rörde ömt vid den duniga kroppen. Hela sommaren hade den sjungit och drillat av fröjd. Petra plattade till jorden över den. Katten smög sig missnöjd hem till Adele. Nattens storm hade dödat sommaren. Den hade rivit löven av träden, brutit av kvistar, som nästa år skulle blommat på nytt, och slagit ihjäl en litea fågel som sjungit sommarens lov bland vaggande grönt. Bara skadegöraren strök omkring i förödelsen.

Petra gick vidare. I rabatten fann hon n.Sigra gredelina frusna astrar, som sågo ut som om de för- färdigats av krusigt silkespapper. Hon bröt av de sega stjälkarna. Blommorna skulle hon lägga kring Angelas födelsedagsbord.

Petra rätade på sig. Härifran köksträdgården såg man vägen. E:tt moln gled plötsligt över solen och kastade en mörk skugga över trädgården och vägen. Där borta kom någon gående. Det var en helt ung flicka med bart huvud och lingult hår. Hon hade en korg på armen och ämnade sig väl till handelsboden. Hon gick långsamt, litet framatlutad. Iblandvaggade hon till, som om hon haft en alltför tung börda att bära pa. Petra kände igen henne. Det var en flicka från en av stugorna. Hon var den äldsta av en stor syskonskara, och nu väntade hon själv ett barn. Petra stod och sag efter den trötta lilla gestalten med ett plötsligt sting av medlidande. Hennes pojke hade givit sig av, och hon hade ingen som kunde försvara henne för illvilliga antydningar och me nande skratt. Snart skulle hon bära ett litet pyre på armen, och kanske icke veta hur hon skulle skaffa det föda och kläder.

Nyss hade Petra känt det som om Eka låge så långt från världen. Men strax utanför drog landsvägen förbi, och en ung liten kvinna vandrade där med trötta steg bärande sin fröjds och sin smärtas frukt.

Petra samlade upp sina blommor. När hon vände sig om, stod Angela där mitt framför henne. Solen hade åter kommit fram bakom molnet.

-Vad gör du ? ropade Angela muntert.

-Det är ju hemligheter, sade Petra och försökte smussla undan blommorna. Och du skulle sova, till dess jag var färdig.

Angela höjde sitt ansikte upp mot Petra.

-Titta på mig, sade hon. Ser jag inte äldre ut än i går? Jag är aderton år.

Petra såg på Angela ömt och Iyckligt, som en äldre syster ser på en yngre. Angelas Ijusa hår föll ned över pannan. Hon strök det tillbaka med ivrig hand. Hennes ögon voro så mörka ! Läpparna öpp- nade sig litet, över kinden for rodnaden och lämnade hemme därpå blek.

-Jag känner mig så glad, sade hon. Du vet, det kommer över en ibland en sadan där Iyckokänsla. Man vet inte varifrån. Den skjuter upp rätt från hjärtat som en solstråle. Då händer det något.

-Vad skulle hända här på vårt gamla Eka 1 frågade Petra och blickade utåt vägen.

Den lutande gestalten av den unga kvinnan hade nu försvunnit. Vägen låg vit och solbelyst. Angela tog Petra under armen.

-Kom, så gå vi, sade hon. Frukosten är visst inte färdig än. Hörde du hur det blåste i natt? Jag vaknade ibland och var riktigt rädd. Det lät som om någon knackade mot rutan.

På gången upp bakom byggnaden kom postb.irr.- ren. Det var en gammal man med små spejande ut- kiksögon under yviga ögonbryrl.

-Här äro brev och tidningar till fröknarna von Pahlen, sade han och förde fingrarna till mössan.

Petra tog tidningen från Stockholm och det brev, som var till henne, och skyndade upp till verandan med sina blommor.

Angela blev stående kvar och vände nyfiket på sina brev. Av utanskrifterna sökte hon gissa sig till från vilka de voro. Arrendatorn gick förbi, hälsade vänligt och stannade för att Iyckönska henne.

-Tack ! Tack !

Angela nickade glatt mot honom.

Allt tycktes henne så härligt denna dag. Hon Iyfte upp huvudet och tittade in i solen. Sa spatserade hon ned mot hönsgården för att se om hönsflickan ännu delat ut mat åt sina skyddslingar.

Petra dukade i salen Angelas födelsedagsbord. Astrarna lade hon i en krans runt den vita duken. #Iittpå bordet hade kokerskan satt in en tårta. I grann gele stod att läsa: Angelo oderton dr. Petra lade dit sina presenter. Det var ett par böcker och en liten sykorg som hon själv broderat.

Den stora väggklockan tickade dovt. Den fyllde rummet med sitt entoniga Ijud. Tiden gled undan, bort, bort, en ström av minuter och sekunder som sjönko likt bubblor i en flod, vilken aldrig ville stanna. Angela aderton år. Fort! Skynda! Angela nitton år. Skulle Petra om ett år gå här som nu och lägga frusna astrar pa ett vitdukat bord?

Petra satte sig vid födelsedagsbordet. Hon kastade en leende blick på sina anordningar och tog brevet. Nu kunde Angela få komma. Allt var färdigt.

Petra granskade undrande frimärkena. De voro ut- ländska. Hon öppnade brevet. Vem kunde skriva till henne? Hon såg på underskriften. Namnet kom hon ihåg, det var en av hennes gamla klasskamrater. Så stoppade hon brevet i fichn. Hon hann väl läsa det sedan. Det var så långt. Hon tog i stället upp tid mngen.

Tidningen som prasslade i Petras hand förde varje dag budskap från en värld, vilken Petra egentligen intresserade sig bra litet för. Där var politiken, som hon inte begrep mycket av, och kritik av konserter ocb operor, som hon inte kunde gå på. Angela bru kade läsa följetongen. Ibland hade hon alldeles tappat bort händelseförloppet från en dag till en annan, och det, påstod hon skrattande, gjorde bara berättelsen mera spännande. De brukade låna tid ningen åt arrendatorns hustru, Adelc, den rolösa, som endast hade en ortstidning. Hon slukade med glupande blickar alla olyckshändelser och dödsfall. Kanske njöt bon av dem.

Nu hörde Petra Angelas steg på sandgången utan för fönstret. Angela stannade på tröskeln. Hon var röd om kinderna efter promenaden. Ilennes bårhade kommit i oordning. Ett ögonblick tyckte Petra att hon såg sig själv som helt ung flicka sta där i dörren förväntansfull med ögonen Iysande av nyfikenhet inför stundande överraskningar.

-Jag har den äran att gratulera, sade Petra och sträckte armarna mot Angela.

Angela flög i hennes famn. Ocb åter mindes Petra den där dagen, när hon i matsalen bär pa Eka tagit den lilla Angela i sina armar och ropat ill de andra alt hml ville behålla hemle

Det var afton. Angela hade gått upp på sitt rum. Petra satt i soffan i salongen. Lampskenet kastade en ring av Ijus över bordet och mattan. I tystnaden och dunklet i hörnen drömde de vita stolarna med griparna på sina ryggstöd.

Petra kunde höra Angelas steg där uppifrån. Hon böjde sig litet fram och Dågot prasslade i hennes klanningsficka. Hon tog upp det. Det var ju brevet hon fatt på förmiddagen.

Hon bredde ut arken framför sig på bordet. Nu skulle hon väl läsa det i lugn och ro. Högst uppe pa sidan stod namnet på ett sanatorium och en kurort i Schweiz. Ack, den stackaren var sjuk. Hon mindes klasskamraten Karin Blumstedts kutiga rygg pa bänkraden framfor sig i skolrummet. Hon hade varit en gänglig f licka med två smala råttSvansar till flätor och en elak blick ur sina talgiga ögon. Petra hade aldrig känt sig vudare dragen till henne.

Petra började läsa en smula undrande. Vad kunde Karin vilja henne? Det var väl ett sådant där plöts- ligt infall man kan få, när man är i ett främmande land och en ensam stund sentimentalt vill erinra sig skoltiden och de första ungdomsaren. De gamla kamraterna i småstaden kunna då med ens erhålla nytt liv för ens ögon och helt plötsligt tyckas en ha varit verkliga vänner. För Karin Blumstedt hade väl Petra von Pahlen utan dennas egen förskyllan hastigt och lustigt blivit till en sådan där gammal vän. Början av brevet var också fylld av orden: "Minns du ! Minns du ?" Petra kände sig nästan besvärad. Den andras livliga minnen kommo henne då alls icke vid. Men så med en gång vidgades hen- nes blick som om hon Mivit skrämd. Mitt i detta banala brev med dess utropstecken och understryk- ningar kom ett stycke, som fick Petra att känna sig som när man gar på en lugn landsväg och plötsligt får se en häst i vilt sken galoppera emot sig. Där stod det:

...När du var så där en aderton ar, fdrlovade du dig med en Thomas Meller. Det skuZle jl vara hemligt, men alta visste det. Vad jag var avundsjuk på digl Sjutton år och redan f ör)ovad, kanske snart gif t och med ett ege t hem! Kan du tänka dig att Thomas Meller är här på sanatoriet! Det är inte han som ür sjuk. Det är halts fru, som har svagt brö5t. För h a n är gif t nu och har m ed sig hustrun och en liten son. Frun är utländska och dotter till ndgon tysk-spansk ener tysk-portugisisk konsuliSydamerika,d#vetdithanfordendårgången. Det är aZltså hon som är sjuk. Hon verkar e#tra- vagant, men hnn ser så intressant ut. Vi ha ocksa vä#lat några ord, när han hörde jag var fran din hemstad. Han skall fara till Svcrige på nyåret.

Petra lät brevet sjunka i knäet. Ett par ark föllo ned på mattan vid hennes fötter. Hon brydde sig ej om att ta upp dem. Brevet, som hon hela dagen likgiltigt burit i sin ficka, hade haft ett budskap till henne: Thomas Meller var åter i Europa, i Schweiz. Han tänkte sig tillbaka hem till Sverige.

Och just denna dag hade hon sett honom för sig på ett särskilt sätt. Yar det ett varsel kanske? Lik- som det händer ibland, då man tänker på någon och man tycker sig höra honom sätta sin käpp utanför i förstugan. Tittar man ut, finnes ingen där. Men strax därpå stiger han in i rummet.

Ja, den gången då Petra förlovat sig, hade hon varit inemot aderton år. Nu var hon trettiotre. För fjorton år sedan for Thomas Meller ifrån henne. Det var ett främmande land som lockat honom. Det landet hade varit mera värt för honom än Petra, hans fästmö, mer värt också än hans gamla mor. Han övergav två kvinnor. Två kvinnor som älskade honom.

Petra rynkade smärtsamt ögonbrynen. Det var längesedan den historien. Men när hon med hast i tankarna flög tillbaka till det där året, tyckte hon att det var helt nyss allt hänt. Föräldrarnas träd gård drev emot henne med en doft av blommor- en doft av höstens rosor och den fuktiga lukten från kastanjernas träd, mörka, nästan svarta i sin djupa grönska. Ack, denna hennes barndoms och ungdoms trädgård! Den svävade fritt i rymden lik en sagans och drömmens lustgård. Där hade Thomas första gången kysst henne under den stora kastanjen. Hon tyckte sig se sin mors bleka ansikte skymta i ett fönster till deras hus inne i trädgarden. Hon tänkte på hur hennes mor icke velat veta av förlovningen med Thomas. Hon hade sörjt däröver, som om hon förlorat Petra. Hon ville äga henne ensam. Över Petra hade hon ju ständigt vakat med en svartsjuk kärlek, som varit svår att fatta.

Detta brev om att Thomas Meller skulle komma tillbaka till sitt land igen, skrivet av en kvinna som, bara för att hon ej hade något annat att göra, hittat på att klåfingrigt gräva i Petras gamla sår, gjorde Petra helt upprörd.

Inom henne våknade en längtan, ett hopp, som hon trodde länge sedan ha dött. Hon hade försökt att glömma, ja hon hade en gång trott att hon hade glömt. Den gången för fyra år sedan, då hennes syssling Tage Ehrencreutz bott hos Johan von Pahlen och visat sig intagen i henne, hade hon velat bli hans. På ett grymt sätt hade hon då fått veta att han var bunden vid en annan.

Thomas skulle komma tillbaka ! Men aren, alla dessa år, som gått, kunde icke strykas ut. Hon kände honom kanske icke längre, hon visste inte heller vad han kunde ha upplevat där i det andra landet. Och han hade en hustru, erl extravagant utländska, och en son. Fast man kan ju skilja sig från sin hustru. Och hans hustru var sjuk, hon kunde dö.

Petra lade handen över ögonen. Angela gick där uppe i sitt rum. Hennes tofflor slogo mjukt mot taket ovanfor Petras huvud. Det var som en på- minnelse om att Petra icke var alldeles ensam. Hon hade Angela. Ja visst. Men det var icke nog för hennes hjarta som längtade. Hur kunde det vara nog? En kvinna behovde en mans kärlek och öm het. Hon måste ha egna barn, kunde icke nöja sig med en annan kvinnas. Och Petra Iyfte Iyssnande upp huvudet. Langt, langt bortifran tyckte hon sig höra små steg... De kommo från parken, nej de kommo från molnen. Det var barn, som sprungo. Spada nakna fötter slogo mot en osynlig rymd. Of ödda barn langtade efter modrar. Kanske ett par av dem sökte efter Petra, som satt här med tomt skote och en moders hjärta. #:fen Petra lät händerna falla, när hon förstod att det var vinden som drev sitt spel dår ute i parken.

Jag är väl ingen riktig kvinna, tänkte hon då odmjukt och sorgset.

Det fanns så många andra kvinnor som Petra kande, vilka agde hem och barn och karlek. Betty till exempel, hennes bror Hans' hustru, hon med sina tre barn och sitt stora hus. Just nu skulle Petra velat vara hos henne. Vad Betty skulle banna Petra och säga henne att hon hade sitt hem och sina plikter har på Eka och att Angela behövde henne ! Hon ville gå till Betty i morgon. Men sa ångrade hon sig. Alltfor val kände hon sin egen slutenhet och tystlåtenhet. Hon skulle nog sitta dar hos Betty, som skulle omsvepa henne med den ömma glansen från sina morka ogon, men hon l;unde ändå inte tala om Thomas. Hon var rädd för att Betty, den nöd- torftigt kristnade judinnan, skulle tycka att hon, Petra, vore en gammal älskogskrank ungmö.

En kärlekshistoria som låg femton år tillbaka ! Vem bryr sig om en sådan? Den är ju begraven sedan en evighet. Men i den kärlekshistorien blommade Petras första ungdom skär och Ijuv. En psalmvers man lärde sig som barn, den kan man utantill ända in i ålderdomen. Den första starka upplevelsen dröjer kvar genom åren, en psalm, en hymn den också, om man så vill, en sång om den man alskar.

Petra steg upp ocb gick fram till ett av fönstren. Hon-hörde ett sakta porlande från sjön där nedan- för parken. Lampskenet Iyste i en gul fläck, speg- lande sig i rutan. Men Petra tyckte där hon stod med pannan tryckt mot det svala glaset att mörkret där ute samlade sig till en flod, som flöt förbi huset. Det gula Ijuset glänste matt i dess djup. Hon kände sig ängslig för denna svarta flod. Det var som om den förde med sig dagarna och åren och timmarna i hennes liv. Obarmhärtigt ryckte vattnet loss tingen från verklighetens stränder, som kantade floden, den lät dem följa med på färden. Vart? Voro vi inte alla på väg till ett okänt land ?

Petra hakade sig fast vid fönstret där hon stod, för att floden icke skulle draga henne ned i sitt djup Hon tyckte att allt var osäkert, flytande, svart. Ingenstädes fanns det fäste. En flod gled ut i natten och förde med sig hennes minnen. Men så drog hon ett andetag av lättnad. ;in en gång nådde henne den valbekanta och ändå sällsamma doften från hennes föräldrars trädgård. Och hon höjde blicken och tyckte sig se en skymt av trädgården, som gled förbi ovanför det svarta vattnet.

Petra gick ett par slag över rummet. Hennes hjärta ville icke lugna sig. Varfor hade icke Thomas den gången hallit fast vid henne? Var hon för sval? Det var sant: hon hade icke givit sig åt honom Skulle en annan kvinna kanske gjort det? Of rivilligt tänkte hon med en liten rysning på Angela. Ja, Angelal Om kärleken en gång grepe henne, skulle hon giva sig helt åt den man hon älskade. Hon skulle kasta sig in i alltsammans som i en brinnande eld. Ven hon tillhörde väl ett nytt släktleds kvinnor: djärvare, men också givmildare. Givmilda utan blyg- sel. Petra kände sig naken, i en fattigdomens naken het som ingenting har att ge bort.

-Jag vill vara en annan än jag är, suckade Petra. Men jag kommer inte bort från mig själv.

Hon var denna natt instängd, fångad i sig själv, som en fågel i bur. Hon hackade mot gallret, men fick icke sönder det. Hon tänkte förtvivlad på dagarna som rullade i väg, upptagna av tusen små bestyr. Ack, dessa små futtiga ting som likt en svärm av grå myggor omgåvo en ! Man kunde icke se himlen för dem. De där myggorna stucko och sögo ens blod. Vart flögo hennes tankar, när hon vaknade på morgonen ? Till sykorgen med saker som skulle lagas, till måltiderna, vad man skulle äta och mätta sin kropp med. Och under tiden spände sig en 26 #roknar:# 0#1 ral#lel: oändlig rymd runt jorden. Kanske fylld av under, kanske gömmande på en himmel, som ens blickar icke kunde nå.

Petra vände sig om och såg spegeln glänsa svagt i ett hörn av rummet. Hon grep plötsligt lampan och närmade undrande sitt ansikte mot spegelglaset. Dår mötte henne hennes ansikte, blekt i Ijusskenet. Under hårets kastanjebruna våg syntes den breda vita pan- nan. De mörkblå ögonen blickade allvarsamt och klokt framför sig.

Inom henne jublade det plötsligt till: jag är väl ändå inte så gammal än.

I Ijusskenet och skuggornas spel syntes huden slät och vit. Munnen var sa röd. Med ens for det som en krusning, en solblixt, över ansiktet i spegehl: Petra log mot sig själv.

Så vände hon sig bort fran spegeln och satte lampan tillbaka pa bordet. Hennes rörelser hade pa ett ögonblick blivit friare och gladare. Angelas steg där uppe hade tystnat. Nu sov hon kanske. Hon visste ingenting om Thomas Meller och skulle väl aldng heller få veta något.

Och Petra gick uppför trappan. Ett tåg hade denna afton rasslande farit förbi det lugna Eka, och i ett av kupefönstren hade Petra en sekund skymtat den hon älskat för så länge sedan.

Det var så mörkt nu om kvällarna. När Petra och Angela sutto inne i sina varma rum vid lampan, hörde de hur det prasslade på gångarna. Det var kanske bara löven som rörde sig, när någon vind ;kom farande, eller sjön som slog mot stranden. Men det lät sorn fotsteg, som om någon ginge där ute och icke kunde hitta in. Då Iyfte de upp huvudena och Iyssnade. Så sågo de på varandra och smålogo litet, som om de velat förjaga skuggorna från huset.

En kväll när de sutto så, kom Adele Holmström brådskande in. Hon stod däl plötsligt i rummet. Angela rynkade ögonbrynen. Hon hade aldrig tyckt om Adele. I hennes spår följde oro. Men Adcle tydde sig nu liksom förr till Petra och Angela, därför att hon hår på landet inte hade någon annan att vara med. Nu slog hon sig ned vid bordet kring lampan. Hon började genast tala om sin man, arrendatorn. Han hade varit så odräglig i dag. Adele arbetade ut sig för honom. Men han, han såg inte ens åt henne. Titta så mager hon blivit bara på detta ar ! Hon hade aldrig mått bra ända sedan hon låg på det där förskräckliga barnbördshuset, där hon fått sitt miss- fall.

Angela Iyssnade med nedslagna ögon. Hon min- des med en rysning sina besök hos Adele på Barnens Väl.

Jacob Levin hade en gång sagt med en grimas:

-Den där arrendatorsfrun är en häxa.

Nu tittade Angela i smyg på Adele. Lampskenet föll över hennes magra, bleka ansikte. Munnen höll hon, när hon ej talade, hårt hopknipen, som i stän- dig vrede. Händerna, som hon aldrig kunde hålla i ro, irrade över bordduken, till dess de fingo tag i en härva silke, som de obarmhärtigt började trassla till. Angela tog snabbt if rån henne silket. Hon ville inte ha det fördärvat för sitt handarbete.

-Jaså, jag kom olägligt I ropade Adele till.

-Ack nej, visst inte, mumlade Petra.

Men hon tyckte att med Adele alla de tassande stegen där ute i parken smugit sig in i rummet och nu knarrade över golvet och stampade i hörnen. Hon försökte alltid ha tålamod med denna besynnerliga kvinna, som hon ju ändå inte kunde undvika, men ofta önskade hon att hennes arrendator icke just valt Adele till sin huseru#

Adele vred sig på stolen.

-Jag skall gå till skolhuset, sade hon plötsligt. Vi ha haft skjuts i kväll åt stationshållet tiD, och jag sag hur det Iyste ur alla fönstren i skolan. De ha minsann eklärerat för Jesu hitskickade tjänare och sändebud. Och ute på vägen kommer det folk i skaror.

Petra såg umdrande upp.

-Vad är det då? frågade hon.

Adele skakade retligt på huvudet.

-Aldrig ha ni reda på något här på herrgården, utbrast hon hånfullt. Äro ni för förnäma? Alltid hålla ni er för er själva, bevars ! Det är en kolportör, en resepredikant, som kommit farande. Varifrån vet jag inte. Kanske direkt från himlen. Det blåser ju så om nätterna, så det skulle inte förvåna mig om höststormen skakade ner någon där uppifrån till oss. Eklund, kyrkoherden borta i Ekered, är nog intc vidare glad åt gästen och kommer sanna mina ord att få ångra att han lånat honom skolan. Alla vilja höra honom naturligtvis. Alla de, som eljes sitta i kyrkan och snarka under gubben Eklunds sömn- givande söndagspredikningar. Jag tänker också gå till skolhuset, bara för att få litet omväxling, och det till fots ändå. Längtar aldrig Petra till Stockholm?

-Nej, sade Petra. Jag har det bra här.

Men dessa dagar hade hon behärskats av en underlig oro. Om nätterna rycktes bon ur sömnen av blåsten. En trädgren slog mot hennes ruta. Och hon stirrade ut i mörkret och sökte säga sig att de nninnen som vaknat inom henne inte voro annat än vissna löv, som en vindil ett ögonblick rört upp. Med häpnad och smärta förstod hon ända att såret, som den där mannen en gång givit henne, aldrig hade läkts.

-Så blek du är, sade Adele.

Och Petra vek skyggt undan för hennes blickar. Hon visste att Adele hade en underlig förmåga att sätta sitt finger där det smärtade som mest. Allt tycktes hon snoka reda på. Det var ju omöjligt att hon kunde veta nagot om Petra och Thomas. Men en dag skulle hon framkasta en antydan som visade att hon länge haft noggrann kunskap om alltsammans.

Adele reste sig.

-Gå ni inte med? frågade hon ivrigt. Jag trivs inte att sitta ensam där borta. Lukten fran fattiga gummor och deras schalar gör mig ursinnig.

Petra och Angela lade langsamt ihop sina arbeten. Deras kväll hade Adele ändå stört.

De gingo tillsammans över gardsplanen. Adele snubblade över gruset.

-Aldrig lär jag mig att hitta här i mörkret, sade hon. När jag går ut om kvällarna ibland, får jag treva mig fram som en blind. Jag tycker att jag för varje steg är nära att stöta emot något, precis som om onda andar i skymningen sysselsatt sig med att sätta upp hinder och stängsel. Människorna bli som maktlösa i dessa höstkvällars mörker.

När de hunnit ett gott stycke och kommit till en krök av vägen, sågo de hur det Iyste i skolhuset. På gardsplanen utanför bildade Ijusfläckarna vita fyr kanter. Nu voro de strax framme.

De stego in och ett moln av kvalmig värme slog emot dem. Några kvinnor vände på huvudena och stirrade på dem. Angela kände sig litet generad. Men Adele trängde sig raskt fram till främsta bänk raden. Ett blackt vitt Ijus Iyste över salen. Alla an sikten sågo i detta Ijussken bleka ut. Strax bakom Angela satt handelsmannen. Han plirade med ögo- nen och smalog. Fran hans bruna rock utgick en behaglig doft av kryddor och tvål. Det var som om han fört hela bodkammaren med sig. Ett par små i# pojkar i närheten av honom tittade tillitsfullt på

' honom, som om de hoppats att han skulle ta upp

: torkade sviskon och äpplen ur fickorna och dela ut.

Angela vände litet pa sig och sag längst nere vid dörren statardottern, som skulle få barn. Hon hade händerna knäppta framför sig, och hennes stora ögon blickade förskrämt tillbaka på Angela.

Man väntade. Framme på en upphöjning stod katedcrn som eljes användes av skolläraren. På en bricka voro en vattenkaraffin och ctt tjockt glas placerade Skolsalen hade gula väggar och i taket summo fuktfläckar. Alltihop såg så tröstlöst ut. Angela kände lust att gå sin väg. Vad ville alla dessa människor som denna kväll dykt upp ur mörkret?

Då öppnades en dörr, och kolportören steg in. Han gick fram pa estraden och sträckte välsignande ut armarna, som ville han omfamna hela församlingen. Det var en storvaxt muskulös man i trettioarsaldern. Blont hår stod kring hans panna och låg i vagor ut- med det runda huvadet. Blont kort skägg krusade sig i en krans runt de fylliga kinderna och den väl- mående hakan. #verläppen var alldeles slätrakad och f junlös och såg helt barnslig ut. Munnen svällde mjuk och log inbjudande. Inte ens lampan i taket kunde göra hans drag bleka. Hela ansiktet sken rött och blankt under den kupiga pannan. De blå ögonen Iyste. Han utstråladc en vänlig värme, som med ens gjorde Angela glad. Vad ville han väl dem? #'arför hade han kommit till dem?

Han sag sig omkring. Det var som om han i en blick uppfattat dem allesamman och skulle känna igen dem: herrgårdsdamerna och Adele på första bänken och den förskrämda unga bondflickan borta vid dörren. Angela tittade på Adele. Hon hade gjort en rörelse. Hennes läppar stodo halvöppna. Hon flämtade litet, som om hennes hjärta börjat klappa. Det var så sällan hon såg någon ny här på trakten. Hon längtade ständigt efter något. En het upp- levelse, som skulle skingra den grå ledsnaden.

Hans armar sjönko långsamt ned.

-Jag skall sjunga för er, sade han muntert. Först skall jag sjunga ett par vackra sånger, som ni alla säkert skola tycka om. Och sedan skall jag för- söka tala till er. Jag har bctt min Gud att ni skola Iyssna.

Han sade "min Gud", som om han nyss haft ett möte med honom borta på vägen. Han tog utan vidare upp sin sång, med ett leende skådande rätt framför sig. Ingen ackompanjerade honom.

Jag är främling, jag är en pilgrim, blou en afton, blott en afton bor jag här. Gör mig ej hinder, ty jag vill folja Guds folk till strids genom ök'n och bölja. Jag är framling, jag är en pilgrim, blott en afton bor jag här

Resemåltid i hast jag tager, som en jagad, som ett ilbud stannar ej. Jag står omgjordad om mina lander, har vandringsstaven i mina händer.

Resemåltid I hast jag tager. Som ett ilbud, stannar ej.

Angela hade ryckt till, när han började sjunga. Han hade en präktig, klangfull stämma, djup och ren. När han sjöng, lade han sitt stora huvud på sned. Hans ögon sågo långt bort. Kanske skymtade han den himmelska ängd som hans sånger i hän- 1# förda ord beskrevo?

Vad det blir gott att landa vid himlens stilla kust, ej mer behova blanda sin sång med suck och pust I Till glÄdjens hem frkn sorgens dal,

till Fadrens famn från nöd och kval. Vad det blir gott att landa vid himlens stilla kust

i brudgums famn från strid och nöd i iiv och sällhet utan död!

Vad det blir gott att landa vid himlens stilla kust.

Det blev alldeles tyst i salen. Några knäppte hän- derna i knäet. Nyss hade de varit ute på åkern eller i den nakna trädgarden. De hade knappt hunnit tvätta jorden av sig. Hela dagen hade de arbetat. Matoset satt kvar i hustrurnas schalar och kjolar, denna unkna lukt, som Adele så avskydde. Nu strömmade sången över dem. Taket över deras huvuden Iyftes. Molnen där uppe på den förut mörka himlen hade jagats undan, och stjärnorna blevo sköna blommor som växte så gott i Herrens trädgård.

De tyckte att mannen där på estraden höjde sina armar och ptockade blommorna. Nu räckte han ut handen och en stor bukett stjärnblommor på långa stjälkar sträcktes emot dem. Två gummor med ryn kiga gula ansikten tuggade med glappande munnar och nickade ivrigt. Den unga f lickan borta vid dörren lutade sig tillbaka med slutna ögon och ar- marna om sin svällda mage. Ett par tårar runno fram under hennes ögonfransar. Men den muntre sangren där uppe sjöng åter jublande:

Jag ser ett Lamm på Sions berg, jag ser en skara stor i vita silkets erda färg, jag hör en sångarkor. De sjunga med salig tiObedjande röst: Lov, ära ske Lammet, som oss haver löst, oss Gudi med blod igenlöst en gång! L)et ar de fralsta själars sång. Vad? Löst oss på en gång? Ia, lost oss på en gång! Och det är himlens sång? Ja, himlens enda sång! Då ska!l det ock har bli var enda sång om Lammet, som oss löst en gång.

När sången var slut, sänkte sig taket med sina fuktfläckar åter över salen. Människorna sågo sig yrvakna omkring, som om de sökt finna någon väg att komma ut. Det var som om de velat skynda hem med himmelens blomster i sina händer för att pryda upp sina fattiga rum med de glänsande stjärnorna.

Men den sjungande vandringsmannen och pil grimen samlade åter in deras flyktande själar med en rörelse av sin stora hand. Nu talade han. Han talade om himmelen. Han beskrev dess härlighet. Där gingo änglar med vita släpande vingar, där hör- des Gud sjunga med mild stämma. Livet var icke bara denna lidande jord. Vi voro icke bara sma människor som krälade över jordytan, uppfyllda av tusen bekymmer som rynkade våra ansikten och böjde våra kroppar. Inom oss fanns något annat, en själ, som lik en blå tindrande sjö längtade tillbaka till det klara friska vatten som var källan. Ibland, när vi rördes av något himmelskt, steg det upp i våra ögon som klara tarar, pärlor som änglarna samlade in för evigheten.

Plötsligt ropade han till dem med höjd röst, sa att de alla sprutto till nästan förskrämda:

-Ack, att vi människor kunde leva så att äng- larna finge allt fler pärlor att samla!

Petra smålog litet. Hon tyckte sig se änglarna med huvudena böjda på smala halsar gå omkring och samla upp pärlor i sina vita mjuka kjortelfållar. Den glade kolportören uppe pa estraden hade för hennes ögon manat fram en bild som en Rafael kunde malat och skänkt sin obeskrivligt sköna guldfärg åt.

Han sade dem att de måste tänka på himmelen ovan# jorden. En trogen tjänst hos Herren här nere 36 Fröknarna von Paltlen skulle förvisso krönas med sin belöning där uppe i Herrens egna himmelska gårdar. Så lätt slöto män- niskorna sina ögon och somnade. De måste alltid vaka i stället. Den onde lurade på dem, vid minsta steg kunde de slinh ned i en avgrund. Hr det svarh djupet var det svårt, nästan omöjligt att åter komma upp. Han ville giva dem sina händerochhjälpadem.

Och han räckte fram sina stora kraftiga händer mot dem, som om han strax velat fatta deras. Adele reste sig halvt upp från bänken. Hennes ögon hade fått glans. Angela såg häpen på henne. Vad kom det då åt Adele ? Nu sjönk hon ned på sin plats igen. Hon drog ett djupt andedrag som liknade en suck. Angela tyckte att predikanten ett ögonblick tittade nästan förvånad åt deras håll.

Han fortsatte att tala med bevekande röst. Han skildrade jordevandringen så att man siig män- niskorna krypa fram som myror på vagarna, var och en med sitt strå i munnen. De tänkte p i att bygga sig hus, att för evigt stanna här nere. Men Herrens hand skulle svepa över deras bräckliga hyddor och förstöra dem. Ingenting var säkert här på jorden. Ingenting att förtrösta på. Vi voro blott här för en kort liten tid. Det borde de alltid tänka på. Icke låta sig försoffas, icke slumra till.

-Hur skall jag få er, älskade vänner, ty ni äro ju redan mina vänner, att låta upp era hjärtan? ropade han. Ni, som varje dag vandra och arbeta ute i naturen, se ni då icke ständigt underverk? Om vårarna sätta ni frön i jorden och det blir h;irliga blommor av dem, sedan de först dött i mullen. Solen skiner på dem, och de växa och frodas yppigt. Vilket förvandlingsverk försiggår väl med det lilla grå fröet där nere i den svarta jorden? Vänner, dyre vänner, det är Guds godhet som är verksäm i min- sta frö och får det att gro och spira! Så skön har jorden blivit för att ni skola tänka på hans allmakt. En är han, en och stor, men i varje blomma, i varje växande väsen finnes han. Rör varsamt vid allt levande och andande, tag i det ömt och varligt, ty det är Honom ni taga i. Ni kunna inte undgå Honom.

Nn har höststormen farit fram över naturen, allt ligger svart och naket. Men i det svarta och det som ser ut som dött lever Guds ande. Han slår sin kär- leks armar omkring er, också nu, också i den döda hösten, lever han. Ha ni icke nu under de mörka kvällarna hört någon ropa på er? Det är hans röst, som Ijuder i stormen som skakar era fönster. Lyssna då ! Också de döva Iyssna, när Guds röst talar. Han öppnar alla öron. Också de blinda se, när Gnd går förbi. Han Iyser så starkt att det tränger in under deras förtorkade näthinnor. Och denna jord tro ni vara fattig? Du broder och du syster, ditt armod är endast en villa ! Så länge Guds händer sluta sig om allt, finnes ingen fattigdom. Då är det en Iycklig och benådad jord vi vandra på. Vandra sakta! Trampa icke på Gud!

Medan han talade med allt hetare glöd i rösten, kom Angela plötsligt att tänka på den tiden, då hon gick på hushållsskolan. Hon såg för sig sin väninna

3# Fröknarn# vou P#klen Stanny Landborgs ansikte. De sutto tillsammans i den trasiga bilen, där de brukade hålla sig gömda i lövdungen för de andra flickorna. "Jag tror inte på Gud", hade Stanny sagt. Och Angela hade Iyss- nat, till dess tvivlet, som redan börjat värka inom henne, också intagit hennes hjärta

Men här i den fula och torftiga skolsalen, steg Gud åter fram: en annan Gud än den hon sett på de målade altartavlorna, där han dyster och allvarlig blickade ned på henne. Denna Guds ögon lyste av kärlek och höjde välsignande sina händer över dem alla. Angela mindes sin frände Johan von Pahlen, den Iycksalige dåren, som rusig dött vid sitt brin- nande hus, han som först talat till henne om jordens gröna själ och om den kolossale guden, vars armar sträcka sig ut över världarna. Mannen där uppe tycktes henne ett ögonblick som en ny Johan, som siade om en evig vår och om ett oandligt växande. Och åter kände Angela samma Iycka genomila 5Ig som då på födelsedagens morgon. Det var som ett förebud att nagot skulle hända med henne. Hon visste ännu inte vad. Hon såg på Petra, som satt med nedböjt huvud och log litet. Vad tänkte hon på? Det var som om också Petras tankar sysslat med något särskilt -något som väntade henne. Aldrig nådde man varandra, aldrig kunde man nk- tigt förstå varandra, läsa i varandras hjärtan. Hår levde Petra och Angela sida vid sida och visste så litet om varandras tankar. Tänk att kunna bB god, att kunna bli sådan som kolportören beskrev! Att kunna känna innerlig kärlek för allt levande! Sov icke också Angela sina dagar igenom ? Johan, Johan von Pahlen, låt mig aldrig glömma din lära !

Nu sjöng pilgrimen där uppe igen. Huvudet höll han på sned, hans blickar sågo långt bort mot den himmelska ängden. Där betade Jesu vita lamm, där gingo Herrens änglar på lätta fötter. Guds ögon Iyste över den evigt som varma strålande solar. Blommor av egendomlig skönhet och art växte och bredde ut sig. Där borde kännas skönt att vara.

Angela såg sig omkring. De hade liksom sjunkit till ro, dessa arbetsmänniskor som samlats i skol- salen. Deras grova händer voro sti!la, vilade i knäet. #)ver deras ansikten dröjde ett milt skimmer. Den unga f!ickan borta vid dörren föreföll icke längre förskrämd. Ett leende darrade på hennes läppar.

Hur kunde några ord från en enkcl och obildad man så forvandla dem? Kanske hade Människo sonen en gång gått från trakt till trakt och talat på samma sätt för folkskarorna.

I hans fotspår trädde sådana som Johan von Pahlen, och där vandrade väi också denne Herrens sjungande pilgrim och Ordets flinke och flitige kol- portör.

Och alla läto de denna andra värld, den, som intet mänskligt öga kunde se, skimra övermåttan härligt. #anns den? Var den icke endast en väldig såpbubbla som mälmiskornas fattiga längtan bort från sitt armod blåst upp? Och som skulle upplösas i fukt och dimmor, om man kom den nära ? Angela tvekade.

Ute i mörkret, när skolsalens Ijus icke längre brunno, skulle kanske också den där andra världen slockna, som en stjärna, vilken faller genom rym- den. Arbetet skulle ater börja för alla dessa män niskor. De skulle återvända till sina grytor. De skulle åter trampa vardagens mark och icke längre se Iysande stjärnblommor växa.

Kolportören där uppe bad en kort bön. Så bockade han sig hastigt och gick ned för estraden och ut ur salen. Det var slut.

Angela, Petra och Adele vandrade ned för gången. Den kalla råa höstluften slog emot dem ur mörkret, när de kommo ut.

-Jag skulle vilja träffa honom och tacka honom, utbrast Adele med sin hesa röst.

I detsamma snuddade någon förbi dem. En man insvept i en stor ulster gick hastigt ned mot lands- vägen.

-Det var bestämt han, viskade Adele upprörd.

Plötsligt gjorde hon sig fri från de andra två och rusade ned för gången efter den bortskyndande.

-Hon springer i fatt honom, sade Petra med ett lågt skratt.

Adele flög andfådd landsvägen framåt. Där var han! Nej, där! Hennes förvirrade ögon kunde inte uppfånga skymten av hans gestalt. Hon gjorde sig knappast reda för vad hon ville honom. Kanske om värvas igen av den trygghet och den ljusa ro som utströmmat f rån honom, där han stått uppe på estraden. Men hon hittade honom ej. Det var som mll en ridå fallit ned och dolt honom. Hon hördc sina egna fotsteg Ijuda ut i mörkret. En otillfreds- ställd kvinna springer sökande efter en man i natten. Skuggorna dölja barmhärtigt hennes blossande kin- der och ögonen som glänsa av begär. I morgon skall solen ga upp igen och låta jorden spegla sin skönhet. En ny dag, då det som skedde under natten är ut- plånat. Adele fortsatte att löpa. Så stötte hon plöts- ligt mot grinden till Eka gård och stannade, häm- tande andan. Hon strök sig över pannan med sin fuktiga hand. -Så galen jag är, mumlade hon, hånande sig själv. Jag är sannerligen galen.

Då hörde hon fasta steg komma uppifrån gården. IIon lystrade till. Men ack, de där stegen kände hon alltför väl igen. Den gående stannade mitt framför henne.

-#r det du, Adele? sade arrendatorn förundrad.

Hon blev generad och ond också.

-Jag gick före de andra. Vad gör du här? snäste hon till.

-Jag ville bara gå och möta dig. Det är så mörkt i kväll.

De stodo tysta bredvid varandra. Nu kommo Petra och Angela. När de alla fyra gingo uppför gången, såg sig Adele plötsligt rysande omkring.

-Vad här är tyst och ödsligt, utbrast hon.

Ingen svarade henne. Angela och Petra smålogo mot varandra. De kunde icke finna Eka ödsligt. Det Iyste ur deras fönster. En ljum värme strömmade emot dem, då de slogo upp sin dörr.

-Tyckte du om hans predikan? irågade Petra, när de åter stodo i salen.

-Jag trodde inte mer att Gud fanns, svarade Angela hastigt rodnande.

-Jag har nog trott så ibland jag med, sade Petra. Säg mig en sak, tillade hon fort. Vill du stanna här på Eka med mig i höst också?

Angela såg förvånad upp. Det var något ivrigt och upprört i Petras röst, som hon ej förstod.

Hon tänkte efter. När de nu stodo tysta, hörde hon vinden, som for genom träden där ute. Gruset rasslade på gångarna som om någon med snabba steg sprungit över det. Mörkret stod så svart utan- för rutorna. Adele hade nyss sagt att här var så ödsligt. Kanske var det ändå sant. Petra ville tyd- ligen stanna. Det var som om något hade härt henne de sista dagarna, något som förjagat hennes lugn. Och åter tänkte Angeia, som förut i skolsalen, att man ändå bra litet kände varandra.

Petra stod och såg på Angela. Så egendomligt vacker hon var, med sitt Ijusa hår och de svarta ögonen! Någon skulle bli förälskad i henne och Petra bli lämnad ensam kvar. Hon fick en plötslig längtan att förtro sig åt denna lilla flicka. Men hon sade ingenting.

Angela gick fram till Petra.

-Om du stannar på Eka, vill jag det också, sade hon sakta.

Då kände Petra ett ögonMick en stark lättnad.

-Vi få väl hålla#tillsammans, svarade hon.

Samma natt efter det Petra och Angela för länge- sedan somnat. väcktes de av att någon sk?kade på porten. Petra for yrvaken upp och tände Ijus. Angela kom i dörren.

-Det är någon där nere, sade hon skrämd.

Jungfrurna, som lågo på andra sidan av huset, hade väl ingenting hört. Allt var tyst. Nu klappade det igen, och en ängslig röst ropade till ute i natten.

Angela och Petra kastade på sig litet kläder och sprungo nedför trappam De öppnade porten på glänt och en blek och andfådd kvinna gled hastigt in till dem. Som hon blev stående i Ijuset från taklampan röda händerna bedjande och samtidigt avvärjande strackta framför sig, gav hon Petra, som ännu knappast var riktigt vaken, en känsla av att blåsten där ute piskat henne hit in till dem och att schalen, fuktigt ångande, rivits loss från ett av de svarta jagande molnen på himlen. Men kvinnan sade stilla, bedjande:

-Fröken måste förlåta, men min tös har blivit så sjuk, och jag måste genast kalla på barnmorskan i Ekhult. Handelsmannen har ju också telefon, men där öppnade ingen för mig. -A, var det er flicka... utbrast Petra.

Nu kände hon igen henne. Den unga flickan, som väntade ett barn, var hennes dotter. Petra förde henne vänligt in i salen.

-Telefonstationen är nog stängd, sade hon.

Men när hon såg ångesten i den andras ögon, tillade hon med en lugnande bestämdhet:

-Jag skall själv ringa och försöka.

Efter en lång stund svarade en sömnig röst. Petra kom fram till barnmorskan. Hon föreföll otålig, alls icke så hågad att ge sig ut i natten. Men Petra von Pahlen kunde hon dock inte säga nej till.

Petra lade ned luren.

-Var nu glad, sade hon tröstande. Hon kommer.

Kvinnan stod där och såg sig hjälplöst omkring.

-Så snäll fröken von Pahlen är, sade hon slut- ligen, och det lät på rösten som om hon huttrade. Fröken hjälper mig. Vi ha stugan full av barn, och nu kommer det en till. Jag förstår de där fåglarna, som sparka ut en unge när det blir för trångt i boet. Jag förstår dem, jag kan inte hjälpa det. Min dotter har bara bragt skam över oss. Folk äro elaka mot oss. Det var med nätt nöd jag fick flickan med mig till skolhuset i går kväll. Hon har blivit liksom rädd för människorna. Det var en llng karl som tillfälligt uppehöll sig här på trakten, som lurade henne. Hade det hra varit någon härifrån, hade inte skammen varit så stor. En sådan kunde sedan ha gift sig med henne.

Angela frös. Upplevelsen i skolhuset dröjde inom henne. Hon såg för sig den unga blivande modern med sitt darrande tarfyllda leende. Också till henne hade predikanten plockat ned himmelens stjärnor. Nu slocknade de en för en där borta i den trånga stugan, där hon kämpade med plågorna. I denna fattiga jord ville icke stjärnblommor trivas. De ford- rade den blå oändliga rymden, där Ijuset badade.

Nu ville den arma gå igen. Med en rörelse av hopplöshet svepte hon omkring sig den svarta schalen, som halkat nedför hennes axlar.

-Petra, sade Angela lågt. Vi borde följa med henne. Tycker du inte?

Petra ville svara nej. Angela var alltför lmg. Detta lidande skulle kanske skrämma henne. Men Angela var alltjämt uppfylld av fripredikantens ord Hon ville bli god. Man måste ju hjälpa människorna; hade han sagt och sträckt händerna emot dem. Hon såg på sina egna vita och smala händer och Iyfte : dem tankfullt prövande. Kvinnan tittade från den

ena till den andra. Så gick hon långsamt mot dörren. -Adjö, tack för hjälpen, sade hon. -Vänta...

Angela tog ett par steg framåt och gav Petra en blick. Hennes ögon voro alldeles svarta.

Petra tvekade.

-Vi gå med er, sade hon hastigt, men ångrade i detsamma sina ord.

Men Angela var redan i trappan på väg upp för att klä på sig.

E:fter en stund stodo de alla tre i den svarta natten utanfflr huset.

-Vi måste gå tillsammans, sade Angela.

De hörde sjön slå mot strandens stenar. En kall och fuktig vind for mot deras ansikten. De höllo pa att snubbla mot en gren som lag tvärsövet gangen i parken. Angela tog kvinnans arm, och på sin andra sida tryckte hon Petras. Hon k#inde sig litet rädd. Så gingo de tätt intill varandra utan att tala.

Angela tyckte att mörkret viskade. Men det var väl bara grenarna som rörde sig. Hon hade aldrig varit ute så här i natten. Sömnen hon nyss vilat i, den där djupa sömnen man har vid midnatt, låg bakom henne som ett hav, som åter ville draga ned henne i sina langa dyningar. Det svallade kring huset som hon lämnat. Strax innan det knackat på porten där nere, hade hon haft en dröm. Det hade varit en port också i drömmen. En hög svart port, som hon med vild ansträngning sökte öppna. Hon hade an- strängt sig så otroligt. Men ett par, nej många hän- der hade hållit emot på andra sidan. Ändå hade hon sett en smal Ijusstrimma sila fram under tröskeln. En röst hade ropat högt att hon hade det bra, där hon var. Hon borde icke öppna porten. Allt ägde hon ju på den sidan, där hon stod. Men då hade hon känt en stark törst.

-Giv mig att dricka, hörde hon sig själv tigga.

Hon hade kanske allt, men inte vatten, kallt, kyligt vatten, som skulle rinna genom hennes strupe.

Så med ens gav dörren vika. Och omkring henne flaxade fåglar med svarta vingar. Deras näbbar klapprade och knäppte, deras f jädrar, hårda som järn, sldgo mot hennes hud. Med ett skri, hest och ondskefullt, som kom jorden under henne att skälva, stötte de emot henne. Så hade hon vaknat. Och hon hade tyckt, ännu inne i sin dröm, att knackandet på porten där nere lät som starka fågelnäbbars klapp- rande.

Nu voro de ute på landsvägen. De följde kvin- nans takt. Kvinnan gick fort, driven av sin oro. Det Iyste ett Ijus i hennes hus. De sågo mörka skuggor rora sig mot rutan.

-Barnen äro uppe, sade hon. Vad skall man gora med dem? De springa överallt.

Hon talade häftigt, som om här, så nära stugan, all bitterheten åter kommit över henne.

Petra öppnade dörren och steg in i köket. Där var fullt med barn. Ett par gräto högt och gnuggade sig i ögonen. De tittade förvånade på Petra och Angela. Inifran kammaren, till vilken dörren stod öppen, hör- des jämmerrop. I rummet rådde en frän instängd lukt, som fick Angela att kippa efter andan.

En karl kom i strumpfötterna ut från kammaren. Han såg ett ögonblick på Petra och Angela och nickade buttert och generat. Så satte han sig tigande vid fönstret och försökte tända en sur pipa. Hans hustru skyndade in genom dörren. Petra och Angela gingo in efter henne.

På en smal säng låg den unga flickan med benen utspärrade under ett vått och fläckigt lakan. Hennes ansikte var cldrött och uppsvällt. Hon klynkade ynk- ligt som ett djur som lider. Och åter tycktc Angela sig höra det där hårda klapprandet från de svarh fåelarnas näbbar. De voro omkring den plåeade där på sängen och borrade vassa, kalla klor i hennes kött.

Petra böjde sig över henne. Hon tog bort det våta lakanet och bredde en filt över henne. Hon belöna- des strax med ett skyggt leende av tacksamhet.

-Jag kan hjälpa så litet, sade Petra ömt till svar på deth leende, som föreföll henne så rörande.

-Kom närmare, bad flickan.

Och när Petra Iydde, slog hon armarna om henne och viskade i hennes öra ett namn:

-Jonas!

Petra ryckte till. Det var alltså namnet på honom som hade bragt detta barn i olycka. Det var honom hon låg och tänkte på mitt i plågorna. Hans namn vågade hon icke säea högt. Här i stugan hatade de honom. Men hon gav det åt Petra som ett lösens- ord. Petra log förvirrat mot ansiktet där på kudden. Atltså älskade hon den där pojken, som fegt hade flytt sin väg. Hon led med hans namn på sina läppar. Det tycktes nästan trösta henne att viska det. I detta kvava rum med den smala sängen blommade en kärlek som inga vidriga omständigheter kunnat döda. En karl flyr från sin flicka och kastar sina plikter, och hon ler ändå tåligt och viskar hans namn. Inom sig bar hon hans barn, det nya livet, en varelse som kanske skulle ha hans drag och som hon därför måste älska och lida på nytt för.

Och Petra tänkte på Thomas. Också han skulle ha övergivit henne, även om hon burit hans barn under sitt hjärta. Da kände bon sig med ens åter stå utanför livet. Hon hade ingenting vågat, inte o#rat sig som denna flicka, som iåg där förvriden av smärtor för sin stora kärleks och giv0ildhets skull.

Hur vågade Petra då säga sig att hon verkligen älskat ?

Att inte barnmorskan hördes av ! Om hon fått skjuts, borde hon redan varit här.

Hon kom att tänka på Jacob Levin. Vad han sknlle ha skyndat sig en sådan natt! Hans magra bruna händer skulle genast varit färdiga att hjälpa. Petra längtade efter honom i denna stund, men hon längtade kanske ännu mera efter sin svägerska Betty, hans syster. Betty hade erfarenhet. Petra hade ingen. Med sitt trygga vänliga leende bara skulle Betty ha förjagat oron och skrämseln här. Petra vände sig om och såg Angela vid dörren med blekt ansikte. -Gå ut, Angela, viskade Petra.

Hon var ledsen att hon låtit Angela följa med. Angela gick ut i köket. Barnen kommo blygt fram till henne, när hon satte sig vid bordet. Från sin vrå stirrade mannen dystert på henne med den slock nade pipan i munnen. En liten unge lade en trasig docka i Angelas knä. Angela tog upp den på sin arm och loe mot den lilla. Det var nu hon skulle 5o Froknarna van Pahlen följa predikantens ord om att hjälpa och trösta. Och här satt hon stum med en trasig docka på armen.

Nu skrek flickan där inne. Angela spratt till. Med ens mindes hon sjukhemmet, där Adele legat. När hon gått genom den trånga korridoren där, hade just ett sådant förskräckligt skrik från en kvinna i barnsnöd trängt ut genom en stängd dorr. Dessa kvinnor pinades. De vadade i ett trask och sjönko ned i det, kramade av stj#.lkar som -shod# sig kvävande om deras lemmar. Vad allt var underligt på deras väg ! Så b!ev alltsa ett nvtS_liv till. En natt, fylld_v skräck och blod, slog det upp sina ögon, en ny liten människa, som icke var välkommen Sjll en fattig värld, där det relian vimlad# av likadana varelser, vilka blickade omkring sig med förvånade ögon, som barnen här.

Angela ryckte till. Det var en gök som gol ett par gånger, gällt och litet gäckande. Hon vände sig om. Det kom från klockan på byrån av brunbetsad furu. En liten gök av metall med ett klingande Ijud i sin strupe fick Angelas tankar att med ens skifta färg.

Världen var väl ändå inte så ful och mörk! En skygg liten brun fågel flyger om sommaren från träd till träd. Den gömmer sig i gröna skuggor bland löv som dofta Ijumt och gott. Ängarna stå med sam- metslent gräs, fjärilar fladdra, blommors kalkar ringa. Sjöns vågor glittra i solen. Från träden i det gröna dunklet locka de silverklara tonerna. Aldrig visar sig fågeln. Den är en avlägsen röst bara, kan ske skogens eget hjärta, som ibland slar så högt att det hörs. När träden som i manader stått nakna med svarta förvridna hander och armar gripande ut i en gra och kall rymd börja fa gröna knoppar för att snart svepa omkring sig en slöja, tunn ocb Ijus- grön, då kommer den lilla fågeln och ropar ut sin kärlek och glädje. Då klappar skogens hjarta fort av förväntan och hopp. Mossan breder ut sig mjuk och tjock på marken under den, och himlen blånar prickad av vita ulliga skyar.

Det knackade på dörren. Angela slog upp ögonen och var åter tillbaka i den trånga stugan. En kvinna kom in med en svart väska i handen. Det var trak tens barnmorska. Hon var iförd en stor vid svart kappa, ett slags kåpa, och en löjlig liten hattskrålla satt tillbakaskjuten över stripigt halmgult har. #ver en rynkig mun där tre stora betar glupskt stucko ut hängde en krokig näsa. #gonen, dolda bland otaliga rynkor och veck, plirade vänligt mot Angela.

-Jaså, det är så dags nu, sade hon muntert åt Angela, som om hon trott att det var Angela som behövde henne.

Men då hon strax upptäckte sitt misstag, när Angela förvirrad reste sig, blev hon mycket be- skaftig.

-Oj, oj, ömkade hon. Eld i spisen och ingen kittel påsatt en gång ! Här måste finnas varmt vatten. Massor av vatten !

Genast började hon ösa upp vatten att sätta på spisen. Hon rörde sig förbluffande snabbt utan att ge sig tid att ta av sig kappan. Den pöste omkrh#g 52 Fro#nurna #on Pahlen henne. Som en ivrig höna med tusen kyckliDgar under sina fjädrar rusade hon omkring, i förbifarten skuffande undan barneu och mannen.

Ett skrik Ijöd inifrån kammaren, en nödställds gälla rop på hjälp. Da stannade hon plötsligt och log med näsan i vädret. Detta skrik var henne väl- bekant sedan årtionden tillbaka. Det väckte alla hennes instinkter på en gang till liv. Och hon för- svann skrockande in i kammaren.

Petra kom ut till Angela. De kunde ej besluta sig för att gå, fastän de nu iute behövdes längre.

Med ens Ijöd ett rop, vilt i sin ödslighet. Angela sprang häftigt upp. Barnen började gråta. Och i denna kör av skrik och jämmer urskilde Angela och Petra plötsligt en röst, späd och gäll, en ny röst, det lilla barnets.

En stund efteråt kom frun ut med ett litet knyte på armarna. Försiktigt sänkte hon ned det i en balja med Ijumt vatten. Angela tittade över hennes axel. Hon såg en liten rödblå kropp, ett par små ilsket knutna händer, ett ansikte rynkigt som på en åldring. Det var det nya liv, som blivit till denna natt.

-Det är en flicka, ropade barnmorskan seger- stolt.

Stilla sade Angela till sig själv att den där lilla besynnerliga varelsen alltsa var människan sådan hon nyss kommit till världen. En som de ! Det var så otroligt. Men när frun Iyfte upp barnet igen in- svept i en schal och Angela såg in i två små Ijus- blå ögon, förstod hon att det verkligen var en ny människa, en ny liten kvinna, som redan ställde sina krav på livet. En liten syster, som likt dem själva skulle ha förmågan att lida och fröjdas, att le och sucka.

Petra och Angela togo avsked och gingo ut i mörkret. De vandrade tysta tillsammans på lands vägen.

-Stackars liten, sade Petra efter en stund.

Angela visste inte, om Petra menade barnet eller den unga modern. Men moderns hjälplösa rop ringde i hennes öron. Hon tyckte att de fyllde den svarta rymden omkring henne med sin klagan. Borde icke en ny människas födelse i stället hälsas med jubel och vara en fest?

Och när Angela äntligen lagt sig och sömnen bör- jade tynga ögonlocken, for hon upp plötsligt igen. Hon hade tydligt hört någon kalla på hjälp. Men där var ingen.

Hela huset tycktes åter dåsa i natten och tyst- naden, medan parken och sjön sakta och mumlande viskade. Men Petra, som icke somnat, stirrade ut i mörkret och tänkte på hur hennes hand snuddat vid den lilla nyföddas varma rynkiga hud. Och hon sig för sig moderns skygga leende och hörde det fram- viskade namnet, och då tyckte hon att det hade Iyst över den usla bädden, där en övergiven flicka satt sitt barn till en fattig värld.

Betty von Pahlen satt en eftermiddag i skym- ningen i sitt vardagsrum. Det brann en brasa i kakel- ugnen, och Betty sträckte ut händerna och ilyttade spektoren och Betty var ensam hemma. Hon var ofta ensam numera. Hon tyckte att rummen på F,kered blivit så stora, sedan barnen farit. Hon kunde ibland gå och ropa på Hans från rum till rum. Hennes djupa röst liksom dog bort mellan väggarna. Ibland fann hon sig också sittande sysslolös som nu med händerna i knäet. Hon som aldrig varit sysslo lös! Det var löjligt, dumt. En mor utan sina barn. Vad skall hon taga sig till? Hon tröstade sig med deras brev. Och hon skrev själv brev till dem. Men det var ju inte detsamma. Sven lät allt oftare sin hustru skriva. Och inte förstod den där unga frun, vad det var Betty ville höra om, fast de två ändå voro av samma ras och Bess Rosenrauch ju skulle vara så intelligent ! Edla gick på lärarinnesemina- rium i Stockholm. Hennes brev voro i telegramstil. Vanligtvis handlade de om att Betty skulle skicka henne något: böcker, hembakade kakor, en kjol som hängde till vänster i garderoben. Den tjuguårige Gotthard, som studerade historia och nationaleko- nomi i Uppsala, skrev sällan, och när breven väl kommo, voro de visserligen langa, men slutade oftast med en begäran om mera pengar. Nu hade Betty ej hört if rån honom på länge igen.

Betty lutade sig fram och rörde om i brasan. En slinga av hår föll därvid ned över hennes ögon. Hon Iyfte den mellan fingertopparna. Så grå den var! Hon lät den ligga över ögonlocken som hon slöt. Så lent och mjukt det kändes. Hon hade grått hår och var bara nagra och fyrtio. Hennes far, Benno Levin, hade också tidigt grånat. Det låg väl i släkten.

Kära gamla pappa, tänkte Betty med ens ömt. Så här som hon nu hade också han suttit övergiven av sina barn. Man ficJ; hlte begära att de ständigt skulle stanna bemma. De måste ju ut i livet och bli verksamma människor, fastan det var så svårt att sätta sig in i. Om de åtminstone hade lämnat några strumpor kvar åt henne, Betty, att stoppa!

Betty log och sag sig omkring. Förr brukade hon ha trasiga strumpor över stolarna. Det hade varit ett besvär att laga dem alla !

Då hörde hon att dorren till verandan öppnades.

Kanske det är Hans redan, tänkte hon.

Men det var inte hans steg. Dessa gingo över salsgolvet lätta och säkra. Hans gick ofta stötvir.

-Du släpar ju benen cfter dig, brukade Betty ropa.

Nu voro stegen i salongen. Den tjocka mattan där tystade dem. Ett bord stöttes till, och några glas 56 l#rökn#rnu von #len klingade melodiskt. Vem snubblade alltid till mot bord och byråar ? Gotthard natorligtvis. Han bru- kade få stora bulor i pannan, när han var helt liten pojke. Betty vände sig inte om. Hon tryckte hän- derna mot bröstet, där hjärtat häftigt börjat dunka. Någon smög sig på tå fram bakom henne, och en varm hand lades över hennes ögon. Ack, så brukade barnen skrämma henne. Hon satt stilla med en Ijuv känsla av plötslig Iycka. Så togs handen bort, och Gotthard stod framför henne med glittrande ögon.

-Blev du rädd, mamma? sade han halvkvävd av skrattlust.

-Men Gotthard, varifrån kommer du?

-Jag kom med tåget fSrstås. Och sedan har jag promenerat hela vägen. Kappsäcken var tung, må du tro. Är du glad att se mig?

Betty såg på honom. Hon riktigt drack honom, som en törstig rycker åt sig ett glas vatten och töm mer det. Men så med ens kommo bekymmersamma tankar, alltid vaksamma och ständigt på lur, smy- gande.

-Det är ju mitt i terminen, sade hon hastigt all- varsam igen. Skolkar du, Gotthard?

Han slog sig ned i länstolen mittemot henne. Hän- derna knäppte han framför sig.

-Är pappa hemma ? undrade han.

-Nej, sade Betty.

Ofta när barnen kommo till henne för att prata, började de med den frågan. Det gav henne alltid en känsla av att det var hon ensam, som ägde deras för- troenden. Hon tyckte synd om Hans fördenskull.

-Jag fick en sadan hemlängtan, utbrast han. A, det där Uppsala är odräg;igt. En liten trång krets av servilt gläfsande konservativa student- valpar, som tro de äro begåvade. Struntviktiga lärare, också stockkonservativa! Som mastodonter! 0ch så blåser det jämt från den gamla slätten.

-Kom du hit för att det blåste?

Betty hötte med fingret åt honom. Hans vackra ansikte med den djärva judiska profilen var halvt vänd ifrån henne. Han såg in i elden som glödde.

-Minns du vilka sagoslott vi byggde framför brasorna, mamma ? Jag inbillade mig då att jag skulle få bo i ett glödande rött och grant sagoslott. Alltid! En liten prinsessa fanns där väl också. En liten Ijus prinsessa!

-Äsch prat, sade Betty leende. Nu skall du tala om, varför du kommer. Är du utan pengar?

-Nej då, log han. Jag var uppe hos morbror Jacob och lånade. En hygglig karl. Han begriper, när man är i knipa. Han sade också att Uppsala är en unken håla. Vi kommo så väl överens.

-Jag kan tro det, mumlade Betty.

Jacob Levin, hennes bror, hade alltid haft en svag het för Gotthard.

-Jag trivs inte, sade Gotthard.

Han rynkade ögonbrynen. Sådant mindes hon hans ansikte: ett barn med små knutna nävar och ansiktet förvridet i rynkor, som en ilsken troll- 58 F#oknarna voa Pahlr# gubbes. Alltid när något gick honom emot, blev han så. Ibland hade det fått henne att brista i skratt, hon som alltid hade så nära till skrattet. Men nu när han borde vara en man, en vuxen, oroade det henne bara. Hade hon då icke kunnat uppfostra honom? Inte reser man sin väg hux flux, för att den stad man måste studera och finna sig till rätta i var tråkig.

-Ack, du förstår ju inte, fortsatte han otåligt. Jag har ett litet rum, studentkula kallas det gemyt ligt, där det står en säng och en brun kommod. Du vet, en sadan där kommod, som när man öppnar dörren till den, utandas en instängd förfärlig lukt. Den där lukten tycker jag förföljer mig ända in i föreläsningssalarna. Alla studenter ha likadana kom- moder, förstår du, mamma. Jag har ärligt försökt läsa. Men jag kan inte samla tankarna. Jag tänkte det kanske skulle ga bättre här hemma, Därför har jag tagit med mig böckerna. Det var de där för färliga tyska böckerna som var blyn i kappsäcken.

-Du kanske skulle valt en annan bana, sade Betty bekymrad.

Gotthard blev ivrig.

-Ja visst. Jag skulle blivit lantbrukare. Gått här hemma och petat i jorden. Jag skulle varit duktigare än pappa Hans. Mera intresserad. Och så har jag så gott sätt med folket. Då kunde jag fått tid att skriva.

-Skriver du? Noveller? Kanske dikter?

Betty stralade upp. Alla hennes gamla ärelystna drömmar för de älskade barnen vaknade på nytt. Ja visst. Gotthard hade bara blivit satt på fel plats. #an skulle bli författare, mahända en stor skald. Hennes barn kunde inte bli något alldagligt. Nu tyckte hon sig se ett skimmer strala över den höga gosspannan.

Gotthard böjde sig fram och strök lätt med kno garna över hennes knän.

-Jag skriver litet, erkände han blygsamt. Men mamma, bli då inte strax så glödande! Du är som en ung flicka, som tror att din älskade skall komma ridande på en vit springare. Du har mer fantasi än vi alla tillsammans. Jag saknar din japanska morgon rock. Den var full av blommor och fjärilar. Vet du vad jag tänker på, när jag sitter och talar sa här poetiskt? Jag är så hungrig, förskräckligt hungrig.

Betty rusade upp. Hennes stora kropp stod gung- ande pa golvet.

-Arma pojke, sade hon förtjust. Han kom hit, för han var så hungrig. Genast ! Genast, min gosse.

Nere i köket blev Betty ett ögonblick staende litet missmodig. Först nu kom hon ihåg att hon givit jungfrurna ledigt. Det brann ännu i spisen. Så bra! Det var så svårt att ensam få eld. I skafferiet stop- pade hon famnen full med burkar. Hon kom ut igen i köket, sakta gnolande. Visst borde han givit henne en bättre förklaring, hennes gosse. Att komma resande på detta sätt ! Och så avbryta hela samtalet med att han var hungrig. Det där om den japanska morgonrocken hade förstås rört henne. Fjärilar och blommor! Hade inte hennes unge son själv släppt lös en sommarfjäril i huset denna höstkväll? Hon 60 Frökn#rna von Pahlen tyckte sig känna dess lätta vingar mot sin panna. Han hade lagt sin hand over hennes ögon.

- Måtte jag få behålla honom här och Hans inte komma knäppande med några invändningar, mumlade hon, fastän hon själv fann det ologiskt, ty hon visste ju att det var bäst att han återvände till sina studier

Hon snodde omkring i köket. Där hängde ett blått förkläde. Det svepte hon om sig upp till hakan. Smöret Sräste i pannan, och hon insög doften med välbehag. "Petits #ois", stod det på en burk. Ja, hon kunde laga fransk omelett med ärter. Barnen brukade vara stormförtjusta, när hon någon gång lagade mat. Med frikostig hand öste hon ägg på ägg i fatet och vispade om. Hela tiden sjöng hon, som om hon haft en liten fågel i strupen.

-Vad gör du, Betty?

Hon svängde runt med vispen Iyftad i handen. Det var Hans. Han stod med ens mitt i köket. Liten och smal. Under de tunga ögonlocken blickade hans ögon melankoliskt fram. Betty slutade inte upp att sjunga. På samma melodi hon hela tiden gnolat kom det:

-Gotthard är hemma ! Gotthard är hungrig !

Det var som om hon velat förbereda Gotthards far på en dad överraskning Det var så han borde #a det.

-Nu mitt i terminen?

Betty hörde redan kommande förargelse och före bråelser i hans röst.

Hon gick emot honom.

- Han längtade hem. Stackars pojke, han har bara en kommod i sitt rum.

Sängen glömde hon i hastigheten. Den där för- färliga kommoden!

Det dröp ägg från vispen som hon höll i sin hand. Hans klarnade litet, medan han betraktade henne. Sa glad hade han ej sett Betty på länge. Men han vände sig ifrån henne och gick ett par slag över goivet. Han tyckte inte om att Gotthard kommit hemresande. Det var alltid Betty som rått över barnen. Hans vädrade ständigt olyckor. En pojke som skulle studera och inte ville. Det var då en olycka. Skickade han honom tillbaka, skulle Betty bli ledsen. Han hade sett henne gråta, när den ena efter den andra lämnat hemmet. Det var något onaturligt med en Betty som grät. Kanske var han också en smula svartsjuk om hennes kärlek. Nu skul1e hon ägna sig åt Gotthard. Höll hon inte redan på att slå ihop alla ägg som funnos inne för att ge honom att äta? Han fnös till litet och skakade på huvudet at sin egen tankegång. Nog unnade han väl sin son...

Betty tog honom om skuldrorna. Hon doftade av smör. Hennes ansikte blomstrade av spiselvärmen.

-Låt Gotthard vara, sade hon så bevekande. Du vet inte ! Han har sagt mig att han skriver. Det är kanske en poet, min vän ! En poet i vårt hus !

Hans såg misstrogen ut. Där var hon igen med sin överdrivna tro på barnens begåvning. Han min- des när de voro helt små, hur Betty suttit på hans sängkant och med de mörka ögoncn Iysande berättat för honom om barnens små framsteg. Hon hade Iyft sina vjta fasta händer, och han hade tyckt sig se hur hon byggde upp en framtid åt dem, en byggnad sa fantastiskt hög att den lik ett Babels torn höjde sig för att na himlen. Han hade då ryckts med, fastän han medlidsamt försökt le åt henne.

Nu såg han på henne igen. Hennes ögon glänste ater så där. Var det annalkande tårar som hotade? Han kände sig dum och olycklig, emedan han inte genast kunde följa hennes tankar.

- Du känner dig visst ensam, Betty, sade han dröjande. Jag är inte nog för dig.

Han visste ju att han inte var nog. Men han ville höra henne bedyra motsatsen.

-Jag är ensam, erkände hon. Vi hålla ju sa mycket av varandra, Hans. Men det är barnen. Jag saknar dem allt. Det var sa härligt höra Gotthard förklara att han längtat hem. Ja, han längtade efter dig ocksa.

Hans log litet.

-Du vill dela med dig åt mig stackare, sade han bara. Jag skall inte säga något, blott du är glad,

Hon gav honom en lätt kyss. Det var det med Bettys kyssar att de bibehållit sin Ijuva friskhet genom åren.

När Betty en stund senare kom in f rån köket med en hel bricka dignande under Gotthards supe, fann hon Angela och Petra i salen.

Hon stannade ett ögonblick andfadd i dörren Salen som bara för ett par timmar sedan legat öde och övergiven var fylld av glada ansikten och högljutt prat och skratt. Det var som om Gotthard då han stött till det där bordet med glasen, fått en l;ten klocka att ringa som med ens kallat samman vänner till platsen.

- Vi visste ju inte att Gotthard var här, ropade Petra till hälsning. Gotthard kom fram och viskade i Bettys öra:

- Pappa har inte sagt ett ont ord.

-Nej, vad säger du? Iog Betty.

Och över bordet nickade hon ivrigt och glatt åt Hans.

Adele hade aldrig någon ro. Hon var Ekas stän- digt irrande fredlösa ande. #)verallt skymtade hon fram med sina bleka ögon och sin nästan smärtsamt hopknipna mun.

Hennes eget hushåll kunde dock ej fylla hennes dag, fastän hon alltid jämrade sig över hur upptagen hennes tid var. Icke ens sedan hon lagt sig och som nat, vilade hon som andra människor. I drömmen jagade hon över vida sträckor, plöjde genom sum piga ängar, vaggade i batar som livsfarligt gungade, tappade sin hatt eller någon klädespersedel och måste dyka efter den. Ibland drömde hon också att hon naken sprang och sprang för att hinna någon. Och hon vaknade ofta flämtande och med håll i sidan, som om hon verkligen sprungit. Hennes spända ner- ver fingo aldrig slappna av och vila. Vad sökte hon med sådan hets? Vart ville hon? Hon visste det väl inte själv.

Alltsedan hon hört predikanten med den vackra rösten i skolsalen, hade hon fått något nytt att tänka på. Sitt begär, ständigt vaket och aldrig tillfreds- ställt, sökte hon nu mätta med bilden av den stor- växte mannen, som stått där leende med fram- sträckta händer. Hon sade sig att han sett henne och att det var henne han velat omfamna, då han brett ut armarna. Vad han sagt, hade hon icke Iyssnat till.

Adele låg ensam i sängkammaren. Arrendatorn och hon hade ju bara någon tid efter sitt giftermål flyttat i var sitt rum. Har i rummet med den vita sängen levde hon ett slags olyckligt äktenskap med sig själv. Hon hade en stor bred spegel, som sträckte sig från golv till tak, och dess blanka glas återgav som en insjös stilla vatten henne själv och sakerna omkring henne, medan ett Ijus om aftnarna oroligt lät sin laga fladdra. Detta vita rum, fyllt av kry- pande skuggor, som likt grå slickande djur omgåvo henne, satte henne ibland i en brinnande högtidlig extas. En var Adele med den åtsittande klänningen och den tunga kjolen, som lindade sig om benen, och det släta haret snipigt tillvridet i en knut i nacken, en annan Adele hade kastat kläderna och i glaset skimrade en vit kropp med runda lemmar och långa smala ben. Hon älskade denna Adele som fram- trädde under klädernas hölje. Med heta kinder kunde hon hålla om sina bröst ocb sänka huvudet med blicken girigt omsvepande hudens vithet och de lena skuggorna som drömde i fördjupningar och veck. Hennes upplösta hårslingor vredo sig som ormar uteftcr axlar och rygg. Den vita nakna Adele älskade sig själv med en ömhet sådan ingen man känt för henne.

Ibland om kvällarna då arrendatorn ännu arbetade ute i ladugård och stall och mörkret regnade ned c# Fröknarno VOA #OhleA mellan parkens träd, satt Adele i salen och smuttade på konjak. Det var en helt naturlig utväg för henne att jaga undan vardagens tyngd genom att dricka. Arrendatorn besvor hemme att låta bli. Han skulle nekat att ta hem sprit, om han inte förstått att hon då säkerligen skulle gått omkring i stugorna och tiggt sig till att få låna av andra det hon ej kunde komma åt hemma. Genom en instinktiv självbe- varelsedrift höll Adele sin last hemlig. Inte ens Petra visste något därom. Hon fann ibland Adele besyn- nerligt uppsluppen, men tänkte ej närmare därpå. Adele blev nämligen glad av alkohol. 'Pyngden, som vilade som en gråsten invid hennes hjärta, upphörde att trycka, när hon drack. Hon brukade då ibland sitta och tala ömt och jollrande med sig själv.

-Stackars liten, kunde hon nynna, var inte rädd du Adele, min vän. En svart best ville bita mig, men jag slank undan. Hans käft gapade röd med vilda rovtänder. Men jag tog en röd silkesschal och slängde i gapet på honom. Det trodde han var kött. Mums ! Mums ! Så dum han var.

Nästan alltid tyckte hon sig se ett svart stort glupande djur, som jagade henne. Kanske därav hennes ständiga oro. Hon jagade själv eller blev jagad. En rädsla för något, för någon som skulle äta upp henne, låg alltid på lur. När hon var barn, hade jungfrun de haft då skrämt henne med att "fula svarta gubben" skulle komma och ta hennc, om hon inte var snäll. Livets stora svarta odjur sökte henne nu genom minuterna och timmarna, som hen- nes dagar droppade bort i. Hon hade också en gång som liten drömt att hon lagt sig på sned över två sängar. Plötsligt flyttade sig sängarna, och hon trillade ned i mellanrummet. Där på golvet, dit hon föll och föll utan att någonsin hinna ned genom det svindlande djupet, grinade ett vederstyggligt gubb- ansikte skräckinjagandc emot henne. Den drömmen och barnjungfruns försök att få henne Iydig med den "fula svarta gubben" hade etsat sig in i Adeles hjärna och döko upp på nytt efter så många år, verkligare nu än under barndomen.

En kväll satt Adele med sitt glas framför sig i matsalen. Hon hade just hunnit bli glad. Hennes läppar voro skilda åt, ögonen skimrade litet som bleka opaler. Då hörde hon steg. Hon reste huvudet Iyssnande. Det var någon med hennes man. Vem kunde det vara? Snabbt gömde hon butelj och glas i skänken och reste sig, när dörren öppnades. Hon gav till ett litet kort skrik. Bakom sin man skym tade hon en stor gestalt i vid ulster. Det var kolpor- tören. Hon stod stilla, seende på honom som om hon inte trott sina ögon.

Arrendatorn var helt förlägen. Han förklarade:

-Jag träffade herr Wahlbom hos handelsman nen. Han hörde sig för om rum, ser du. Han tänker slå sig ned här för en tid. Då kom jag att tänka på att vi ju ha ett rum där uppe. Om du vill...

Arrendatorn såg ängsligt på Adele. Hon var så nyckfull. Det var alltid farligt att komma fram med förslag. Hon skulle alltid själv komma upp med allting.

Mannen från Adeles vakna nätters drömmar stod framför henne. Och hennes egen man hade fört hit honom! Adele brast plötsligt i skratt.

-Visst ha vi rum, sade hon. Ni . . . Ni får gärna bo här.

Han stod där med hatten i handen och såg litet häpen på henne. Han mindes henne nu, den där bleka kvinnan som betraktat honom så intensivt i skolsalen.

-Tack, sade han. Det är mycket vänligt. Stif- telsen i Stockholm har länge önskat att jag skulle för en tid slå mig ned litet stadigvarande någonstans här i orten. Det är också tröttsamt att beständigt resa. Härifrån kunde jag göra utflykter till grann- socknarna. Det förefaller som om folket här gärna Iyssnade till Guds ord, så att en väckelse med Herrens hjälp kunde komma till stånd.

Han flikade oupphörligt in ett ord om Herren, liksom hade han en känsla av att han behövde skydd mot denna kvinnas bleka ögon.

-Jag skall genast göra i ordning rummet, sade Adele livligt. Jag måste först elda i kakelugnen.

Hon sprang ut i köket, lämnande de två mänDell ensamma i matsalen. Från den inre förstugan ledde en smal trappa belagd med en grann trasmatta upp till vindsrummet.

Adele skyndade dit upp med en lastad vedkorg. Hon var #lad och hade svart att låta bli att sj unga och skratta högt för sig själv. Hon steg in. Det var ett ganska litet rum. Arrendatorn hade ursprungligen tänkt på rummet som blivande barnkammare, fastän han varit tveksam för trappans skull. Den kunde vara farlig åtminstone för småbarn. Men de fingo aldrig några barn. Adele ville inte ha några. Adele bestämde i stället att det skulle bli gästrum. Men de fingo heller aldrig några gäster. Så förblev rummet stående tomt. Och nu skulle det tas i besittnutg av kolportören. Där fanns en himmelssäng mcd vita, nu litet dammiga omhängen. Det var ett utslag av Adeles fåfänga, hetmes begär att skapa om arren- datorsbostaden till något som skulle se ut som en herrgård. Adele stannade på tröskeln. O, hon skulle göra rummet så fint!

Hon proppade kakelugnen full med ved ocb tände på. Det sprakade hemtrevligt och muntert. Så sprang hon efter lakan och började bädda. Kudden tyckte hon strax var för liten och hård. Då hämtade hon en från sin egen säng. Sista gången hon varit i staden hade hon köpt en tvål som hade en skarp doft av nejlika. Den lade hon I tvålfatet.

Medan Adele höll på att träda ett kuddvar på sin kudde, steg kolportören In I rummet. Adele Iyfte sitt ansikte från arbetet. Hennes ögon skeno mot honom, där han blev stående mittpå golvet.

-Kommer ni att trivas här? frågade Adele.

-Här är alldeles för fint, svarade han tacksamt.

Han gick fram till brasan och sträckte ut hän derna mot flammorna. 70 FrÖkNartl# ON Pohle Adele satte 5ig på sängen.

-Jag är glad att någon bor här, sade hon. Här är sa förfärligt ensamt på landet. Ett äktenskap som vårt behöver också en tredje till sällskap. Vi komma att gräla mindre på det viset.

Kolportören såg för sig arrendatorns ansikte med de goda ögonen och föreställde sig lätt, vem det var som grälade.

-Jag har givit er en kudde från min egen säng, sade Adele andfatt: Ni skall ha det bästa, förstår ni.

Han såg nästan generad på henne. Han fick en ilande känsla av rädsla, när han mötte hennes blick. Hon gled upp från sängen och stod med ens bred vid honom så att brasans värme också nadde henne.

-Det är kallt, sade hon rysande. Ni vet kanske inte, vad det vill s5ga att bo på landet om höstarna. Det är mörkt då. Man tycker sig se spöken om kvällarna. Utanför tassar och tassar det.

Men han avbröt henne med ett hjärtligt skratt.

-Jag är född på landet, sade han muntert. Min far var lantbrukare. Han var en kunnig man som gått igenom en högre skola. Det var han som gav mig törst efter att läsa. Jag hade ett så Iyckligt hern. Och nu, sedan mina föräldrar äro döda, tycker jag ända att hela jorden är mitt hem. Det är därför att Jesus har vandrat på jorden, ser fru Holmström. Jag söker gå i hans fotspår.

Hon tittade upp på honom med en plirande, sökande blick. Vad han var stor och starkl Hans famn var som en björns. Håret stod silkeslent och blont kring hans runda panna, och blont och silkes- lent krusade sig skägget kring hans fylliga kinder Det friska röda ansiktet strålade. Hon trodde att hon lätt skulle få honom att ä#ska sig. Det var något så pojkaktigt och barnsligt hos honom.

-Ja, då så, sade hon litet trumpet. Då känner ni till hur det är på landet. Jag hatar det!

-Inte hata, förmanade han. Fru Holmströms hem är ju här. Fru Holmström har en god make.

Hon gick mot dörren.

-Sov gott, sade hon långsamt.

När Adele kom ned i salen igen, såg arrendatorn på henne spörjande. Han hoppades inom sig att hon ej var ond på honom.

-Är du glad att jag tog honom hit? frågade han försiktigt.

-Ja, det var bra, sade Adele.

-Då är du nöjd då, sade arrendatorn lättad.

Hon gav honom en blick.

-A, ja visst. Det skall nog gå utmärkt.

N5r hon stängde dörren in till sin sängkammare, skickade hon honom ett gäckande ögonkast. Men det såg han inte.

När Petra morgonen därpå kom ut på verandan, fick hon se en främling i dörren till arrendatorns hus. Hon kände inte strax igen resepredikanten. Han stod där svartklädd, men bredbent och hem- trevlig med solen i ansiktet. Petra ville träffa arren- datorn. Hon gick tvärsöver gårdsplanen. När hon kom närmare, såg hon till sin förvånint, att det var kolportören från skolhuset. En liten bibel i mjukt svarL läderband och guldsnitt höll han i handen. Adele kom i detsamma ut.

-Här ser du, Petra, ropade hon gällt. Känner du igen herr Wahlbom? Han har tagit in hos oss.

Petra hälsade vänligt.

-Är arrendatorn inne? frågade hon Adele.

-Han är i ladugården, och när är han inte det? sade Adele nonchalant.

Petra gick mot ladugården. Hon log litet för sig själv. Hon tyckte det var besynnerligt att någon ville bo hos Adele. Det skuDe vara en obekant på trakten, en kringfarande som denne trohjärtade resepredikant, som skulle hitta just till arrendators- boshdem Under alla de år Adele bott på Eka hade Petra ej kunnat vänja sig vid henne. Hon vände sig litet om och skymtade Adeles lilla magra gestalt tätt invid den storvuxne mannens. Och hon påskyndade sina steg.

Kanske skulle han göra Adele lugnare, tänkte hon, men tvivlade.

En dunst av värme och lukt från korna slog emot Petra, då hon steg in i ladugården. Hon såg sig omkring, där hon stod i mittelgången. Korna vände sina huvuden mot henne. Deras bruna sorgsna ögon glänste i halvmörkret. Ett oavbrutet tuggande Ijud steg upp från spiltorna. Petra kunde inte se arren- datorn. Hon gick framåt. En ko sträckte fram sin nos, och Petra klappade den fuktiga mulen. Da slickade kon henne vänligt med sträv tunga. Ja, dessa djur sågo så goda ut. De ville en val. Petra strök kon mellan hornen, där hon hade en vit stjärna. I fickan hade hon ett par brödbitar, som hon räckte fram. Värmen i ladugården gjorde henne rQd om kinderna. När hon såg sig om, hade arrendatorn kommit utan att hon hört honom.

Hon hade nästan glömt sitt ärende.

De gingo sida vid sida förbi korna, som hela tiden långsamt vande huvudena efter dem. Några råmade längre bort, och genast stämde alla in-långdraget, trånande. Sågo de för sig sommarens ängar, fyllda med saftigt grönt gräs och röd klöver?

Arrendatorn visade på korna, pekade ut den och den som mjölkade bra. Han stannade framför en som hade skadat sig i pannan. Nästan ömt vidrörde han det skadade stället. Petra tänkte:

Sådan är han. På samma sätt skulle han vilja vårda sig om Adele, ifall han bara finge.

Han vände sig i detsamma mot henne, och hans ansikte Iystes upp av det inhgande leende, som var den mannens störsh behag.

-Ser fröken, sade han till Petra, som om han gåve henne ett förtroende, när djur äro sjuka eller på något sätt plågade, bli de som mänskliga. Den här har sannerligen blivit förtjust i mig, bara för att jag skött om såret varje dag.

Petra fick ett plötsligt sting i bröstet. Hon förstod inte själv varför. Men medan hon fortsatte att tala med arrendatorn om hönsgården, vilket var hennes egentliga ärende, grubblade hon över vad det kunde vara med henne.

Hade hon inte förut lagt märke till honom? Eller var det något särskilt hos honom denna dag? Hon följde hans hand, som alltjämt smekte djurets huvud. Hon såg att det var en vacker hand.

-Här är så varmt, sade Petra med ens och strök sig över pannan.

Så nickade hon åt arrendatorn och gick. Korna råmade igen. Ramandet fyllde hela luften med melankoli. Och P#:tra drog efter andan, när hon äntligen kom ut i det fria.

Hon sprang in i huset för att hämta en korg med småbarnskläder. Dessa kvällar hade hon och Angela suttit och sytt små fina limmeplagg åt det nyfödda barnet där borta i stugan.

Petra gick raskt framåt vägen. Det var solsken i dag. Men det var en förrädisk sol, som då och då gled in i ett moln, så att luften plötsligt fördunk- lades och blev grå.

Gärdena lågo svarta. Några kråkor sutto i en rad på ett staket med bopfällda vingar och tunga huvu- den. Solen blixtrade till. Ett moln flög som en skugga bland det vita Ijuset över åkrarna. Kråkorna Iyfte vingarna och gåvo sig hastigt i väg, som om solljuset varit den tändande elden från ett gevär.

När Petra steg in i köket i stugan, fann hon den unga modern ensam där. Hon satt vid spisen med ett litet bylte i knäet och sjöng sakta. Det var ett fridfullt ansikte som Iyftes mot Petra.

-Jag har nyss givit henne mat, sade hon leende och knäppte till blusen. 0, om fröken visste vad det är roligt. Man riktigt känner att man gör nytta. En liten varelse, som man helt kan tillfredsställa.

Petra undrade inom sig, om hon ännu mindes den där natten, då hon slagit armarna om Petra och viskat "Jonas" i hennes öra. Redan tycktes allt det ledsamma och sorgliga långt borta. Det såg ut så. Barnet, som hon lidit för, låg nu i hennes knä. Hon hade fått någon att älska på nytt.

Hon Iyste av förtjusning över det Petra hade med sig. Hon strök över de mjuka plaggen med moderlig min.

-Vad hon skall tycka om dem, sade hon glatt. Jag har bara grova bomullsplagg.

Nu kommo några av hemmes syskon in, och Petra tog farväl.

Hon slog in på en väg, som genom skogen förde tillbaka till Eka. Det var en stig fylld av barr. Där luktade fukt och mossa. Petras fötter halkade ibland till på de hala barren. Det såg dystert ut där inne i skogen. Där var så tyst. Inga fåglar sjöngo längre. När Petra tittade upp, såg hon bara topparna av de allvarsamma mörka furorna som böjde sig mot var andra. Petra stack händerna i fickorna ocb saktade sina steg.

Hon överraskade sig med att åter tänka på arren- datorn. Han måste föra ett besyDnerligt liv med Adele. Hur stod ban ut? Ingen annan än en god människa skulle förmodligen finna sig i det. Han hade ett så intagande leende. Och Petra log själv, när hon erinrade sig det.

Vad det ändå var underligt ! Man möts, man går förbi varandra varje dag utan att se varandra, och så plötsligt får man ett sting i bröstet: en blick, ett leende tränger med ens rätt in i bjärtat. Eller var det bara att Petra, alltsedan hon fått det där brevet, där det stod om Thomas Meller, gick omkring med en gnagande känsla av oro inom sig?

Hon var så ensam. Hon tyckte att åren höllo på att glida ifrån henne. Hon blev staende pa en öde strand med tomma händer. Ingenting av det som borde vara en kvinnas liv hade ännu fallit på hennes lott. Lyckliga Angela som ännu var så ung! Petra knöt sina händer i fickorna. Att få börja på nytt, att få vara nyfiken på livet, att stå med nyckeln i han den till den hemlighetsfulla dörr som kunde öppnas för underbara skatter. Hon, Petra, hade varit för räddhågad, alltför misstrogen mot sina egna krafter. Hon kunde den gangen ha ryckt Tage Ehrencreutz if rån hans fästmö. I stället hade hon flytt gråtande.

Hon var tom invärtes. Hennes bröst var en ihålig skål, som längtade att fyllas. Kärlek! Ja, varför ej våga erkänna det? Hon törstade efter kärlek. En kärlek som stack och brände. En kärlek som skulle kasta henne till marken med skilda knän och ett sköte som pulserade och bultade i blodets egen sjudande takt.

Petra satte sig på en sten. Hon borrade ned an- siktet i sina händer. Med naglarna raspade hon mot sin hud. Här under huden fanns den verkliga Petra von Pahlen. Icke den tysta, stillsamma, släta, som gick och rörde sig i dagarnas enahanda liksom en sömngångerska.

Som barn hade hon en sommar varit.vid ett fisk- läge. En morgon hade hon vaknat tidigt. Solen hade lust börjat strimma himlen med guld. Då hade hon sprungit upp ur sängen och sett ut genom fönstret.

På havsstranden framför henne hade en flock män rört sig. De voro stora och högväxta, i stövlar och oljekläder. De voro tysta. Deras kraftiga händer sysslade med att spänna upp segel på fiskarbatarna, som lago i vattnet. Havet, biått, oändligt, krusades av morgonens första vind. Nu hissades seglen. Men ingen mast gnisslade, intet ljud hördes. Allt var tyst, stil1a, hemlighetsfullt, som i en dröm. Hon såg männen stiga i batarml. Nu fylldes de grå seglen av vinden. De drogo ut i en rad. Gråa tysta fåglar mot en skimrande himmel och ett blått vatten. Den lilla Petra satt och såg efter dem. De blevo allt mindre, försvunno till sist bort mot himlen, som smälte samman med havet.

Så steg solen upp i sin fulla glans. En fågel pa stranden slog till en jublande drill, som fyllde luften med en vild ton av glädje Och med ens hade alla fåglarna vaknat «h börjat sin dagslånga sång.

Varför kom den där synen plötsligt åter för den trettiotreåriga Petra, där hon satt i skogen? Den fyllde henne med kvalfull längtan, så att hon gjorde sina händer fria och sträckte ut sina armar. Hon ville stiga i en sådan båt, som skulle flyga med henne bort över ett stort hav. En båt med vind i seglen, som kastat loss från en strand, där vardags- livet fyllde små låga stugor med ett molande en- tonigt surrande.

Petra Iyfte tungt upp huvudet. Så rycktc hon till. Framför henne stod kolportören. Han smålog mot henne. Var det inte medlidande i det där småleendet ? Petra kande som om någon stigit in till henne utan att knacka. Hon reste sig. Kolportören sade:

-Fröken är visst ledsen?

0, det där avskyvärda sättet dessa trons krist- liga hjärtemänniskor hade att alltid fråga ut om lidanden och treva efter sjuka punkter för att sedan få komma med olja och balsam på ens blottade svidande sår!

-Jag satt och vilade mig, svarade Petra stelt.

-Gud är med oss överallt, påminde kolportören vänligt.

Han hade egentligen blott ämnat passa på att fråga, om icke fröknarna Petra och Angela von Pahlen ville deltaga i stiftandet av en syförening med regelbundna sammankomster, beledsagade av små andaktsstunder, vilka han tänkte sig lämpligen skulle kunna äga rum hos Adele Holmström. Från olika håll bhnd befolkningen, fast inte just från Adele, hade han hört att Petra «h Angela skulle vara så godhjärtade, och hans avsikt var nu att på- peka att den materiella välgörenheten endast skulle vinna i värde, om den finge ett tillskott av andlig väckelse och uppbyggelse.

Men Petra var redan på väg hem. Hon kände hans blick efter sig. Han hade överraskat henne i hennes ensamhet, och hon trodde att han kanske sett en skymt av den Petra, som ingen kände.

Arrendatorn satt och vred sig på sin stol inne i matsalen. Sedan kolportören kommit, drogo mål- tiderna så länge ut på tiden. Wahlbom hade näm- ligen ocksa inackorderat sig i maten. Det fanns ju heller inte nagot annat ställe han kunde gå till, och få av de andligt sinnade i trakten hade det s#, att han oftare kunde anlita dem. Adele tycktes vara för- tjust över gästen. Knappast åt hon något själv. Men med Iysande ögon betraktade hon den stapel av potatisskal som hopades på sidan om Josef Wahl- boms tallrik. Han lade skalen pa vaxduken.

Först läste han sittande med hopknipna ögon en bordsbön. Arrendatorn våndades. Av gammal vana brukade han helt hastigt bocka sig, då han drog ut stolen för att slå sig ned vid bordet. Adele brukade inte göra något alls. Men nu Iyssnade hon med ned slagna ögon och stilla händer till Josefs röst. Som vanligt hörde hon icke på orden han läste. Hon hoppades bara inom sig att maten skulle smaka honom och att ingenting skulle brännas vid i pan# nan på spisen, medan han bad.

Nu vid frukosten började Josef tala om att man snart borde försöka samla några till förtroligare väckelse- och bönemöten, då han åter skulle sjunga några sånger och hålla en bettaktelse. Ibland borde kvinnorna jämväl sammankomma för att syssla med något handarbete under åhörande av Guds ord Skolsalen var inte kyrkoherden riktigt benägen att låna ut inom de närmaste dagarna, hade han för- sport, och den var väl ocksa ännu så länge för stor for dessa andamål. Han föreslog rakt pa sak:

-Här inne i salen vore det utmärkt. Vi behövde bara skjuta undan bordet och placera ut stolar.

-O ja, sade Adele genast.

Ingen frågade Tord. Han bryddc sig inte heller om det. De fingo gärna för honom göra en böne- lokal av matsalen. Bara han finge frid. Adeles in- tresse för predikanten gjorde honom glad. Det upp- tog hennes tankar och tid. Han såg gärna att hon glömde bort honom.

Men Adcle kastade en vass blick på honom.

-Du vill förstås inte, sade hon.

-Jo visst, mumlade arrendatorn leende.

Leendet retade Adele.

-Vad ler du åt? skrek hon gällt.

Josef lade ned kniv och gaffel. Hans runda barn- ansikte fick rynkor.

-Ack, tvisten icke, bad han ängsligt. Lyssnen till era hjärtan, som säga er att denna sal redan är helgad åt Gud.

Ypperligt, tänkte arrendatorn, sa slutar Adele kanske med att sitta och dricka här om kvällarna. Adele tycktes också bli slagen av tanken. Hon be- 6 #. Kr# slöt att flytta bort konjaksbuteljen från skåpet. Den passade inte mera här Och i hennes hjärta rörde sig oredigt en förnimmelse av att mycket skulle för

ändras genom Josef. -Ta smör till potatisen, bjöd hon ödmjukt. Arrendatorn reste sig. -Jag måste i arbete, sade han.

När han kom ut på tröskeln, Iyfte han armarna och drog i ett djupt andetag in den kalla höstluften.

Han såg tankfullt framför sig. Petra, som kom- mit ut på verandan, nickade åt honom. Han gick med stora steg över gårdsplanen mot henne. Nedan för trappan stannade han och såg upp till henne. Hon hade en liten svart jacka på sig, som kom henne att se smärtare ut än eljes. En mössa av sam- met var neddragen som en barett i pannan.

Vad hon är vacker, tänkte arrendatorn.

-Nu skola vi ha bönemöten i vår matsal, sade han korthugget.

Petra log litet.

-Ja, när man tagit till sig en predikant. . . sade hon.

- Han är kanske bra for Adele, svarade arren- datorn hastigt.

Petra nickade:

-Jag förstår.

Och med ens kände arrendatorn sig bättre till mods. Hon förstod ! Petra förstod. Om han bara vågade lätta sitt hjärta för denna kvinna ! Hon skulle nicka som nu och säga "jag förstår" med sin milda röst. Det skulle vara en stor tröst för honom.

De började tillsammans gå nedåt hönsgården. Petra förtjänade alltjämt på sina höns. Från början hade arbetet med hönsgården ju varit Bettys förslag. Och Petra hade alltid varit glad däråt. Det roade henne att ha detta att syssla med.

När de gått ett stycke, kom Angela utspringande på verandan.

-Petra, ropade Angela.

Det var något hon ville tala med Petra om. Men Petra måtte inte ha hört hennes röst. Angela stod och såg efter Petra, där hon gick vid arrendatorns sida. De promenerade snabbt bort, nästan i samma takt. Nu syntes bara Petras 6Yarta mössa. Så voro de försvunna. Angela gick långsamt in i huset igen.

När Petra och arrendatorn varit vid hönsgarden, tankte arrendatorn säga adjö. Han skulle in i skogen och se till om några träd blivit avverkade, som han givit order om. Hans dag var ständigt upptagen på detta sätt. Petra sade impulsivt:

-Jag skall följa med en bit. Jag tycker om

De gingo upp genom parken igen, och arren- datorn öppnade den li!la grinden längst bort i par- ken. Sedan voro de ute i skogen.

-Har fröken väl på sig om fötterna? frågade arrendatorn. Det är vått i skogen, och jag följer sallan vägen.

-Ja, svarade Petra raskt, fastän hon bara hade ett par helt tunna skor.

Men nu ville hon inte vända tillbaka. Arrendatorn gick först. Petra följde honom, så gott hon kunde. Det torra lingonriset prasslade, när de gingo. Ibland sjönko fötterna ned i mjuk mosSa, ibland snavade de till över någon murken trädrot, som small av som ett dovt pistolskott. Arrendatorn vande litet pa huvudet. Han såg på Petra:

-Går jag för fort'

-Nej, visst inte, svarade hon glatt.

De fortsatte att gå, utan att nagon av dem talade. Arrendatorn hörde Petras steg bakom sig. Han Iyss- nade till dem. Det var som om någon slagit an tonen på ett skönt och sällsamt instrument, vars bort döende sång dallrade i luften omkring honom. Petra följde efter honom. Bara han Yände sig om, kunde han se henne. Det sakta prasslet av hennes kjol nadde honom.

Han hade alltid känt en stor beundran för Petra. Han brukade se henne från sitt fönster, när hon om somrarna satt ute på verandan med sitt handarbete, eller han skymtade henne bland parkens träd. Emellanåt hörde han också hennes röst, som kallade på Angela. Men han var så långt borta fran hennes värld. Han tyckte icke att hon såg honom, när hon talade till honom. Först nu i höst...

Ja, vad hade egentligen hänt i höst? Ingenting som man kum3e ta på och lägga isär. Som nu till exempel för nagra dagar sedan i ladugården. Han hade talat om den där kon som gjort sig illa. Han hade statt och sett ned, och så med ens hade han känt Petras blick. Såg hon honom äntligen ? Det hade varat blott ett ögonblick. Men när hon för- svunnit, hade han häftigt dragit efter andan, som om något verkligen hänt.

Så länge hade han levat med Adeles hätska ande dräkt omkring sig, att han inte längre riktigt kunde första vänlighet från en människa. Förr hade han icke varit sådan. Han hade varit en öppen och glad natur. Men Adele hade under åratal drupit sitt gift över honom. Hennes hesa viskningar och ord nadde honom ända in i sömnen. Drömmarnas land borde ändå vara fridlyst. Han visste ju att han icke av naturen var dum, även om han kanske ej var så märkvärdigt begåvad, men Adele hade gjort honom dum. Han hade längtat efter barn att slösa sitt hjärtas ömhet på, men Adele hade nekat att föda.

Natten efter den där dagen, då han sade sig att Petra äntligen sett honom, hade han legat vaken i sin kammare. Han hade skakat som av köld. Hans tankar blevo djärva i mörkret. Med ens kände han sig pånyttfödd, en yngling igen utan några svåra år bakom sig. Ty var det inte en ynglings skära dröm- mar detta, att han vågade tänka på Petra? Med öm förälskelse erinrade han sig hennes ögon, hennes gestalt, hennes händer, da hon Iyfte dem, hennes röst, som hade en djup, mild ton, som klangen från en fiol.

När han låg så, hade Adele plötsligt stått i dörren i nattdräkt och det upplösta håret svallande omkring sitt bleka spända ansikte. Det hände någon gång, numera aDt sällsyntare, att hon kom inrusande till honom, väckt av någon mardröm. Hon måste känna en människa intill sig, annars skulle hon väl bli galen. Med händerna famlande omkring sig kom hon nära hans säng. Han såg på henne med fasa. Han ville henne ingenting. De voro fiender, fiender som tvingades att bo i samma hus. Hon kröp skakande ned hos honom, viskande förvirrade ord, sökande hans läppar. Och da hade Tord pressat samman sina ögonlock för att icke se, och ta,#it henne

Men när hon smugit sig ut igen lik en tjuv, dan sade höstnattens skuggor liksom Ijumma moln om- kring honom. Det var icke Adele han slutit i sina armar. Han hade tyckt sig omfamna Petras gestalt. Och redan voro ynglingens skygga tankar undan- blåsta, de som knappast vågade närma sig den åtrådda. Och en brännande rodnad av skam steg upp i hans ansikte.

Arrendatorn hade påskyndat sina steg, medan tan karna borrat inom honom. När han vände sig om, såg han inte Petra. Han gick en bit tillbaka. Nu såg han hennes svarta mössa. Hon hade böjt sig ned över en sten. Hade hon gjort sig illa? Hade han gått för fort? Petra Iyfte upp ett rodnande varmt ansikte, när han kom närmare.

-Titta, sade hon. Han måste vara skadad.

En ekorre satt på marken och pep ynkligt. Hans bruna ögon kikade oroligt fram bland mossan och riset. Arrendatorn lade sig på knä bredvid Petra.

-Han har visst gjort sig illa i benet, sade han tveksamt.

Vad skulle man göra med honom ? Bära hem ho- nom och vårda honom? Men plötsligt tog ekorren ett haltande skutt åt sidan och försvann uppför en trädstam. Petra och arrendatorn brusto i skratt. -Han ville alls inte vara hos oss, utbrast Petra. Kanske han bara ville narra mig. Och jag som redan såg honom installerad på Eka ! Jag tänkte ge honom mjölk att dricka. -Kolportören skulle tyckt om oss för det, att vi voro goda, sade arrendatorn muntert. Han kunde fått ett uppbyggligt ämne för en predikan.

De lågo alltjämt på knä. Deras ögon sågo glada och spelande in i varandras.

-Vi borde tagit honom, mumlade Petra.

Nu var det hon, som sade "vi". Det lilla ordet knäppte till omkring dem som låset i en kedja.

Arrendatorn steg upp och hjälpte Petra att resa sig. Först nu såg han att hon hade tunna skor på sig.

-Fröken skulle inte gått med så där. Nu är fröken alldeles våt, sade han.

-Det gör ingenting. Nästa gång far jag ta på mig ett par stövlar, svarade Petra.

Nästa gång I Tänkte hon följa med honom en annan gång också? Hon var så nära honom nu. En slinga av hår blåste fram över hennes kind. Hon strök den leende åt sidan.

-Nå, vi skulle väl vandra vidare, sade hon.

-Ja visst, orkar fröken bara?

Hon hade redan börjat gå. De kommo fram till platsen, där några träd lågo fällda. Petra satte sig på en av stammarna. Knäna drog hon upp under sig, döljande de genomvåta skorna under kjolkanten. Hon skämdes för dessa våta skor. De vittnade kan- ske om att hon varit alltför villig att få följa med.

Arrendatorn gick runt platsen och synade träden. Nagra kvistar som lågo i vägen tog han upp och kastade undan. En solstråle darrade på den fläck, där Petra slagit sig ned. Hon såg så liten ut, där hon satt hopkrupen. En kvinna som han skulle kunna ta på sina armar och bära bort, långt bort. Han kom fram till henne. Petra pekade på stammen:

-Sitt då här, sade hon glatt.

Han satte sig. Det var en tanke han sökte ge ord åt.

- Det känns besynnerligt för mig att jag får pro- Fröken är inte lik någon. Ingen! När jag var barn, trodde jag på feer. Jag hade väl läst om dem i en sagbok. Underliga väsen, som gledo bort, så fort man ville närma sig. Fröken är bestämt en fe, inte sant ? Petra skakade på huvudet.

-Det är jag visst inte. Feerna fran sagboken försvinna ju, när man växer upp. När man tycker att nlan är barnslig därför att man ens ett ögon- blick trodde på dem, då finnas de inte längre. Har ni alltid bott på landet?

Petra ville veta något om den där mannen. Han såg på henne nästan tacksamt. Hos honom, som hos de flesta människor, fanns väl ett begär att berätta om sig själv.

-Hela min släkt har varit bönder och allmoge, sade han långsamt, utom min far, som var klen och därför fick läsa till folkskollärare. Med tiden blev han också klockare därhemma, eller kantor som det skulle heta. Jorden älskade han ändå mest av allt, fast han var för svag för att odla den och inte ägde mer än en liten trädgårdstäppa. Jag brukade följa med honom, när han gick till sockenkyrkan för att ringa i klockorna. Om söndagarna var det för guds- tjänstens skull, dessemellan för någon begravning. Det var en brant stege upp till tornet, där två klockor bängde. Man drog i ett rep, ocb så binglade och bånglade det. För jämnan satt jag på ett av de översh trappstegen. Min far öppnade luckorna, och då strömmade solen och Ijuset in. Eljes var det skumt där uppe, bara av klockorna liksom blänkte det. Det blev ett larm, när far drog i repen. Det lät aldrig som klockringning där uppe hos oss. Klämt- ningarna dånade som kanonskott, tyckte jag. Min far var liten och böjd, och jag tyckte att han var märkvärdig, som kunde få klockorna att svänga av och an. Jag var ohyggligt rädd, när klockorna bör- jade röra sig över mitt huvud. De där stora kläp parna kunde falla ned, trodde jag. För resten undrar jag, om inte barn tycka om att vara rädda. Jag blev upprymd av det. Där i kyrkan tänkte jag på kriget. Far hade nagra gamla böcker därhemma med färg- lagda bilder fran strider och drabbningar. Det var väl mest om det fransk-tyska kriget 1870-I871, och så var det en underbar bok i blågredelina permar och med de vackraste planscher, som handlade om ett franskt fälttåg i Italien mot#Ssterrikeochomexpedi- tioner i Afrika, i Algeriet och Marocko. Den kom- mer jag så väl ihåg. Den hade skrivits av en officer som kämpat i fransk tjänst och som hette John Lilliehöök. Han blev sedan generalmajor.

Han log förläget:

-Jag ville bli just en sådan soldat, en hjälte, som de små fransmännen, som gingo mot Bismarck och Moltke. Mindre nöjde jag mig inte med. Det var underligt att klockorna, som ringde om försoning och Guds stora frid väckte dessa tankar. Min far var mycket from, och när vi gingo hand i hand från kyrkan, brukade han säga: "Ännu en välsignad söndag." Och just då jagade jag i spetsen för en trupp vilda zuaver över slagfältet eller red patrull utanför någon erövrad preussisk stad.

Petra skrattade litet. Hon såg honom så väl för sig.

-Och er mor? sade hon.

Han ryckte upp en handfull mossa och kastade den långt in i skogen.

-Jag var en känslig pojke, sade han. Och jag hade väl behövt en riktig mor. Fröken vet, en sådan som stoppar om en om kvällarna och läser afton- bönen. Men min mor var inte som andra, hon var nog litet konstig. Jag vet inte riktigt hur hon hade blivit sådan. Somliga sade att hon givit sig till att grubbla, andra att hon visst hade blivit skrämd nagon gång. Men hon hade väl grodden i sig från början. Hon var just aldrig hemma. Hon kom hem om aftnarna. På landet brukade det ju, i synnerhet förr, finnas många original, som drevo omkring på vägarna, pratade högt för sig själva och ibland sam- lade folk omkring sig. Numera spärras ju sådana olyckliga stackare i regeln in på sinnessjukhus och försörjningsinrättningar och tillåtas inte gå omkring bland de riktiga. Under de sista dagarna har jag tänkt på att Jesus, som Wahlbom, kolportören, talar så mycket om till Adele, allt skulle ha åkt in på något hospital, om han levat hos oss nu. Professo- rerna skulle säkert funnit alldeles för mycket att studera på honom, för att han skulle ha släppts och fått gå omkring i fred och lägga ut sina funde- ringar. Hans lärjungar hade kanske sluppit undan med tvångsarbete och Svartsjö.

Petra Iyssnade helt överraskad, men medryckt. Det hade skrivits mycket i tidningarna de senaste åren om brutala interneringar och upprörande testa- mentsbestridanden på grundval av köpta vittnesmål om sinnessjukdom, och de gamla hemska Tuvahisto- rierna voro icke heller alldeles bortglömda. Tord fortsatte, en smula tvekande:

-Man var ju flera gånger också ute efter herr Johan von Pahlen, som vi hade här så länge och tyckte sa mycket om. Och han passade ändå bara sitt och lade sig aldrig i andras och var alltid still- sam och vänlig. Och på sitt vis var han väl klokare 9z l#rök#larna von Pah#ea än de flesta, även om han hade namn om sig att vara besynnerlig. Men han tillhörde ju herrskapsklassen, och för sådana lär det ju vara ännu mycket svårare att få gå lösa, när de skilja sig fran vanliga män- niskor och äro till förargelse för rika eller fina släk- tingar, som vilja gömma undan dem. Min mor var inte gladlynt som herr Johan och inte av förnäm släkt heller, utan bara fattig och svårmodig. Hon var lång och mager med ett blekt ansikte, som bar spår av skönhet. Om morgnarna tog hon en korg på armen och gick ut. Hon hade så bråttom att komma i väg. När jag själv var ute, brukade jag ibland skymta henne i något hörn; och då gick jag långa omvägar för att slippa möta henne. Hon hade en massa småbarn efter sig, som upprepade hennes ord och gester. Barn äro ofta så grymma. De hade roligt. Jag led nog mycket. Efter några år dog hon. Far ringde som vanligt i klockorna vid begrav ningen. Jag satt på trappstegen och kände en oer- hörd lättnad. Jag skulle inte mera möta min mor med de hångrinande ungarna efter sig. Men från min fars ansikte strömmade tårarna. Hanringdeoch grät och klockorna svångde. Han hade jukänthenne från förr och visste, hurdan hon i grunden var.

-Men varför berättar jag allt det här för fröken? avbröt han sig. Ingen annan har frågat mig. Inte ens Adele. Hon skulle nog som de hjärtlösa barnen bara haft roligt åt mor och hennes minne.

-Det är därför att jag ville veta allt om er, sade Petra tankfullt.

Hon såg pa honom. Bara på denna stund då han berättat om sig sjålv hade hans ansikte blivit ett annat än nyss. Det var ju egentligen ett riktigt vackert ansikte. Men hans mun var väl det allra vackraste dari. Den slot sig fast och bestärnd över vita jämna tänder. Näsan var trubbig, ögonen Ijus- blå, och i grunden säkert glada och muntra, under mycket Ijusa ögonhar och ögonbryn. Ocksa håret var Ijust, vågigt och tjockt. Han hade nog varit lin- harig som barn.

Nu när han vände sig mot henne, hade ögonen mörknat. En dröm, en skepnad f ran späda, länge sedan svunna barndomsår hade dykt upp och givit dem en lätt skugga. Petra såg honom för sig sittande där på översta trappsteget i kyrktornet under de svängande klockorna. Hon hade gått förbi honom förut och aldrig vetat något om honom. Det första han talade med henne om var sin barndom. Bakom honom tätt i hans fotspår gick ännu den lilla lin- håriga pojken, som Iyssnade till den väldiga klock- klangen.

Han reste sig.

- Det morknar, sade han. Det kan bli regn. Det ar väl bäst att gå tillbaka.

Molnen foro över himlen. Det rasslade i skogen. En kvist gned sig jamrande mot en annan. De gingo hemåt.

Petra snavade till i sina våta skor. Han tog henne i armen och hjälpte henne upp. Deras ögon möttes, allvarsamma, frågande. Så gingo de vidare.

När Petra kom hem och steg in i salen, blev hon stående förvånad. Det var ett Ijud som darrade i hela huset. Hon kunde inte förstå vad det var for ett Ijud. Det flöt ut i en skälvande djup ton som trängde genom väggar och tak. Det kom bestämt uppifrån vinden. Petra sprang uppför trappan. På vägen mötte hon Angela.

-Vad är det? började Petra.

- Det är orgeln. De ha hittat orgeln, viskade Angela. De kommo hit för en stund sedan, Adele och predikanten. Adele visste vi hade en orgel ! Det är den där, som stått uppe på vinden sedan din fasters död. Det är predikanten, som spelar på den. Hör !

Petra Iyssnade igen. Det var en psalm nu, som kom hela luften omkring henne att sjunga. Dystert högtidligt Ijöd den genom huset. Den grep om Petras hjärta pa ett sällsamt sätt. Hon tyckte att.den mörka dagern där ute trängde sig in i huset, viskande om förgängelse och livets sakta upphörande.

Petra följde Angela upp på vinden. Josef satt på en upp och nedvänd packlår och spelade. Ljuset från takfönstret samlade sig kring hans Monda hår. Adele. stod stilla bredvid honom. Henmes ansikte var blekt, ögonen skeno. När hon fick se Petra, höjde hon handen för att de icke skulle störa.

Men Josef hade redan hört dem. Han slutade med ett dovt ackord och vände sig om.

-Det kanske är påfluget av mig det här, sade han. Här sitter jag och spelar på herrskapets vind. Se, jag hade tänkt fraga, om vi kunde få låna orgeln.

-Ja visst, svarade Petra. Ingen av oss spelar orgel.

Adele blev ivrig.

-Jag skall genast försöka få fatt i ett par karlar som forsla den över till oss.

Hon sprang nedför trappan.

-Spela mera, bad Angela, när Adele försvunnit.

-Jag skall ta något Ijust och vitt, så ni bli glada, sade han med en forskande blick på Petra.

Petra tänkte pa den där dagen han sett henne i skogen. Ville han då tvinga sig på henne, för att hon skulle ge honom sitt förtroende? Angela stödde sig mot orgeln. Hennes mörka ögon, fyllda av tindrande liv, voro fästade på kolportören.

Hans händer tryckte åter mot tangenterna. En klar hymn steg upp från instrumentet. Den jublade och sjöng som en kör av änglar. Petra satte sig borta i ett hörn. Hon tyckte det var markvärdigt med den d ir tysta orgeln, som med ens fatt liv. Hennes faster Laura hade ofta spelat på den forr i världen. Och hon sag den kraf tiga gamla damen - framför sig. Hushållsaktig, beskäftig, ständigt syssel- satt. Petra och hennes bröder och mor hade varit pa Eka om somrarna. Hans, som varit den, som fastern mest tyckt om av syskonen så länge gossarna ännu voro små, sedan blev det ju Petra själv, hade om aftnarna smugit sig in i salongen och stått tyst och Iyssnande vid orgeln, som Angela nu, medan den åldrade fru Laura Löwenström spelat. Petra hade sällan hört på. Hon hade lekt i parken. Men ibland hade en sjungande ton från orgeln trängt ut genom det öppna fönstret och blandat sig med suset i de stora träden och den lilla sjöns porlande böljeslag.

Nu kom Adele redan tillbaka. Ett par karlar i blå arbetsblusar och med buttra ansikten följde henne med steg, som kommo trappan att knaka. De gavo kolportören ett plirande ögonkast. Sa togo de fram breda remmar och Iyfte upp orgeln.

-Vart skall den hän? frågade en.

-Hem till mig. Ni måste för all del vara för siktiga, sade Adele upprymd.

Hon följde efter dem över gården och sprang fram och slog upp porten. Den andra dörren maste ocksa upp.

Hon höll på att knäcka nageln, när hon strä- vade med rigeln. Det var som om hon fått besök av en kär gäst. När orgeln fått sin plats i salen, såg den så stor ut, större än på vinden. Man fick maka på soffan och stolarna. Adele sade inte ens tack till de båda karlarna. Hon hade tagit fram en trasa och dammade noga tangenterna. Så tryckte hon ned pedalen och slog an en ton. Den lät hes, nästan sprucken. Hon kunde ju inte spela.

På aftonen skulle det bli möte. l:#lockan sex hade Adele och kolportören färdigt i salen. Bordet hade de flyttat upp mot väggen, stolarna voro ordnade i rader. På orgeln hade Adele ställt en pclargonia, som var nästan vissen. Hon hade inga andra blom mor. Hon tyckte dct bara var ett otacksamt arbete att vattna och se om krukväxter. Da var hon hellre utan. Men nu önskade hon att hon haft någon vacker blomma. För orgelns skull och för Joscf Wahlboms. Han hade sett förvånad ut, då hon satt fram den eländiga växten.

Nu stod hon vid fönstrct och spcjadc ut. I skym- ningen hade ett lätt regn börjat falla. Hon hade bett flera komma. Dct var så ovant för Adele att visa folk vänlighet och bedja någon in till sig. De sl.ulle al dra in smuts, ml när dct regnat, tänkte hml, dar hon stod. Men Sd vande hon sig om. Josef satt pa en stol. Hans ögon voro slutna, händerna höll han knäppta framför sig. Bad han? Adele granskade honom med giriga blickar. Vad vistades han nu i för rymder, dit hon icke kunde följa? Och hon tyckte att han var omvärvd av ett Ijust moln, en himmelens sky, som avlägsnade honom fran henne. Fanns det kanske ändå cn annan värld, som icke sudlades av jorden? Josef trodde det. Adclc skulle ocksa vilja tro sa, för att därigenom komma honom närmare. Men hcnnes tankar förmådde aldrig Iyfta sig. Dc sutto fast inom henne, sjönko bara djupare ned, när , r l# 98 #röl narna #lon Palllen hon ansträngde dem. De voro alltid uppfyllda av hennes eget jag, tyngda av en last som hon inte kunde stjälpa och lätta.

Adele spratt till. Fram till herrgårdsbyggnaden körde ekipaget irån Ekered. En ung herre snärtade med piskan och höll in de präktiga hästarna. Han hoppade av, och Adele såg att det var Gotthard. Nu skulle han hämta Petra och Angela, och Adele hade hoppats att de skulle komma till henne i kväll. Efter ett ögonblick stego också Angela och Petra, insvepta i kappor, in i vagnen. Gotthard svängde sig upp, och ekipaget försvann bakom hörnet.

Adele blev ond. De hade ju inte bestämt lovat komma, men de kunde i alla fall varit så artiga att de sänt ett bud. Hon fick ocksa en stickande för- nimmelse av deras överlägsenhet. Där foro de sin väg i förnämt herrgardsekipage med två hästar, medan hon, Adele, stod i arrendatorsbostaden och stirrade efter dem. Precis som en annan fattig grind flicka, som herrskapets vagnshjul stänker modd över, sade hon sig, het om kinderna.

#innu hade ingen kommit. Varför kom det ingen? Klockan närmade sig halv sju. Adele gick och satte sig vid bordet i hörnet. Hon klämde in sig på en stol mellan väggen och bordeL Salen sag sa ödslig och konstig ut, ommöblerad på detta sätt. Och Josef var så tyst. Väntade han också? De sutto stilla med ett hav av stolar emellan sig.

Predikanten Iyfte upp huvudet och tog fram sin klocka Besynnerligt. Ingen hade ännu knackat pa. Han var bortskämd med att folk strömmade till, när han hade möte. Han gav Adele en undrande blick. Men nu vände hon bort huvudet. Hon hade varit så ivrig också att få detta bönemöte till stånd. Han hade sett henne plocka ned en massa koppar i köket, och hon hade satt på en stor kaffepanna med vatten. Hon hade visst tänkt bjuda på te. Nå ja, de kunde komma ännu. Han slöt åter ögonen. Sin predikan behövde han alls inte tänka på. Orden strömmade till, bara han såg människorna framför sig. Herren var så innerligt nadig mot Josef Wahlbom. Han var visserligen ett obetydligt redskap bara. Men hans röst Ijöd sa präktig, då Gud talade inom honom. Det var högtidsstunder detta, när han fick bära fram för de andra vad Herren sade till honom. Da var det en mening med livet för kolportören Josef Wahlbom.

Han for upp. Hade han slumrat till ? Det knackade verkligen på dörren.

- Stig in, ropade Adele.

Det gled upp försiktigt på glänt, sakta, som när ett djur skjuter upp en dörr med nosen. På tröskeln stod en gumma och neg med krokiga knän. Hennes tandlösa mun tuggade. En utskjutande haka gick upp och ned som en guttaperkaboll. Det var hon som brukade hjälpa Adele att tvätta, gamla Teresa hette hon. Hon hade en svart klänning på sig, och en vit näsduk höll hon framför sig, som det höves när man ämnar sig till Guds hus.

Adele nickade åt henne utan att bry sig om att gå fram. Hon kom inte ihåg att hon bjudit henne. Hon avskydde ju gummor och blotta lukten av dem. Kanske hade hon ända gjort det i förbigaende, för Josefs skull, för att det skulle bli så många som möj- ligt. Gumman satte sig på en stol vid dörrcn och sag sig med grumliga ögon omkring. Hon hade trott att hon slculle komma in i en sal full med folk. I själva verket hadc hon inte blivit ombedd, men hon hade tänkt att hon skulle försvinna i mängden. Det här skulle bli nagot att skvallra om. Hon tyckte om att skvallra, tissla och tassla. Herrejestanes, vilken vcttig människa ville väl också besöka Adele?

Det var tyst i rummet. Klockan tickade pa byffen. Sa surrade den till som en gcting och slog sju slag. Adcle tyckte att slagen stungo henne. Ingen kom, bara denna rysliga käring som Adele brukade ha till sin förtrogna. Vad skulle predikanten säga? De ville inte komma. Han kanskc trott att Adele var omtyckt här. Kanske hade hon också haft den tanken, när hon bjudit så många. Han skulle få se att hon icke var ensam. Detta var förskräckligt. Var hon då sa illa hädd, att ingen ville svara pa hennes inbjudan, fast hon hade predikanten boende hos sig och han skulle ha möte ? Skolsalen hade ju förra gangen varit fylld.

Adele smög sig ut i köket, följd av gumman Teresas nyfikna ögon. Hml sag sig övergivet om kring. Hennes bästa koppar stodo fint uppställda på bordet. Hade hon varit vansinnig? Hon fick ett vilt begär att slänga allt porslinet i golvet. Men hon hejdade sig. Hon blev stående där mitt i köket med en skör tekopp i handen, skakande av gråt. Det var en ond, krampaktig gråt, som icke skänkte henne någon lisa.

Hon såg inte att Teresa kommit glidande mot dörren till köket. När gumman fick se Adele gråta, började hon grimaserande nicka och vinka åt predi- kanten att han skulle komma och trösta.

Josef fattade icke först vad det var med den gamla. Hon såg ut som en häxa, dår hon vacklade av och an på tröskeln med de knotiga armarna i vädret. Han gick fram till henne och fick se Adele. Da sköt han vänligt ut gumman och stängde dörren bakom henne.

Hon lade strax örat till nyckelhålet och Iyssnade. Men hon hörde ingenting. Så smög hon sig ut. Lin- kande och mumlande styrde hon sina steg ned mot landsvägen Hon var så full av prat att hennes mun gick i ett. Hon kunde varit ödet självt, där hon traskade fram i duggregn och mörker, ett dystert mumlande öde, Adeles eget, med förkrympta och vissnade lemmar under den svarta högtidsdräkten.

Josef gick fram till Adele.

-Ack, var inte ledsen, sade han viskande. Ni hade så god vilja.

Han ville själv tro det om henne, fastän hans för- nuft sade emot honom.

Adele kastade sig intill honom. I det ögonblicket var det svarta odjuret efter henne. Josef tog henne loz Fröknarnn von Pahlsn om axlarna och vaggade henne av och an. Vad skulle han göra?

Hans ansikte Iyste upp. Han fann en väg ut ur bedrövelsen.

-Fall på knä, sade han, och bed.

Hon följde Josef, då han själv knäböjde på det nakna köksgolvet.

-Upprepa nu vad jag säger, mumlade han. Gud, fortsatte han högre. Förlåt mig, om jag har syndat.

Adele viskade hest:

-Gud, iörlåt mig att jag har syndat...

-Låt mig vara din och vila trygg i din famn, bad predikanten hänfört.

-Låt mig vara din och vila trygg i din famn, upprepade Adele, sugande på orden.

Josef såg inte den blick hon gav honom. Ja, i hans armar ville hon vila. Det skulle frälsa henne!

-Gud, helga mln sal att mottaga dig.

-Gud, helga min sal... började Adele, men så stockade sig rösten i hennes hals.

Hon rusade upp.

-Sådant pack, sådana satans käringar och idio- tiska kvinnfolk att inte vilja komma, skrek hon. De ville inte hit. Mig tycker ingen om. Ni såg ju det själv. Inte Petra, den fåniga och tillgjorda gamla ungmön, som aldrig haft en karl en gång. Inte Angela, den snorungen, som får passa sig, om det inte skall gå likadant med henne, det högfärdiga stycketl De foro sin väg i en gentil vagn. Jo, jag tackar iag. Jag är ingenting.

Josef hade också rest sig. Han såg fortfarande på Adele. Hon måste vara besatt av en ond ande. Guds ord darrade ännu i rummet. Men i Adeles knutna händer tyckte han att knivar blixtrade, som om hon ville klyva och trasa sönder till blods de heligaorden.

Han gick förbi henne ut i salen. Han hörde ännu hur hon skrek. Då slog han upp orgeln. Men han kunde inte spela.

Det blev tyst i köket. Han såg upp. Adele stod i dörren. Hade hon ångrat sig ? Adele hade endast tystnat, därför att ingen besvor henne om det. När hon förr rakade i raseri, brukade arrendatorn få bönfalla henne med de ödmjukaste ord om att sluta, och ofta var det han som till sist fick be om för- låtelse. Här var det en, som gick sin väg. Det var något nytt.

Hon kom fram till Josef.

-Jag skall laga en kopp te, sade hon spakt. Vi kunna kanske behöva det.

Hon kastade en bedrövad blick på salen och de ordnade stolarna. Så grep hon häftigt handen som vilade på tangenterna och kysste den.

Petra brukade aldrig rulla ned sina gardiner om kvällarna, då hon tände lampan. När det blev skym- ning, tyckte hon om att från den cirkel av Ijus lampan slog omkring hennes plats se ut genom fönstren. Skymningen där utanför fick då ett lätt b#ått skimmer. Hon skymtade trädens tjocka stam- mar, gångarna av grus, som voro som svarta streck, och de breda grenarna, som på ena sidan av huset sträckte sig ända fram till fönstret. En oändlig Ijuv ro och stillhet kom då över henne, där hon satt med en bok i knäet. Det var som om skymningen förde med sig denna ro.

Men ibland Iyste månen med ett vitt och sällsamt sken. Den förvandlade parken och kom allt att skimra. En fågel, som ännu ej fått ro, flög förbi, en silverfågel med vingarna bestänkta av månsken. När den försvunnit, blev allt åter stilla. Under träden i parken vilade skuggor, som om en hjord av får skockat sig samman med de ulliga pälsarna tryckta intill varandra.

Då tyckte Petra att hela den stora världen var så fjärran. Eka var en ö, utkastad i rymden, ett ensamt skepp som gungade fram, medan några människor slöto sig samman på dess d ick, sakta viskande med varandra. De kunde ej komma över till någon strand. Den andra stranden, om dcn fanns, försvann i ett hemlighetsfullt dunkel. Därför måste dessa män- niskor ständigt hålla samman. De kunde inte springa så långt if rån varandra, då skulle vattnet dragit dem till sig.

Petra själv, Angela,arrendatorn, Adele och Josef, predikanten, de hade allesammans hamnat här pa #as ö. Hosten slog sina grå duvovingar omkring dem. De rörde sig långsamt, som skuggorna under träden, skockade sig ängsligt samman, när höst- stormen kom farande, smögo sig åter if rån varandra. och grepo sedan på nytt efter varandras b inder.

Petra sökte ibland skaka av sig denna stämning, som ville bemäktiga sig henne särskilt om aftnarna. Då fördjupade hon sig i boken. Ansikten och röster stego upp emot henne från dess blad. Men också bokens varelser gledo gärna in i denna hennes värld. Deras drag och karaktär fingo tycke av dem hon ständigt sag omkring sig. Och ur töcknet höjde sig Ekas bruna gård med fönster som stilla blickande ögon och med en vid gårdsplan, vilkens kiselstenar och grus med en klingande ton återgåvo glidande fotsteg.

En kväll när Petra satt så innanför mörknande fönsterrutor, kom hennes bror Hans in på gården. Han hade strövat omkring på landsvägen och inte alls tänkt sig til1 Eka. Men så med ens hade han sett gården framför sig. Ljuset Iyste så vänligt och lockande därifrån och han gick dit. Där han stod på gården, fick han se Petra inne i biblioteksrum- met. Ilon satt stilla och såg rätt ut, men han förstod att hon inte kunde upptäcka honom.

Han granskade henne ivrigt, nästan längtansfullt. Vad tänkte hon på, hans syster? De träffades inte så ofta nuförtiden, alldeles för litet. Vad hon var lik deras mor ! Samma kastanjebruna hår, vita panna, mörkblå allvarsamma ögon. Och så gestalten, som hon höll så rak. Han kände en hemsjuk trånad efter sin mor, en känsla som han aldrig haft, medan hon levde. Hans liv flöt fram i en smal fåra, som han tyckte sig se tunnas av alltmer. Ofta trodde han att han snart skulle dö. Och döden? Var den bara mörker med jord som fyllde munnen, eller var det en öppen dörr till strålande Ijus? Han kunde frågat Betty därom. Men han ville det inte. Han före- ställde sig att Betty likt en växande planta skulle tränga upp genom rymdens tomhet och in genom himlens tak och fortsätta att frodas och blomstra sitt jordiska liv också i en annan värld. Döden skulle icke ha makt att förstöra eller ombilda henne.

Skulle han gå in till Petra? Han tog ett par steg framät. Så drog han sig åter tillbaka i skuggan av huset. Någon hade öppnat dörren till arrendators- bostaden. Han kände igen arrendatorn. Han gick ut på gården. När han kom förbi Petras Iysande fön- ster, stannade han ett ögonblick. Från platsen, där Hans stod, såg han Tord Holmströms ansikte. Tords ögon voro fästade på Petra där inne. Hans ryckte till. Det där uttrycket av åtrå kunde han icke miss taga sig på. Så gick arrendatorn vidare ned mot ladugården.

Kunde arrendatorn vara kär i Petra? Hans små- log litet ängsligt. Sadant hade hänt förr. Det var bara så tokigt. Hans mindes den där historien med Tage Ehrencreutz. Men det var en helt annan sorts människa. En ung elegant med en liten damring på fingret. Vad Hans avskytt honom! Han kände sna- rare sympati för arrendatorn. Tord llolmström hade ett vackert leende. Ja, nyss da han stått där med Ijuset från fmlstret över sitt ansikte, hade han lett så-så där intagande. Kanske kunde det tilltala en i kvinna som Petra ?

Men Hans ville icke stå här längre osedd. Om arrendatorn komme tillbaka och plötsligt finge syn på honom, skulle han känna sig som en spion. Tack så mycket! Hans öppnade förstugudörren och steg in. Då han kom i dörren till salen, vände sig Petra om i biblioteksrummet innanför, med ett uttryck av väntan. Hade hon tänkt på någon annan?

-Ack, är det du, Hans? sade hon blott.

Hans slog sig ned vid det langa bordet, där Petra själv satt intill de gamla planschverkshögarna från kammarjunkare Löwenströms tid.

-Jag tänkte bara hälsa ett slag, sade han. Vad bar du egentligen för dig, Petra? Vi ses så litet.

-A ingenting, svarade hon med en liten suck.

-Du trivs här?

-Ja.

Petra sträckte ut armarna, sedan sköt hon lihsom otåligt undan några röda folianter med heraldik och adelsvapen.

Står arrendator Holmström där ute nu ? tänkte Hans of rivilligt.

-Ibland känns det som om själen sov inom mig, sade Petra. Allting flyter samman, förstår du Hans. Nattens drömmar och livet om dagen. Det är bara en tunn vägg som skiljer dem åt. #r det inte under- ligt ?

-Nej -jo, rade Hans.

Han kände det ofta på samma sätt sjalv. Det var det märkliga med Petra att hon alltid kunnat ge ord at det som rörde sig inom henne. Att förmå det måste vara en lättnad. Hans tankar och känslor kilade in som i en råttfälla. En smäll, och den finur- liga mekanismen slog igen bakom dem.

-Vad läser du?

Hans sträckte #ram handen och tog boken. Det var "Pelham eller En gentlemans äventyr, roman av Edward Lytton Bulwer". Den hade deras mors namn på ett brunt blad framför titelsidan, hennes flicknamn. Irene vot# H#bert stod där med runda snirklade bokstäver. Det rörde honom på något sätt. Ocksa det att Petra läste den. Vad kunde hon fimla i denna urmodiga och langrandiga krönika ? Hon hade redan hunnit till "Attiofjerde Rapitlet '.

- Så långt bort vi ha kommit, sade Hans från- varande. Det är sekler sedan vi lekte här som barn.

Nu är jag en gift gammal herre med tre barn, och du . . .

-Och jag... upprepade Petra litet vemodigt.

Hans sag pa henne. Och hon? Ja, hon var allt- jamt ensam. Det var sant.

Nagon öppnade dörren bakom honom och steg in. Hans vande sig om. Angela kom fram i lamp- skenet.

-Vet ni vad, sade Angela och slog sig ned hos dem. Jag var inne hos Adele. Josef, predikanten, spelade på orgel. Det var så vackert.

- Ha ni en predikant har ?

Angela berättade om hur kolportören kommit resande. Hans satt och betraktade Petra och Angela. Ett sådant starkt tycke de hade av varandra ! Angela var bara en yngre Petra, en yngre och gladare. Hans fick en beklämmande kansla av att Petra på nagot sätt blivit övergiven. Thomas Meller I Men honom hade hon väl glömt. #:ller hade hon det inte? Peter hade en gang sagt med eftertryck: "Tånk, att kunna resa if ran Petra." Deras Petra I Men hade inte ocksa bröderna övergivit henne? De hade sitt, sina famil- jer, barnen. . . Petra hade blivit lämnad åt sig själv. Var det inte i känslan av sin ensamhet, som hon tagit Angela till sig den gången? Men var hon ändå nöjd nu? Om hon nu sträckt ut armarna mot mig, skulle jag omfamna hcnne, tänkte Hans rord igen. Blodets band ! Det ar min mor, som ser på mig genom hennes ögon. Min mor var också ensam smn hon, fastån vi funnos.

-Tyst, sade Petra Iyssnande. Det är nagon som går där ute.

De hörde sanden rassla under steg. Så blev det tyst igen.

-Det var kanske arrendatorn, sade Hans.

-Ack, man hör så mycket här om kvällarna, sade Petra, och Hans tyckte hon var förlägen.

-Ibland knackar det på rutan, log Angela. Det är bara en kvist som slår emot. Men jag är alltid nära att ropa "stig in". Jag tror ibland att om jag ropade, skulle något underligt väsen stiga in f rån parken. Någon, som i hundra år bott under en träd- rot eller en kvarglömd hög vissna löv över en stubbe i skogen. Det skulle vara en myling. Kommer Hans ihåg mylingarna ? Det står om dem i en av era gamla böcker med folksägner från Ydre härad, som jag hittat här inne i biblioteket

-Ydre härad ligger ju inte så långt härifrån, upplyste Hans intresserad. Och den kammarjunkar Rääf af Småland, som upptecknat de där sägnerna, har alltid verkat på mig som om han varit en av gamle kammarjunkar Löwenströms bästa och ur- åldrigaste vänner. Bestämt måste han ofta hälsat på här på Eka både på farbrors och hans fars tid. Men ni sitta bara här och stirra in i brasglöd från barn domen och från våra farföräldrars barndom, av- bröt han sig plötsligt, litet avvärjande. Ni måste oftare komma över till oss nu, när Gotthard är hemma.

-Varför kom han hem? frågade Petra.

-Ja, är det inte dumt? sade Hans med pånytt väckt oro. Han trivs inte där uppe. Men jag tycker aldrig han kunnat arbeta. Och för Betty får jag inte säga ett ord till honom.

-Nej, det kan jag tro, sade Petra. Betty är en lejonhona, da det gäller hennes ungar.

Och som om Betty hört sitt namn nämnas, steg också hon nu plötsligt in genom dörren, följd av Gotthard som över moderns axel gjorde en komisk grimas åt Angela.

Betty, varm och blossande efter promenaden, kom fram över golvct.

-Vi ropade på dig, Hans, sadc hon glatt. Men du har en ful vana att aldrig Iyssna till ditt eget namn. Då promenerade vi hit efter dig. Nu är ju hela familjcn samlad. Jag hade brev från Sven, fort- satte hon.

-Nej, hade du?

Hans lyste upp. Han och Betty dyrkade Gotthard och höllo även lika varmt av Edla, men Sven var kanske ändå den, som stod deras hjärtan allra när- mast. Betty tog fram ett brev ur fickan och veck- lade upp det, viss om att alla ville höra.

-Här star det. Jaha. .. Nej här!

-Mamma hoppar alltid över långa sidor, då hon skall läsa upp ett brev från Sven, retades Gotthard. Det är kärleksförkiaringarna. Hon kan inte läsa dem högt, precis som om hon vore hans fästmö.

-Tyst du !

Betty rodnade. Det var sant. Hon älskade sin äldste sons brev, måhända ännu hetare nu, efter hans giftermål, då han skrev alltmera sällan. Hon undrade ibland, om hans hustru Bess läste hans epistlar. Då kunde hon bli avundsjuk.

- "Vi l#a /littat en liten modern våning at oss. #etras gamla våning är underbar, men vi kunna väl ej jäo#t taga den i ans#råk", läste Betty. "Nu skall mamma veta . . ." Jaha, hm. Jaha ! Vet ni, avbröt Betty sig. Bess väntar en liten. Är inte det härligt? Jag blir farmor.

Betty satt där med strålande ögon. Hon såg själv ut som en ung mor. Hennes särskilda dröm om evig heten skulle gå i uppfyllelse. Hon såg sig redan som stammoder för en stor släkt, som skulle uppfylla jorden. Betty von Pahlen skulle leva kvar i dessa nya unga. Hennes verksamma ande kunde icke slockna. Den skulle dela sig i värmande stralar, vilkas Ijus skulle fortsätta att Iysa ännu eftcr dct hon länge sedan var död.

Hans, som hade hört den stora nyheten förut, satt och knäppte helt sorgmodigt med fingrarna.

Ett nytt barn att ha bekymmer f ör, tänkte han. Hur skall det reda sig? Arma barn, om det blir likt mig!

Men Petra gratulerade ivrigt Betty. Inom henne sved dock åter en brännande känsla av att hon stod utanför ringen. De älskade, de famnadcs, de födde barn. Petras famn var tom. Hennes händer skulle velat sluta sig om och värmas av ett nytt litet liv. Men Betty, som ju ej kunde ana Petras tankar, ropade med värme:

-Gift er allesammans, och laga att ni få barn. Livet har inte något bättre att bjuda oss människor.

Gotthard hade ur lådan letat fram det gamla lägg spelct. Angelas Ijusa och hans mörka huvud lutade sig över det.

- Nu är mamma i tagen, viskade han till Angela. Nu maste vi skaffa oss barn varenda en.

-Du fuskar, Gotthard, avvärjde Angela. Jag sag det! Du flyttade den där under tummen.

Gotthard suckade.

-Jag lärde mig det vid universitetet, sade ban nnelankoliskt. Alla dc studenter jag kände spelade kort. Kortspel är avskyvärt trakigt. Jag fuskade bara för att det skulle bli litet liv i det hela. De trodde · jag gjorde det för att vinna. Alldeles som de fuskade

med åsikter for att komma fram. Jag har aldrig

mött nagon förståelse.

-Nej, jag kan tro det, log Angela. Du blev för- stås utsparkad f rån universitetet. Och sa kommer du hit och gnäller.

-Om jag vinner, får jag kyssa dig då? frågade Gotthard.

- Hu nej ! Du är för ung. Bara ett par år äldre än jag själv. Då väntar jag hellre.

Angela flyttade om ett par bitar.

-Så ja, nu är det bättre.

-För dig, ja! \/'art skaJI nu jag ta vägen?

De grubblade med rynkade ögonbryn över spelet.

Betty sade:

-Ja, Petra, du kanske flyttar tillbaka till dln våning i Stockholm pa nyåret?

-Jag vet inte, svarade Petra.

På nyåret kommer kanske Thomas till Stock- holm, tänkte hon. Kan jag fara dit just då?

Ack, om hon vågat förtro sig åt Betty! Nej, det kunde hon inte. Blott hans namn var det ju henne omöjligt att fa över sina läppar.

Där sutto de, medan deras tankar flögo åt olika håll som flyende fåglar: Hans', tunga av bekymmer, ville störta till jorden, Bettys sköto jublande fart till en efterlängtad snar framtid, da hon skulle sluta ett litet barnbarn i sina armar, Petras flackade oro- ligt och sökande bort över en kontinent för att finna rätt på Thomas Meller. Endast Gotthards tanke dröjde i salongen snuddande vid Angelas kind ocb hackande med en snabb, hungrig fågelnäbb mot hen- nes röda mun.

Han var inte alls förälskad i Angela. Hon var nu alltid vakna, åtråfyllt spända mot varje ung kvinnokropp som kunde tillfredss'tälla dem.

-Ni måste komma till oss och äta middag, sade Betty. Om det bara funnes några fler att bjuda.

Betty kände att hon ville ha fest omkring sig.

Petra satt och tänkte.

-Varför bjuda ni inte arrendatorns? sade bon slutligen. De skulle vara så tacksamma.

Hans sag bastigt upp. Vad var nu det for ett plöts- ligt förslag efter så många år? Betty undrade ett litet ögonblick.

-Adele är inte uppmuntrande, sade hon så Men du tycker visst om arrendatorn?

Gotthard kom utan att veta det till Petras hjälp.

-Han är utmärkt, Tord Holmström, sade Gott- hard och tittade upp fran läggspelet. Jag tycker han ser ut som en verklig gentleman.

-Som du då, insköt Angela spydigt.

-Jo visst, kära ni. Nog kan jag be dem, sade Betty. Och kanske den där predikanten med?

Hon reste sig för att gå. Petra fick en varm kram.

-Säg till dem du, sade Betty. Lägg ihop spelet, barn.

När de gingo nedför sandgången, dröjde Petra ett tag ute på trappan. Varför hade hon föreslagit Betty att bjuda Tord Holmström? Ville hon se honom tillsammans med andra ? Det skulle kanske bli ett ömkligt misslyckande.

-Petra, ropade Angela.

-Ja, jag kommer, svarade Petra.

Och hon låste dörren efter sig och gick in.

-Varför ville du att arrendatorns skulle bjudas? frågade Angela, medan hon sköt in spelet i lådan.

-Jag vet inte, svarade Petra litet förvirrad.

Betty gick smågnolande runt det festligt dukade middagsbordet. Hon rättade på en silvergaffel och strök över den glänsande duken. Hennes tankar voro inte hos gästerna som väntades, hon tänkte på Sven och hans hustru.

Det är på femte månaden nu, sade hon sig glatt. Måtte Bess bara vara försiktig. Inte äta något dumt eller ligga för mycket. Sådana där ungdomar äro så oförståndiga. Barnet vilar minsann inte sa tryggt som man tror under sin moders bröst.

Och Betty lade handen över sin egen svällande modersbarm. Det föreföll henne ibland som om hon själv bar pa detta nya liv. Ack, hon skulle velat för nimma tyngden igen, höra dess rörelser, känna ett litet oroligt hjärta picka och klappa under sitt eget. Naturens stora under var förbehållet kvinnorna. De borde vara mycket Iyckliga. Och jag-jag är verk- ligen Iycklig, tänkte Betty ånyo

Hans kom in.

-Ar du inte klädd än? De komma strax, an- märkte han.

Betty förde handen genom sitt rufsiga hår. Hon stack med en litet skuldmedveten min fram en fot, på vilken en röd toffel dinglade.

-Jag hade sa när glömt det, sade hon. Jag får skynda mig då.

Hon strök honom över håret.

-Farfar, sade hon med ett leende.

-Du gör mig gammal, sade Hans tungt. Det låter som om livet vore slut. Farfar och farmor. I solnedgången.

-O nej, sade Betty. Nu börjar det tvärtom på nytt. Här skall komma små barn igen och springa med lätta steg och skrika-skrika.

Hon höll bada händerna om sitt svallande hår och skrattade med tindrande ögon.

-Skynda dig nu, sade Hans.

-Ja visst.

Hans gick in i sitt rum. Han tände en cigarrett och blev stående framför den öppna brasan. Han såg för sig Bettys glindrande ögon. Hur kunde hon alltid glädja sig? Han kände sig gammal, torr, ur kramad som en använd citron.

Gotthard kom in helt stillsamt. Han stannade framför spegeln och knöt omsorgsfullt en brokig halsduk med små figurer på, som liknade ilskna drakar. Hans vände sig om och gick över mattan. Bakom Gotthards unga, litet självbelåtna ansikte såg han i glaset sitt eget närma sig. Det var en gåtfull mask av en medelålders herre, med trötta ögonlock över melankoliskt blickande ögon och hår som vitnade vid tinningen. Det borrade inom honom:

Detta är jag och min unge son.

Löven hängde vissnade kvar på familjeträdet, medan nya skott ständigt sköto fram. Hans son, gossen som stod här, skulle en dag med svidande hjärta uppleva detsamma, känna samma ångest in för ett åldrat ansikte tätt bakom ett ungt och blomst- rande. En rad av ansikten, vilka speglade sig i tidcns vatten, som obarmhärtigt gled vidare, till sist ut- suddande dem alla bland en lek av vidgade ringar. -Är det bra nu ? sade Gotthard och vände sig -Du är mycket chic, svarade Hans ironiskt.

-Det är sista modet, sade Gotthard. Det är så här-litet demoniskt.

Jaså du vill vara demonisk, tänkte Hans. För vem? För Ange1a naturligtvis.

-God dag, här äro vi, hördes Angelas röst borta vid tröskeln.

Hon var klädd i något Ijusblatt, som himlen. För första gången tyckte Hans att hon föreföll riktigt fullvuxen. Petra kom in. Hon hade en stillsam be- baglig gång. Det såg knappast ut som om hon rörde sig.

De äro på något sätt nya för mig, tänkte Hans, då han hälsade på dem.

Petra hade en spets om halsen, en gammal spets, lätt elfenbensfärgad av ålder, och hennes hud stod så vit mot den. Och så kom Adele. Hon var mycket urringad i en vit sidenklänning, som hon en gång för länge sedan sytt åt sig och sörjt över att hon ej haft tillfälle att begagna bär på landet. Hennes lilla torra gestalt liknade en vålnad i den.

Hans tog ofrivilligt ett steg tillhka. Petra som stannat borta vid brasan såg på honom och Adele, och smålog åt dem. När nu kolportören dök upp väldig och rödblommig i en svart kaftanlik rock av prästerligt snitt, som satt alldeles för trångt, kände Petra med en viss oro att hon bar ansvaret för att ha släppt detta sällskap på den stackars Hans. Och Betty var naturligtvis efter sin vana försenad. Petra kände inte heller riktigt igen arrendatorn, där han höll sig litet ifrån de andra i en mörk kavajkostym. När Hans och Tord Holmström blevo stående bredvid varandra, jämförde Petra dem of ri- villigt med varandra. Hennes bror och hennes - vad? Arrendator? Ja, var Tord nagot mer för henne ?

Hon sköt undan tanken. Men hon gladde sig ändå at att han liksom växte in i denna omgivning. Han f sag lantlig och bredaxlad ut bredvid hennes spens- lige bror, men icke grotesk som kolportören. Gott- hard hade rätt: han såg ut som en verklig gentle- man. Petra nästnn hånlog åt att hennes och Gott hards syn på folk tycktes flyta ihop. Hade hon då inte kommit längre i sitt bedömande av människor än att hon kunde hålla till godo med ett ord som gentleman ? Den lille klockarsonen, som om sön- dagarna vid sin fars hand gick hem från kyrkan med klockornas dova krigsklang ringande för öro- Den, hade vuxit upp och blivit en verklig gentleman !

Petra hade velat uttrycka det på nagot bättre sätt.

Inom hennc bredde en blomma ut sina sammetsblad, som om hjärtat på nytt känt en vår nalkas.

Äntligen kom Betty. Hennes strålande leende ville strax föra dem alla tillsammans. Det var inte lätt. Adele stod i en konstlad pose med den ena bara armen vilande mot en stol.

Vilken mager ynklig arm, tänkte Betty nästan medlidsamt.

Arrendatorn höll sig blygt på avstånd. Kolpor- tören kallade Gotthard till dennes outsägliga för- nöjelse för "unge man". Hans knäppte nervöst med f ingrarna.

Betty stod mittpå mattan och såg sig omkring. Hon undrade hur det skulle avlöpa.

De gingo ut i matsalen och slogo sig ned vid det festliga bordet. Agda hade för flera år sedan rest och var nu i Stockholm. En nätt ny flicka, som hette Rut, passade upp och serverade en rykande och doftande. soppa. Adele Iyfte skeden högt och smakade på den med tillgjort kritisk min. Kolpor- tören vid hennes sida drog ett djupt andetag och glufsade i sig soppan med andakt, liksom under- strykande att den var "en Guds gåva". Efteråt tor- kade han sin fuktigt drypande mun och såg sig glatt omkring. Så kom han ihåg att han glömt att läsa sin bordsbön. Inför anblicken av de många blanka gafflarna och de brutna servetterna hade han för en Fång försummat Herren. Han Iyfte litet tveksamt på sin tunga kropp. Kanske han kunde resa sig nu och bedja? Men så sjönk han generad ned på stolen igen.

Under hela måltiden sedan upprepade han då och då denna manöver: Iyfte litet på sig och sjönk ater tillbaka. Betty undrade inom sig vad det var med honom. Hon försökte prata med arrendatorn, som satt mellan henne och Petra. Men hon uppfångade strax hans blick, när han betraktade Petras rod nande ansikte.

Han är förälskad i Petra, tänkte Betty då, för- tjust att äntligen tycka sig spåra en mening med att Petra velat bjuda honom till dem.

Adele konverserade med Hans. Hon lutade sig fram över honom, sökande hans blick med sina Iystna ögon. Hon ville väcka beundran för sin toalett, for sina nakna armar. Men hon ntötte bara hans medömkan. Med halvt öra Iyssnade han till hennes livliga prat, medan han från andra sidan bordet naddes av Gotthards friska muntra stämma. Gotthard talade med Angela om de olympiska spelen uppe i Stockholm under den gångna sommaren. Hans hörde honom beskriva någon idrottsprestation, som väckt hans beundran.

Plötsligt blev Hans helt blek om kinderna. Han kände en sprängande smärta i vänstra armen. Den där smärtan hade överraskat honom flera gånger forut under hösten, och dessemellan hade han hela tiden känt en växande molande vark. Han visste inte vad det var-kanske reumatism, tänkte han. och Betty hade givit honom massage på armen. Han bet samman tänderna och försökte behärska sig för att inte skrika högt. Han vilie ju inte stöta sina gäster genom att gå från bordet. Han ansträngde sig för att höra på Adele. Han ville dricka vin. Han bad Rut slå i mera. Han kunde ju skåla med sin förskräckliga granne! Hans höjde glaset och böjde artigt huvudet mot Adele. Över glasets rand bttrak tade han Adele med uppspärrade ögon.

Ja, hon liknade sannerligen en vålnad i sin vita klänning. Hennes bleka ögon, den vassa magra hakan, det torra, blacka håret som var åtstruket över pannan. Hon förkroppsligade hans plåga. Hon var plågan själv, där hon satt och log ett hemlighets- fullt hopknipet leende mot honom. Med ett klirrande föll glaset ur hans hand ned på bordduken. Det röda vinet stänkte omkring, och Adele drog sig med ett förargat utrop tillbaka. Hon hade fått vin på sin fina dräkt.

Betty reste sig mödosamt.

-Hans, vad är det? ropade hon till förskräckt.

-Jag är visst sjuk, svarade Hans tungt.

Rut, som just bar in efterrätten, öppnade dörren för honom. Betty ursäktade sig hastigt och sprang efter honom ut.

Nu hördes från Adele:

-O min nya klänning, klagade hon med ut- spärrade fingrar, som om hon ej vagade röra vid den. Den blev nedstänkt. Alltid har jag otur också ! Varför skulle jag just sitta bredvid?

Gotthard kom över till hennes sida med ett salt- kar i handen.

-Man skall strö salt på, sade han vist. Det hjälper.

Han lutade sig över henne och gnodde in fläckarna med saltet. Hon log smickrad över hans uppmärk samhet. Hon fragade inte efter Hans' sjukdom. Men de andra sutto där förstämda och talade lågt med varandra.

-Har du märkt något förut? frågade Petra Gotthard.

-Nej, svarade Gotthard kort. Pappa ser alltld likadån ut.

Det stack till i Petra. Ja, Hans såg alltid sådan ut: liten, spenslig, melankolisk. En sjukdom skulle bryta ned honom strax, trodde hon.

Adele såg begärligt på efterrätten. Petra bjöd henne att ta för sig. Det var bara Adele och kol- portören som åto med god aptit.

Petra reste sig. De andra stego också upp. Kolpor- tören böjde sig framåt med blundande ögon. Han hade litet blancmanger kvar kring munnen. Han läste bordsbönen mumlande. Adele tittade missnöjd på sin klänning. De gingo in i vardagsrummet. #etty hade ännu inte kommit ned. Tord Holmström lutade sig över Petras stol.

-Så tråkigt att frökens bror blev sjuk, sade han.

Petra såg upp. Det var uppriktigt medlidande i hans röst.

- Kanske det inte är så farligt, sade hon, mest for atL lugna sig själv.

Hans ögon betraktade henne sa oavbrutet. Hon sjönk in mot den mjuka stolskarmen. Han slog sig ned i en stol pa andra sidan brasan. De andra sam- talade i bortre ändan av rummet. De hörde Adeles gälla och nervösa röst.

Petra hade inte något behov av att undfly Tord. Hon kände sig lugn i hans närvaro.

-Så mycket böcker här finns, sade han och be- traktade helt nyfiket de fyllda bokhyllorna inne i Hans' rum. Jag skulle vilja läsa. Jag har aldrig tid till det nu. Förr läste jag allt jag kom över.

Tycker han att han är oss underlägsen ? tänkte då Petra snabbt. Det behöver han inte göra.

-Varför skulle ni läsa så mycket? sade Petra milt. Ni lever ju med i själva naturen på ett helt annat sätt än vi. Och det som är av värde i böckerna är egentligen bara det, som lär oss något om naturen. Där ser ni direkt mycket, som vi andra få nöja oss att läsa om.

-Ibland kanske, sade han.

Och han tänkte pa hur Petra suttit på den kull- fallna trädstammen vid hans sida.

Betty stod i dörren. Hon hade blivit nästan krit- vit om kinderna. Hennes hår föll ned i pannan och skymde ögonem

-Jag tyckte det var klokast att Hans fick lägga sig, sade hon och kom långsamt fram till Petra. Jag vet inte vad det är med honom. Han borde resa upp till Stockholm och rådfråga en läkare.

-Det är bäst vi gå, sade Petra. Du behöver se om Hans.

Betty försökte le.

-Det var en misslyckad bjudning, mumlade hon.

-Ja, verkligen, sade Adele misslynt till Josef.

När de kommo ut i parken, svepte Adele frysande i om sig kappan och skyndade före de andra med kolportören och Angela. Arrendatorn och Petra kommo långsamt efter. Betty hade i förvirringen glömt att beställa fram vagnen.

Petra och Tord Holmström gingo en bit tysta bredvid varandra. Tord snuddade ibland vid hennes kappärm. En Ijuvlig parfym slog då emot honom.

-Adele kommer att gräla om fläckarna på sin klänning hela kvällen, sade han plötsligt.

Petra smålog.

-Ja, hon blev ond, sade hon.

-Skulle fröken bry sig om en sådan bagatell? frågade arrendatorn.

-Kanske. O ja, utbrast Petra uppsluppet. Ni må tro jag skulle ställa till en scen med er, om ni vore min man.

Hon vände sig i detsamma mot honom. De hade kommit till slutet av parken. En Iykta kastade sitt darrande osäkra Ijus över hans ansikte. Petra blev förskräckt att se hur blek Tord var.

-Vad är det? frågade hon i en viskning. Har jag sårat er?

Han betraktade hemme med ett förtvivlat försök aet småle.

-lnte alls, svarade han.

Men hon hade sagt "Om ni vore min man". För hans ögon hade en syn trollats fram: ban och Petra gående arm i arm uppför trappan till sovrummen på Eka efter hemkomsten från en bjudning.

Han började promenera hastigt framåt. Petra hade svårt att följa honom.

-Gå inte så fort, bad hon andfadd.

Då saktade han sina steg. Vid vägkanten stodo träden som mörka skuggor. Han tyckte att de voro alldeles ensamma, lämnade åt sig själva i natten. Han brann av en längtan att draga henne intill sig och känna hennes arm i sin. Och som om hon anat demma hans önskan, lade hon sakta sin arm i hans. Han blev häpen, ödmjukt tacksam, som för en ovän- tad gåva. - Så kallt det är i afton, sade Petra. -Jag är varm, sade han kort.

Han vågade icke vidröra handen som vilade på hans arm. Den brände genom tyget på hans rock. Han försökte uppfånga uttrycket i hennes ansikte. Men det var för mörkt att se. Utan att tala vidare fortsatte de att gå framåt vägen. Denna vandring i mörkret förde dem närmare varandra. De sökte gå i takt. Petra rättade snart sina steg efter hans. De hörde Ijudet av sina egna fotsteg. Utan att veta hur det #ått till kände de sina händer mot varandra.

Tords hand darrade vid beröringen av Petras. Sval och len vilade den mot hans.

Han önskade att de aldrig skulle komma fram. De skulle vandra bort i natten, två skuggor slutna intill varandra, hämtande värme av den lätta smekningen från varandras händer. Men nu såg han Ijus från Eka. De tre andra skymtade framför dem. Så för- svunno de in genom grinden.

När de kommo upp till byggnaden, hade de andra redan gått in. Arrendatorn öppnade porten för Petra.

De blinkade förvirrat mot lampan i förstugan. Så räckte de varandra handen till god natt. I#änderna som redan kände igen varandra, smögo sig åter in i ett hemligt famntag.

Inne i sitt rum tände Petra Ijus och betraktade dröjande sina bänder. Hon Iyfte dem mot sina heta kinder. Så blev hon länge stående och stirrade ut genom den mörka fönsterrutan, som sökte hon ännu någon där utanför.

Betty kom en afton nagon tid efter middagen på Ekered, da Hans blivit sjuk, gående till Eka. Hon ville träffa Petra. Hon steg in i huset och ropade redan i förstugan högt:

- Petra-Angela !

Men ingen svarade. Betty gick langsamt ur rum i rum. Men huset tycktes tomt och övergivet.

När Betty kom ut pa trappan igen, såg hon att det Iyste ur arrendatorsbostadens fönster. Mörka skuggor syntes mot rutorna. Där funnos tydligen människor.

-Vad kunna de nu ha för sig? mumlade Betty och vandrade över gården.

Ilon öppnade dörren och steg in. Där hon stod i den skumma förstugan, hörde hon en röst därinifrån, som talade högt och entonigt. Hon kände igen rösten. De# måste vara Josef, kolportören. Betty öppnade forsiktigt till matsaleD och stannade på tröskeln. Salen var fylld av folk, som sntto på stolar, vilka voro ställda i rader som i ett bönehus. Betty stängde dörren och sjönk ned på närmaste stol. Ingen hade märkt henne. Jaså, det här var Adeles matsal. Ett besynnerligt sffälle att komma till. Kolportören stod dar framme vid en orgel. (jver de nedbojda huvu- dena såg hon hans rödblommiga strålande barn- ansikte.

-Och darfor måste ni komma till Gud, horde Betty honom säga med stark innerlighet. Gud rann- sakar era hjartan. Han ser i dem det, som icke jag kan se. Högmod, Iystnad, kottsliga begär. Utplåna dem, trampa på dem. Era hjårtan skola då bli genom- skinliga som glas, vari Guds oga kan spegla sig.

Hur kunna deras hjärtan bli genomskinliga, om de arma först skola trampa på dem ? tänkte den sunda Betty.

Hon hade en religion: shl familj, sina barn. Hen- nes evighetstanke strackte sig genom blivande slåkt- led. Upp till skinande saligheters himmel hade hon svårt att nå.

Betty såg en skymt av Angelas bortvända ansikte.

Gor detta intryck på henne? undrade hon tyst.

Adele hade antligen Iyckats få ihop dessa män- niskor. Hon sag sig stolt omkring, där hon satt litet if rån de andra nära predikanten, en hedersplats som hon själv valt. Arrendatorn var icke med. Adele hade pa sitt hatska satt sagt at honom att komma in, men han foredrog att skota sina sysslor utomhus.

13etty såg pa Petra. Hon satt på en stol vid ena vaggen, och bredvid henne nickade den rysliga gum- man Teresa, som Adele brukade ha till hjälp. Med krokiga hander plockade hon i sitt forklade, som om hon bit for bit plockade till sig predikantens ord.

Plotsligt fylldes salen av Josefs vackra rost. Han sjöng spelande pa orgeln. Det var en av hans käcka älsklingssånger, och de andras röster föllo ojämnt och hest in i den raska takten.

Klockan slår. Tidrn går. Snart din hrudgum fö- dörrcn står. Blott i lampan är olja klar, tron, som allt i sin Jcsus har, han ock hämtar en gång sin brud från det främmande land till Gud. Klockan slår. Tiden gar. Klockan slår. Tiden går.

Betty rörde sig oroligt pa sin stol. Kunde denna lilla trevliga urmakartrall skänka hugsvalelse åt dessa människor? tänkte Benno Levins dotter, all tid misstrogen mot det, som icke vaxte fast i verk- ligheten. De sjongo val sallan. Det kunde nog höras. #Icn då uppfångade Betty en skymt av ett ansikte. Det var den unga flickans, som nyligen hade fått ett barn. Ilon log stralande, som om hon just nu sett ratt in i himlen. En jordisk brudgum hade över givit hennt# nu rackte Jesus, hennes himmelske brudgum, trostande fram sina händer. Nagra gum mor suckade saligt, vridande om sina vita näsdukar. Salen tycktes redan svälla av mystisk extas.

Vad clct blir saligt bära sin t,rudekrona skon och sjunga Herrens ära och fa sin nadelön!

Att hora änglars fröjdeljud, då dr tovsjunga evigt Gud. Vad dct blir saligt bara sm brudckrona skön I Att vara själv Guds son så när och skåda honom som han .ir. Vad det blir saligt bära sin brudekrona skön !

Så sjonk sangen bort som vagen mot en skrovlig strand. Josef bad. Huvudena böjdes. Bara Adele satt där upprätt med triumferande ansikte och ögon som Iyste.

Betty träffade Petra och Angela vid dörren, när de gtngo ut. Hon såg litet oroligt pa Angela. Hon hade ett svärntiskt uttryck i ögonen, som inte Betty tyckte om. Vad var det med den där kolportoren, som tycktes tända alla? 1#3etty frågade Petra, när de gingo över gården.

-Jag tror att han hjälper många, sade Petra tankfullt. Det ar så manga som vilja tänka på nagot annat, inte bara pa det strävsamma arbetet.

-Kanske, sade Betty.

Men Angela gick tyst.

Betty hade i dag fått brev från Jacob Levin. Hon berättade det, nar dc kommo in. Han skrev om en ung lojtnantsfru av god familj, en patient till honom, l)ora Macson. Hon behövde vistas pa landet en tid. Och nu foreslog han netty att bjuda henne till sig.

-Jag har träffat henne flera ganger, sade Betty. JaF är rädcl att Jacob har en böjelse för henne. lyeker du att jag skall be hclme' Hml forefoll som en liten hygglig sjal. Men hon var alldeles för söt. (',otthard blir naturl;gtvis forälskad i henne ! Petra skrattade.

-Vad skulle nu det gora? svarade hon. Du be- höver många omkring dig, Betty. E#jud du henne till dig.

-Jag får val gora det. Kanske det piggar upp Hans ocksa. Han ar så nere. Man far upp till Stock- holm om några dagar för att undersökas av lä]care.

De sutto kvar i salongen och pratade.

Angela hade smugit sig upp pa sitt rum. På henne hade dessa böncstunder hos Ade]e gjort ett starkt intryck. Här på landet hände ingenting. Hon kändc sig ensam. Morkret som stod svart utanför fönstren om kvällarna tryckte henne. Hon var ännu så ung. Hon längtade obestämt efter nagot att fylla sitt hjårta med.

Denna sang, dessa böner, vart stego de ? #anns det väl en Gud som Iyddes ned mot jorden, förbarmande sig över dessa öppna munnar, som hungrigt gapade som fågelungars näbbar? Nästan samma extas, som grep de andra, fyllde också Angela. Trots att hon såg Josefs löjligheter och till och med pinades av dem, tyckte hon att han ändå var ett slags helig man. På något vis tillhörde han det högas sfär. Hans röst fick en mäktig klang för hennes oron. Han tvingade henne att tro som han, att se som han. Hon blickade in i sig sjiilv och fann shls tankar och käns]or sma och futtiga. Man b]ev så liten hlför Gud, vars va]- dighet strackte sig over himmel och jord.

Angela sag sig omkring. Hon hade inte tant Ijus Spege]n blankte ]itet. Det var en silverstake pa hyllan som Iyste i glaset. Den såg nastan ut som cn stjarna. Men på himlen funnos i kväll inga stjarnor Angela foll sakta pa kna. Hon stirrade på den glan- sande flacken i spegeln. Hon ville alska, omfattas av någons armar, .s]utas i n._# famn. Hon trodde att det var mot Gud hon strackte sig. Men det var va] hennes unga krop# t;om sokte en man. Stjarnall i spegeln tycktes henne nu som ett mi]t blickande oga

-Ack Gud, bad hon blygt. Hlalp mlg] Tag mig

Hon darrade ]itet, dar hon lag, och hon slöt tungt ogonlocken. Och da var Gud dar. Han fyllde rum, met med sin andedräkt. Det viskade omkring henne Skuggorna flydde mot vaggarna, vi]sna sökande sig undan. Allt blev med ens så stilla.

Angela sig framfor sig en äng. Den var över sal]ad med b]å blommor, g]änsande av daggdtoppar. Varje blommas kalk Iyste som ett öga. Orörliga speglade de himlens bla och de vita farande sky- arna. Sådan ville Angela vara. Ett strålande oga som mötte Guds blick. Men over ängen slingrade sig plötsligt starka tradrötter som ormar. De ville kväva blommorna som ödmjukt böjde sig undan. Det var sakert Guds vrede ] Han slappte den iös över jorden, och man måste böja sig för den. Den gjorde ont. Den tuktade.

Angela drog häftigt efter andan. Hon vred sig sakta, där hon låg pa sina knän. Det var vällust i hennes fruktan-en sötma på hennes läppar.

-Ack Gud, tag mig, bad hon igen.

Och hon tyckte sig Iyftas upp i en stark famn. Hennes huvud böjdes på den fina halsen. Hon sjönk in i en hänqckning, som kom blodet att rusa genom hennes ådror. Och så med ens var hon lätt och drömde sig flyga genom en rymd, som bländade henne med sitt vita Ijus.

Det är himlen, tänkte hon Iycklig.

Då ropade någon på henne. Det var Petra som ropade, och snabbt, alltför snabbt, kom Angela till- baka till jorden. Hon gick nedför trappan med blanka ögon. Betty stod där nere och ville taga god natt. -Adjö, Angela, sade hon.

-Adjö, sade Angela.

Hon tyckte att hennes egen röst kom långt bort- if rån.

Hon sprang strax upp till sitt rum igen. Men nu var det icke detsamma. Redan hade extasen flytt. Rummet, som nyss darrat och Iyfts genom oändliga rymder, tycktes tungt, orörligt som jorden själv.

Angela tände lampan. Uppe i taket Iyste en rund skinande fläck från lampglaset. Skuggorna i vraarna och under mäblerna kröpo ända fram till Angelas plats. När hon vände sig om, sag hon sin egen skugga svart och oformlig sträcka sig över väggen. Hon såg sorgset på den. Hon tyckte det var hennes jordbundna själ, som ville hålla fast henne.

Nu hörde hon Petra ga i rummet bredvid. Hml klädde av sig. Hennes kläder frasade sakta. Nu drog hon ned rullgardinen. Och Angela kände med ens en sådan trygghet. Forr brukade Petra stoppa om henne täcket om kvällarna. Det var sa skönt. Hon hade inte vagat röra sig sedan, utan legat alldeles stilla med täcket om ryggen. Det värmde. Det var gott.

Efter sin svindlande färd nyss var Angela matt som efter en kroppslig ansträngning. I sin tur klädde hon av sig, i det hon drömmande fingrade på knappar och band.

I spegeln såg hon en skymt av sin vita kropp, innan hon satte på sig nattlinnet. Den tycktes hennc främmande, avlägsen. I.n näekros borta i ett glim

mande vatten.

Och hon lade trött sitt huvud mot kudden. Gud var ej där. Allt var tomt, svalt, tanklöst skönt. Och bon drog kudden i sin famn och somnade med ett litet leende.

Samma kvall som bonemotet pagatt låg Adele på knä i Josefs rum. Hon holl på att tända brasan. När hon statt i begrepp att kla av sig, hade hon kommit att tänka på att hon inte eldat uppe hos Josef. Det var sent, men det gjorde ingenting. Brasan kunde #u brmna ut under natten.

Hon svepte om sig en penjoar och blev ett ögon- blick stående mitt pa gångmattan. Hon visste ju att brasan bara var en förevändning for att komma in till Josef i hans rum. Skulle han första det? Å nej. I sadana saker var han dum.

När hon kom upp, hade ingen funnits i rummet. Det var en missräkning. Men hon gjorde sig ingen bradska. Josef satt naturligtvis ännu kvar nere i salen. Kanske läste han i bibeln. Hon log för sig själv. Sag han då icke att hon älskade honom, att hon ville honom väl?

Hon gick runt i hans rum, sedan hon tänt brasan Där var en svag doft av skosmörja och harvatten. Hon inandades den med vidgade näsborrar. Hon slätade över hans kudde-hennes kuddc egentligen som hon lånat honom. Vad gav han helme i stället? Bibelsprak. psalmverser, andliga slagdängor, som holl måste sjmlga, fast hon inte hade någon röst, böner att sända upp till en himmel som för henne var tom. Hon hade ingen användning för alla dessa ord, allt detta ovidkommande. Hon ville bara at honom själv. Hon längtade efter en blick av tranad från honom. Hon drömde därom. Hennes torra sköte ville ater brinna Kanske var det ocksa hennes sinne för romanaktiga scener som lurade. Tänk I Hennes man, en älskare, hon själv: en triangel. Ett spel med förstulna handtryckningar under frukost- bordet, hemlighetsfulla möten, den försmådde äkta mannen, den Iycklige älskaren. Här på landet i en- samheten oeh mörkret var en sådan roman just vad Adele behövdc.

Hennes ögon började glänsa, da hon tankte pa detta. Hon maste trolla, göra om denne barnsligc, troende man till nagot annat än han var eller ville vara. Det skulle rycka ned honom fran hans höjd, göra honom till en helt vanlig köttslig människa. Det skulle späka honom, stuka hans högmod. Ja. han skulle fa se I

Nu kom han i trappan. Hon skyndade sig till kakelugnen och hukade sig ned, som om hon vore ivrigt sysselsatt att fa elden att brinna, fastän det redan brann friskt.

Josef öppnade dörren. Han ryggade litet tillbaka och skulle velat stänga den igen vid asynen av kvin nan I sm tunna penjoar, som böljade omkring henne, dar hon satt framför brasan.

-Jag skall strax gå, sade Adele. Jag tänkte bara ni ville ha htet värme.

-Tack, sade han vänligt och steg generad in.

Han stannade bakom henne, mcn hon satt stilla kvar. Plötsligt, innan hon sjålv riktigt begrep vad hon gjorde, stack hon fram handen ocb makade pa ett vedträ. Hun gav till ett skrik och vitnade av smärta.

- Jag brände mig, ropadc hon till och höll ut sin hand, som blivit eldrod av svedan.

Hon hade velat bränna sig for att väcka hans uppmärksamhet. Nu blev bon ond övcr sitt eget till- tag. Det bultade i handen och sved valdsamt. Hon reste sig vacklande. Han var myckct rleltagande.

-Vad skall jag göra? mumlade han ledsen och betraktade hennes hand.

-Jag gar ner, sade hon uch drog sig mot dörren.

Men han hade redan tagit ett par steg emot hennc.

-Låt mig sel sade han ivrigt.

Hon gav honom motvilligt handen. Han iörde henne varsamt med till tvättstallet och stack ned den i det fyllda handfatet.

-Det gör gott, sade han tafatt.

-Ja-tack.

Hon stod där till synes odmjuk med bojt huvud. Så tog hon upp sin hand och torkade av den på hans handduk.

- Nu är dct battre redan, log hon.

Han kände sig lättad. Och han hoppades hon skulle gå nu. Men hon gick inte. Genom det tunna tyget såg han hcnnes nakna armar. Det var något oblygt i denna dräkt, som stötte honom. Varför gick hon inte?

Adele smog sig fram till sängen och strök med smekande händer över det vita tyget, som föll ned från sänghirnlen.

- Ligger ni gott? fragade hon hest.

-Tackar som fragar, svarade han kort.

#'lötsligt lutade hon kinden mot kudden med en kattlik rörelse.

Den är min, jollrade hon, jag vill ligga mot

Han visste inte, vad han skulle svara på detta infall.

Hon betraktade honom pa sned med sina Ijusa ogon, som tycktes utan liv.

-Kom bit, sade hon.

-Ni borde gå, mumlade han, men han närmade sig ända sängen.

Han var rädd för henne. Det var något i hennes magra gestalt, som fängslade honom mot hans bättre vetande. Han sökte fly kvinnorna. De voro ändå alltid omkring honom, for hans vackra rösts skull och för hans till hjärtat gående predikningars skull. Det hade nog hänt att de sammanblandat sin kärlek till Gud med kärlek till honom själv. Det var orätt, en svår och gruvlig synd. Han levde omgiven av kvinnors saliga suckar och deras tårfyllda ögon som skulle Iyftas mot himlen, men ändå bara nådde honom, Medan han betraktade Adele, flög blixt 140 P röl-rarna vor Pahlr# snabbt genom hans hjärna ctt minnc av en amlan kvinna, som han hade träffat, innan han blivit pa- nyttfödd. Det var en kvinna fran gatan, som suttit hopkrupen pa hans säng som Adele nu. Hennes an- sikte hade varit som en fågels, och ur detta ansikte hade ett par ögon, som han aldrig kunnat glömma, blickat emot honom. De voro fyllda av blek sorg och grumliga av grändernas beska visdom. Genom henne hade han lärt känna en kärlek, som han sedan med bävan förkastade som horisk skörlevnad.

Han böjde sig över Adele, stödjande sina knogar mot sängkanten.

Ni skulle sova nu, sade han, och han hade hlgen aning om hur feg hans röst lät.

Men Adele uppfattade det snabbt. Hon reste sig upp och smog sig intill honom. Han förmådde icke draga sig tillbaka. Inom sig visste han ju att han redan begart henne. Han såg på hennes nedböjda huvud, som strök sig mot hans bröst. I hennes blacka, färglösa har syntes redan bleka grå strimmor. De rörde honom pa nagot sätt. Älskade hon honom ? Just nu brydde han sig ej så mycket om att veta det.

Han böjde sig djupare ned, och hennes torra hår rorde vid hans kind. Nu retade honom detta torra kvinnohår. Det var som om hon redan vore dod. Men hennes kropp darrade som en levande kropp. Den frestade honom under penjoarens hölje. Vad gömde den pa för njutning åt honom?

Adelc kastade huvudet tillbaka. Sakta flyttade hon sina hander och lade dem mll halls nacke. Hen- nes läppar, brännande heta, berörde hans. -Det är inte rätt, viskade Josef.

Han tänkte på hennes man, som han lämnat där nere vid salsbordet. Men han besvarade ändå hennes kyssar. Nu hade hon honom helt i sina armar. Hen ncs ögon tätt intill hans fingo en vindande blick, som om hon varit rusig. Hon drog honom ned till slg, och han tumlade bredvid henne i himmels- sangen. Där han så låg, ville han dra för dessa eländiga gardiner, som i fina vcck tycktes sväva om kring dem. Han skulle velat ha de mörka flygande höstmolnen pa himlen där ute att dölja sig i for Guds ansikte.

Hans fingrar trevade tafatt bland hennes kläder. Han kom at hennes hud, brännande också den smn henncs läppar.

-Är jag icke len och vacker? ropade hon, ända in i detta älskande sig själv.

Och hon hjalpte honom med ivriga hander, vag- ledande hans, längtande efter att han skulle få se den bild hennes spcgel så mangfaldiga ganger visat henne.

Men han restc sig plötsligt och gick fram och släckte lampan. Från platsen där han stod såg han brasan kasta ett rött flackande sken över hennes kropp. Kläderna lago strödda, hopknycklade, om kring henne. T)en vita penjoaren hade sjunkit ihop pa golvet som en avfladd yttre hud.

Han stirrade på en mörk skugga som langsamt fyllde hennes sköte. Hon var icke längre Adele, arrendatorns hustru med de bleka ögonen och den hopknipna munnen. För honom var hon bara detta mystiska gatfulla kön, som bländade med vita lem- mar. En bölja i ett oändligt gungande hav som slog upp emot honom och ville draga honom med sig ned.

Brasan flammade upp, skenet kröp samman, för- svann med ens från badden och kastade sig nu över honom. Han ryggade tillbaka, som om han blivit blottad. I mörkret där borta under sänghimlen kunde han skyla sig och sin synd. Och han smög sig tillbaka till bädden. Han ville icke taga henne, icke synda så svårt, bara känna värmen från denna vita varelse.

Adele hade redan tröttnat. Hon låg stilla, nästan känslolös, med slutna ögon. Men denna stilla kropp väckte på nytt hans begär. Han pressade sina läppar i gropen mellan hennes bröst. Då slog hon upp ögonen och skrattade ett lagt, bubblande skratt, som kom liksom djupt nerifrån, som en duvas kutter.

- Mera! sade bon.

Och detta enda ord höll på att göra honom galen. Han tyckte att hennes mun öppnade sig oval som en gummiring, som kunde tänjas ut i det oändliga, ett dunkelt hål som vidgade sig för hans kyssar och fångade hans läppar, sugande pressande sig om- kring dem, stönande som i kramp.

-Mera! Mera!

Och han hörde sig själv ropa detta enda ord, som om det varit ett lidelsens hemliga lösensord, som #: hade makt att förlänga njutningen och göra den i oerhörd .

Och i en sista våldsam ansträngning att icke röra henne och med en hastig angerfull bön till Gud, som av gammal vana, föll han ändå för frestelsen och tog henne, också han stönande som om båda skulle krossas under hans tyngd.

Så blev allt dödstyst, stilla, mörkt. Hans tankar rörde sig icke. Han somnade med ens in vid hen nes sida, med sitt blonda hår i en rufsig nedhäng- ande kalufs och de bamablomstrande kinderna heta.

Men Adele tog sig förvirrad över pannan. För första gången hade hon i famntaget känt nagot som liknade vällust. Aldrig hade hon erfarit detta. Hm hade avundats andra kvinnor och tyckt sig under lägsen dem därför att hon trodde att de ägde känne- dom om demla njutningens hemlighet. Vid mannens extas sjönk hon alltid samman som en död, utan förnimmelse av något annat än leda och en önskan att del skulle vara över.

Hon sträckte darrande sina händer över sin kropp. Den tycktes henne en annan än nyss förut. Den hade märken efter en ny mans händer. Hon tyckte att hon blommade. Hennes sommar var kanske äntligen nära. För henne var denna svaga förnimmelse av famntagets lustfyllda utlösning av en oerhörd be- tydelse. Hon som levde i en förstämd varld av hetsad och besviken drift, som velat piska sitt sköte ocb sina länder till att hinna fram till njutningen, men standigt sjunkit tillbaka i misslyckande, utäcklat speglande sig i sin sterila egoism och ldälmandc sig som sin egen otillfredsställda älskarinna, hade ant ligen mött en, som visade sig starkare än hon själv. Hon hade inte anat att Josef skulle kunna .lstad- komma detta. Hon jublade, som om hennes fångna kropp äntligen blivit lost fran band, 5011- knutit sig omkring den. Hennes overretade hjarna framkallade tusen bilder, hennes fantasi frossade i hittills oanade möjligheter.

Hon borde gå ned till sitt rum nu, men hon för madde inte. Sängens värme, närvaron av den sovande mannen, tyckLes henne som nagot s,'l här ligt. Hon lade handen umler sitt huvud, men drog den hastigt tillbaka. Hon hade glömt brännskadan. #u smärtade handen igen. Det hettade och stack llon slickadc på handen, som ett djur slickar sin skadade tass. #len hem#es andedräkt var het. Dct gjorde mera ont bara. Da smög hon sin onda hand mot Josefs ansikte. Hon lät den vila där med rtt leende. Han skulle bota henne. Hon visste det nu. Sa somnade hon.

Josef sov icke länge. Han vaknade plötsligt och kände Lyngden av Adeles hand mot sio kind. Hall visste inte vad det var. Ilan låg stilla, eftersinnande. Iiå tog han uppåt kinden och fick tag i handen. Han sköt undan den och vände sig om. En pust fran Adeles öppna mun blåste honom i ansiktet. Da kom han ihåg alltsammans Han kved till dovt. l)etta var ju gräsligt.

m#l tiitt h#till denna l.vinna, och han älskade henne inte ens. Elån gruvade sig för henne. Han var tacksam för mörkret som dolde dem båda, för sänghimlen som skyddade dem. Han försökte bedja, en ömklig bön, men han kunde inte. Han hade bolat med en of örvitlig mans brottsliga hustru I mannens eget hus. Skulle hon stanna här evigt i den nersölade bädden och morgonen droppa sin grå dager över dem ? Sa djupt hade han aldrig fallit. Hans tankar sysselsatte sig hätskt och utan återvändo med hur han skulle få den onda kvinnan därifrall. Trappan skulle knarra, hon skulle kunna snubbla i mörkret och hennes man komma utspringande. En skymflig upptackt skulle göra slut på alltäammans. också pa hans ryktc.

#Ied ens sag Josef för sig den svartklädda gum man med den tandlösa tuggande munnen. Hon skulle gå fran gård till gård, mellan sina torra käkar skulle hon oupphörligt mala Adeles namn och hans. Stif telsen, som sa förtroendefullt skickat ut honom på landsbygden och sörjde för hans timliga, sedan den i flera år haft utgifter för honom i missionsskolan på Johannelund, skulle icke längre vilja veta av honom .

Adele vaknade med en mätt suck. Han nste sig över henne.

-Gå nu, flåsade han. Det är ännu natt.

Hon makade sig skrattande ur sängen. Han hörde hur hon klädde på sig igen. Han skyndade sig över golvet och öppnade dörren. Den knarrade svagt. Hon gick över tröskeln. De sade ingenting till varandra. # rS# 146 rrohnarna von Pahlcn De vågade inte tala. Han Iyssnade till hennes för- siktigt hasande steg i trappan. Så går en kvinna från mötet med sin älskare, när huset är mörkt och sover och icke får väckas. Nu hörde han en dorr stängas. Det blev tyst.

Då slöt han långsamt dörren och trevade sig till baka till sängen. Han tyckte att den ännu var fylld av henne. Hennes orenhets kudde ! I plötsligt raseri tryckte han den samman och slungade den ur bäd- den. Han hörde den med en dov duns falla ned horta i ett hörn av rummet.

Sköterskan, en trumpen livgardist i Ijusblå klän ning med vitt förkläde och mössa på huvudet, öpp- nade dörren för llans ut till förstugan. Så stängdes låset med en skarp knäppning, som lät som ett muskötskott.

Hans stod stilla där ute, ännu med hatten i han- den. Från trappfönstret föll en bred solstrimma, regnbågsfärgad av de kulörta små rutorna över trappans steg. Hans stirrade på den med litet dim miga ögon. Han maste besluta sig för att gå ned, men fötterna kändes så tunga. Nyss hade han varit inne hos en av Stockholms skickligaste kirurger, en fryntlig korpulent man med ett fett leende som lik- som slutpolerade den förut blanka ansiktsytan. För ett par dagar sedan hade Hans röntgenfotograferats. Och nu hade han varit uppe för att få sitt svar.

Professorn hade sagt... Det surrade i Hans huvud ännu av hans ord. Han hade sagt... Eians tog sig över pannan. Det var namnet på ett djur. ja visst. #5ver ett trappsteg lekte en röd fläck, krympte, förstorades igen, blev alldeles stilla. Kräfta, hade professorn sagt. Hans hade sarkom, populärt uttryckt ett slags kräftartad svulst. hade han för#lara# med ett overseende leende, i arm#en. Man borde utan dröjsmål ge sig på att karva med kniven, och sedan, om det kom tillbaka, vilket var antagligt, kunde man ju möjligen också försoka med röntgen. Hans måste genast komma upp till Stock- holm för operation och behandling. Han hade svarat, att han ej gärna ville lamna Ekered på hösten. Men professorn hade pa inga villkor velat vara med om att skjuta upp till nyåret.

-Då vore det lämpligare att vända sig till en begravningsbyrå direkt än att besvära vetenskapen, hade den store kirurgen antytt, halvt humoristiskt, halvt lätt förtretat.

Hans hade gjort en fråga, en desperat fråga:

- Hur länge till kan jag i bästa fall leva, med operation och bebandling?

Och professorn hade åter lett sitt glatta, frynt- liga leendc och svarat:

-A, godsägarn kan nog leva länge än...

Hans började langsamt gå nedför trappan. "#lan kunde nog leva länge än-länge än.' Så obestämt. Varje trappsteg han satte sin fot på tycktes åter studsa orden som en boll. "Nog"... "Länge än... Iänge än." Det betydde väl att han under alla omstän- digheter inte hade långt kvar. Kanske inte flera må nader än det återstod trappsteg. Han räknade lång- samt:

-Ett, tva, tre.

Nej, han ville inte fortsätta att rakna de fa trapp- stegen. Men om han komme hem till lletty och sade att han "nog" kunde leva "länge än", skulle hon protestera. Ett liv menar man är sa öändligt. Att mäta ut det i dagar och veckor tycker man är orimligt, nästan som att vilja mäta upp sandkornen i timglaset. Men han visste ju att det vilddjur som förr eller senare skulle dräpa honom redan hade anlänt. Det var som i sagorna. Djuret hade till och med rett sig bostad i hans egen kropp. Och det skulle säkerligen icke låta tala med sig, detta vilddjur som bit för bit skulle sluka honom... Vad kunde han offra för att bli fri från det? J sagorna offrade folket varje år en av sina döttrar. För bonom fanns intet botofter. Han hade bara sig själv. Liten och spenslig var han förut. Nu sk,ulle han försvinna. Vart; Inte var det svårt att göra slut på honom.

Hans stod i porten till överläkarens hus och kisade mot solljuset: en liten man i åtknäppt rock och med en käpp dinglande vid handen. Män- niskorna som gingo förbi kastade en likgiltig blick på honom. Han såg på dem igen, 60m om han sett människor för första gången. De voro där, de levde. De hade händerna fulla av paket och skyndade förbi så ivrigt, som om det gällt en kapplöpning. De hade väl ocksa något mal: ett väntande hem, arbete, pengar att förtjäna. De hade inte den bittersta tanke på att dö. Solen Iyste också så vackert i dag. Him len var klarbla, som den sällan är på senbösten. Alla moln voro borta.

Hans spatserade nedåt gatan. Han skulle möta Sven. De hade avtalat att äta lunch ute tillsammans.

Han stannade framför en blomsterbutik. Ilman- för fönstret var ett sådant överflöd på blommor, en hel trädgård prunkande av färger. En bukett röda rosor höjde sig i ett glas. Vad de maste dofta ! Håns älskade blommor. Han gick in i butiken. En fuktig värme som utandades blommornas doft fyllde rum met. tackars Hans kände sig yr i huvudet. När den unga flickan steg fram bakom ett grönt förhänge, satt han som bedövad på en stol och betraktade drömmande blommorna. -Behagas det något? frågade flickan i butiken. Hon hade en mild barnröst. Hans riktade blicken mot henne. Vad hon var ung! Han lade märke till kindens mjuka rundning, den släta pannan, ögonen, stora, mörka, som ett par penseer. Han steg upp. Han hade velat svara: jag önskar din ungdom. Mcn han sade icke något sådant. Han tog en bukett violer. Det var mörkbla höstvioler.

-Jag ville bara ha de här, sade han stillsamt.

Han kunde ju ge dem till Bess. Flickan lindade in dem i silkespapper. I detsamma ringde telefonen. När hon ropade hallå och fick svar från någon osynlig där i andra ändan av tråden, rodnade hon över hela ansiktet av glädje. Det måste vara hennes älskade som ringde. Hon talade kort, affärsmässigt, men i hennes röda mun Mevo orden till ett chiffer, till en sällsam, stor hemlighet.

Nu ringde hon av och tog ännu ieende emot pengarna, som Hans räckte henne för violerna. Hans stod helt stilla i Ijuset från detta leende. Det var nagot hon, den unga flickan, just nu upplevde i sitt hjärta. Skyggt som cn kleptoman stal han glansen # från detta hennes leende, som så tydligt var ämnat i för en annan. Han liksom stoppade pa sig det med r en ficktjuvs smygande handrörelser. "Länge än.. ." Hur länge skulle han få glädja sig åt leendet på människornas läppar? Sedan skulle han dö ut i en natt, där alla leenden slocknat. Han uppfångade en undrande blick från penseögonen. Ja visst. Hon tyckte väl han var konstig som stod kvar, fastän han betalat. Med en tafatt rörelse Iyfte han sin hatt och gick.

Utanför. Ja, han hade redan kommit utanför livet. Allt vad hall hädanefter toge del av skulle vara en stöld av en redan död mans händer. Han hade blivit uppsagd utan vidare. Livet hade givit honom en helt kort uppsägningstid.

Med vemodigt blickande ögon såg han sig om kring. Livct ja ! Det var så här. Runtomkring honom fanns det ju. Människorna, som ilade förbi honom, voro fyllda av det. De tuggade och svalde för att få ned mera-mera. Glupska som storätande jättar, rafsade de at sig livet i väldiga bitar. Det blev inte över något åt honom. Så slog det honom plötsligt med förlamande visshet: han måste lämna Betty. I höstens dödsskuggor som han redan tyckte 5ig se fiaddra omkring sig flöt hennes kära vänliga an- sikte allt längre bort. Hon skulle icke kunna följa med honom. Hon hörde så säkert hemma i livet. Han hade velat ha henne med sig över i det okända. Hur skulle han kunna vara utan henne?

I nästa stund tyckte han sig se henne igen. Det var Sven som kom emot honom. Han var så lik Betty. Han talade också som hon med en djup röst, De gingo tillsammans in i restaurangen och slogo sig ned vid ett bord. Hans lade buketten i silkespapper bredvid sig.

-Har du köpt blommor, pappa? fragade Sven muntert .

-Ja, sade Hans.

Medan Sven granskade menyn, satte Hans hän- derna under hakan och såg noga på honom. Det var så besynnerligt, tyckte han i dag, att denne unge man var hans son. En vacker ung man med fram- tiden i sina händer. Han skulle snart själv ha en son eller en dotter, bara om några manader. Livet slungade med hetsig hast upp människor på denna underliga ö, som kallades jorden. De klängde sig fast överallt, på utskjutande klippor, i skrevor, var- helst det fanns ett fäste. Somliga miste fästet och föllo ned i djupet. Deras skrik ekade i klipporna och blandade sig med klättrarnas skratt och röster. De kunde ju icke fa rum alla. Kanske var det just hans kommande sonson, som måste ha plats och därför stötte ned honom ?

Sven såg upp och betraktade sin far med klara ögon.

-Är du ledsen? frågade han.

-Nej, visst inte. Jag undrade bara, om du var Iycklig.

Sven log triumferande:

-Jag är snart färdig med min examen Jag har ocksa fått höra om en utmärkt anställning, som jag

skulle kunna fa sedan. Visst är jag belåten.

Under hela måltiden dryftade de nu Svens fram- tidsutsikter. Hans kunde inte förmå sig att tala om sitt besök hos professorn. Sven visste ju att han skulle ga dit någon dag. Han kunde ju själv fråga. Men Sven tankte inte på det just nu.

Medan han talade så ivrigt, tankte Hans pa en liten pys som en gång suttit på hans knä och Iyssnat till sagor. "Varför är det så?" hade han frågat. Han ville alltid veta allt, Sven. Det var som om han misstänkt att dessa historier inte vore sanning. Nu tycktes han leva i en ny saga, och han frågade inte langre varför och varför. Inte heller såg han, hur hans pappa alltmer sjonk samman på stolen framför honom .

Skall jag säga honom det? tänkte Hans. Att jag

Men ord äro så besynnerliga. De låta inte alltid fånga sig. Tvärsöver lunchbordet skulle han säga sin unge son att han icke kunde leva mycket längre. Han betraktade det glödande unga ansiktet, dessa händer som Iyfte sig och grepo i luften, formande framtiden, på samma sätt som Bettys händer bru- kade göra. Han ville vara glad med Sven. Han upp fylldes med ens av en stark längtan att göra andra glada.

-Vi gå på teatern i kväll, sade Hans. Jag skall skaffa biljetter.

Sven tackade. De följdes at Dcdför den matt- belagda trappan. Sven tog hastigt adjö och gick.

Hans stod kvar och såg efter honom. Så fort han gick! Så högt han bar sitt huvud! I#'n ung man gick åt ett håll, en medelålders trött man släpade stegen efter sig åt ett annat.

Nu stod Hans i kön utanför biljettluckan. Sven hade nämnt ett teaterstycke man borde se. Sven kunde väl i alla fall ha frågat, om han varit hos professorn, stack det till i Hans. Det var ju förden skull han kommit hit.

Här stod man i en lång rad. Längst frammc vid luckan hördes med jämna mellanrum bi#ljettför- säljerskans entoniga röst:

Vilken plats?

Somliga läste tidningar för att pa så sätt förkorta väntetiden. En ung herre framför Hans, som gott kunde vara en bodbetjänt som för en stund tagit sig ledigt fran disken, trampade otåligt med fötterna mot golvet. När han vände sig om ooh tittade nedat kön, såg Hans två förväntansfulla bruna ögon upp- lysa hans regelbundna, men ändå simpla drag.

Penseögonens fästman, tänkte Hans da.

Kanske hon lett, flickan i butiken, därför att denne spoling bjudit henne pa teatern l)e skulle sitta hela aftonen högt uppe på någon av raderna, fram åtlutade för att kunna uppfånga vad som försiggick på scenen, med blossande kinder ocb den enas bän der i den andras.

Kön rör# sig ibland langsamt framat. Hans hade god tid att tänka. I morgon skulle han fara tillbaka hem. Kunde han berätta för någon, vad diagnosen hade blivit hos professorn? Vore det inte bättre att bära det ensam ? Trösta kunde ändå ingen. Inte heller hjälpa.

Hans sag sig pa nytt omkring. Vad buro väl dessa tysta människor på för hemligheter? Den gamla damen där med det rynkiga ansiktet, som såg så blstert framför Slg genom pincenen-kunde också hon ha en sorg, som fick henne att ligga vaken om nätterna? Och den där, rom såg ut som en duktig affärsman med en näsa, som vädrade omkring sig. Fanns det väl någon lucka i hans liv, som han sökte rädda sig if ran? Ja, de voro nog inte så säkra, som de föreföllo, dessa människor. De skylde sina krop pars skavanker med kläder och fällde ned ögonlocken, för att man ej skulle märka deras själars vånda.

Nu var den unge bodbetjänten framme vid luckan. Hans hörde honom be om två biljetter på andra radens sida. O de stackarna, vad de skulle se illa. Så dum hon var, den där flickan med penseögonen ! Hon borde i stället ha gått med honom. Han skulle givit henne en bra plats, och på nytt skulle han själv vid hennes sida fått uppleva sin första ung doms spänning, när ridån gled upp.

Hans köpte trött sina biljetter och gick därifrån. Han hörde snabba steg bakom sig och vände sig om. Det var dcn unge bodbetjänten.

-Min herre glömde blommorna. sade han med hövlig yrkesförbindlighet.

Ja visst, intet tvivel: ett bodbitrade. Sa betjanar man en kund: min herre, en hastig bock, var sa artig.

Skulle penseögonen sta ut längc med det där?

Men då Hans med ett tack tog blommorna ur hans hand, märkte han en hastig granskande blick i den andres ögon, en blick av ringaktning. A, dylika kunde nog bedoma folk. Såg han genast att Hans icke var något bevant med, en utdömd, en bort- kastad, en herr Ingenting? Säkert. Hans log ett melankoliskt litet leende och fortsatte ut.

Hela staden strålade i dag. Solen brann i fonstren utmed gatan. Om icke parkernas trad stått kala och svarta, skulle man trott det vara sommar. Hans promenerade omkring utan mål. Skulle hans dagar bli så här nu? Ingenting att se fram emot- en angestfull sugande känsla av att ett bråddjup vän- tade vid dagens slut. Han fick icke tanka på det. Han måste vara modig.

Men han, som hämtat sin styrka och tröst från Retty, kände sig vimmelkantig. Och ändå hade han ju de sista månaderna haft en aning om att döden var nära. Men att ana en sak var alls icke detsamma som att veta. Alla skola vi dö en gång, var ett ut- tryck som så ofta begagnades. Ja visst. Alla! Men icke just jag. Om också andra dö, så måste jag leva. Döden kan ingen fatta. Den finns runtomkring oss. #en den är of attbar.

Och när Hans gick i dessa tankar, stod han plöts- ligt på en kyrkogård. Han var nara Svens hem. Det var ju Johamles' gamla kyrkogard, som han Sa ofta gått over. En skara barn lekte mitt bland gravarna. Deras glada roster slogo hogt mot skyn. Alltid skulle de leka just på kyrkogardar!

En liten flicka snavade framfor hans fötter och borjade skrika. Han Iyfte upp henne. Hennes an- sikte var fyllt av sand. Ögonen skimrade bland smuts och tårar. Två stora ogon, som sågo på Hans. l#on stretade for att komma los ur hans amlar. Han slappte henne med en suck. Darvid foll hans blom- bukett ur papperet ned i sanden. Den lilla tog violerna .

- Du får dem, mumlade Hans.

Da sken hon upp. Rorta i sandhogen planterade hon violerna i en rad. Hon fick en hel rabatt av dem. Hennes knubbiga hander arbetade sa ivrigt. I morgon skulle hon återvanda hit och vattna dem.

Hans stod och såg pa henne och från henne pa violerna. Blommorna började redan sloka De kunde ju inte trivas i sand. De skulle ha blommat i en vas på middagsbordet. Nå, nu gjorde de i alla fall en liten flickunge yr av glädje.

Hans gick uppfor trapporna till Petras våning, där Sven och Bess nu bodde. När han ringde, kom Bess själv och öppnade. Hon frågade genast:

-Har pappa varit hos professorn?

Hans stod med bortvänt ansikte och tog av sig rocken. Nu smärtade armen igen.

-Ja, svarade han lågt. Det var inte nagot sarskilt. -Det var då för väl!

Hennes röst Ijöd glad och munter. Hennes till- stånd syntes redan på henne. Hon hade hängt en färggrann schal över axlarna. Den dolde henmes fröjdefulla hemlighet under sina utslagna blommor.

Hans stod och såg på henne från dunklet i tam- buren. Hon hade ett starkt judiskt utseende. Bess Rosenrauch ja ! Efter Betty Levin skulle det komma en Bess Rosenrauch. Bess skulle bli tung och yppig som Betty. De svarta ögonen voro runda, stora, med en litet förvånad blick. Håret föll omkring kinderna svart och krusigt.

Hans gled förbi henne in i sitt rum. Den lögn han nyss uttalat hade hon strax trott-därför att hon ville tro den natarligtvis. Det var så mycket behag- ligare att tänka sig att allt var som det borde.

Hans slog sig ned vid fönstret. Här var han så högt uppe. Staden låg där nedanför glimmande av oroligt Ijus. Men nu när han hade himlen framför sig, kunde han se hur horisonten långt borta var täckt av en krans av moln. De hotade det blå, drogo ihop sig, tätnade. Den där molnkransen gömde på nattens mörker. Snart skulle den draga slöjor över hela himlen.

Och Hans blev länge sittande där, seende ut över staden med trötta ögon.

Det tog aldrig slut på delma dag, som börjat med besöket hos professorn. Hans skulle sedan komma att länge minnas den här dagen, början på en oänd lighet av långa dagar, som likt den där molnkransen vid horisonten långsamt drogo sig sam man över en förut blå himmel.

Nu satt han pa teatern mellan Sven och Bess.

Han hörde den unga kvinnan röra sig bredvid honom. En doft av parfym kom svepande från hen nes granna schal, som hon bar över klänningen också här på teatern. Svens skjortbröst blänkte vitt i mörkret på hans andra sida. Två Iyckliga unga människor, som han bjudit på teatern.

Ridån hade gått upp. Och se, nu kände sig Hans med ens for första gången på många timmar be- friad, lättad fran tankar. Äntligen fick han se andra leva, lida, älska framför hans ögon, och han hade bara att sitta stilla på sin plats, Iyssnande till deras röster. Det var verkligt och ända inte verkligt, ett efterapande av livet. När ridån gick ned, skulle de agerande atertaga sina vanliga miner, gäspa, sträcka på sig, kyssa vem de ville. Och ändå, som de nu spelade, glömde man att de spelade. Hjältinnan kunde utanf ör teatern icke vara någon annan än denna tragiska mask med ögon, där tårarna tycktes frysa, hjälten bar sitt livsöde utanför scenen på samma sätt som nu. Kunde de väl vara annorlunda ?

Och Hans började undra, om icke också han nu fått sig en roll tilldelad, som han redan börjat spela. Skulle han kunna det inför Betty ? Och då visste han med ens att det kunde han inte. Hon skulle läsa dödsångesten i hans hjärta.

Men han ville inte tänka. Han hörde Bess sucka av beandran. Han lutade sig litet fram och såg tår;,r glänsa i hennes ögon, riktiga tårar, inte som de på scenen. Ja, kanske stycket var alltför sorgligt for henne, som väntade ett barn. Han ville viska till henne att detta icke var livet, att det riktiga livet var mycket Ijusare, utan skuggor. Men han satt tyst. Ute i foajen gingo festklädda människor omkring bland väggar av marmor och guld. Hans kastade en blick upp mot barriären, där huvuden tittade fram. Det var de som sutto uppe på raderna. Ett tag tyckte han sig skymta penseögonen. Hon var kanske dar, flickan från blomsterbutiken. Hon hade val gråtit som Bess nyss och tryckt sin följeslagares hand.

Och med grym hätskcnet visste Hans plötsligt att han avundades alla som hörde livet till. Han av- undades Bess och Sven, men allra mest flickan med penseögonen och bodbetjänten. Han ville rycka till sig deras ungdom, och liksom skådespelarna pa scenen stego in i andras personer, ville Hans tala med de ungas röster, le med deras röda lappar. Bara icke vara den sjuke halvgamle Hans von Pahlen. som nu gick och vantade på doden med ett gnagandr odjur inom sig. Ack, varfor kundc han det inte: kasta sig ut ur sig sjalv in i en annan och lämna sitt eget jag s#m en skrumpnad tom hud bakom sig?

Och åter inne i dunklet pa parketten Iyssnade Hans von Pahlen till skådespelarna med en iver. som ville han lära sig deras läxa utantill. Men hau kunde inte träda ut ur sig själv. I luften kände han Denscöconens blick riktad på sig. Vad var det hos d.n där unga flickan som så gripit honom? I den milda glansen från hennes ögon hade hån sett sig själv: en liten vanlig medelålders herre, som nyss fatt veta, att han skulle dö. Han kände att han bort begagna livee, som skänkts honom på så kort tid, bättre.

En fånge, som skall föras till avrättsplatsen, sägs det, får först ett präktigt mål mat. Det är allt som återstar honom av livets goda. For sista gangen äter han. Också Hans ville nu att någon skulle fråga honom om hans önskan. Han skulle önska-hans ögonbryn rynkades där ban satt mellan sin son och svärdotter-han skulle önska flickan med pense- ögonen. Han hade aldrig varit Betty otrogen. Men nu genomströmmades han av en lust att för sista gången fa älska, att för sista gangen få trycka cn ung flicka i sina armar. Det var väl detta han känt inne i blomsterbutiken. Han trodde att det skulle för- vandla honom, kanske bota honom. Men han förnam det hopplösa i sin önskan. Den var orimlig. Han visste ju det. rullt upp av mat, mer än han ville ha, skulle stå honom till buds in i det sista, precis som för fangen. Vin att dricka, läckra doftande rätter att mätta gommen med. Men flickan med pens#- ögonen skulle vandra bort tätt tryckt intill sin bod- betjänt.

Nar Hans och bans sällskap kommo ut fran teatern, stod Edla och väntade på dem. Hon hade inte haft tid att gå pa teatern för seminariets skull.

Alltid var hon så strängt upptagen. Nu tog hon Hans under armen.

Hans tittade upp på sin dotter. Hon var lång och mager med närsynta Ijusa ögon, nästan helt olik gossarna, fast också hon mer och mer mörkhårig.

Där han mellan barnen vandrade bort f rån teatern, kände han sig en smula försagd. Detta var hans bari#, en familj, som han själv skapat. Borde han icke vara nöjd då? De voro duktiga, med framtiden för sig, hans barn. Betty trodde att de skulle erövra världen. Den närsynta Edla med sina hastiga ner- vösa rörelser, den vackre Sven, som så ömt tog hand om sin tjocka Bess, som väntade en liten om några månader. Och bakom dem tyckte han sig skymta den obeslutsamme poetiske Gotthard, som skrev verser. Förvirrad mönstrade han alla dessa skepnader som med ens ett ögonblick syntes honom främmande, likgiltiga, nästan fientliga. De visste ingenting om honom, men dc trodde sig veta allt. För dem var han bara deras snälla hyggliga pappa, som ibland tog dem med pa nöjen.

Och Hans promenerade hemåt mellan sina barn, uppför gatan där Iyktorna bildade en glänsande pärl rad. Skuggor döko fram och försvunno under Iyk- tornas Ijus, fotsteg Ijödo mot gatans stenläggning, akardroskor och bilar rullade förbi, en klocka slog silverklingande slag, som darrade ut i luften högt över hustaken.

Och Hans' ögon spejade ängsligt ut i mörkret. All# a som gled förbi honom och bort, som skym- tade och försvann och trampade på lätta eller hårda fötter, blev för hans fantasi till en flicka, som sprang undan i natten. Hon flydde hans utsträckta armar, och hennes bortdöende fotsteg gjorde ont i hjärtat på Hans. Det var livct med alla drömmar och förhoppningar som försvann. Och han kunde icke fånga det med sina trötta händer.

Dagen etter det hans atervånt fran Stockhohn steg Petra in i förstugan pa Ekered. Hon hade kommit för att få nyheter om Hans.

Hon stannade förvanad. Sa många yt#erplagg där hängde! Så kom hon ihåg att fru Dora Macson at- följd av ]acob Levin och sin man skulle komma sam- tidigt med Hans.

E'etra hängde upp sin kappa bredvid en brun dampäls, som hade ett underbart skhnrande fodcr av siden med stora blommor. En liten kokett sam- metshatt med ägrett låg på hyllan ovanför dem Pi#lsen, doftande av parfym, gav Petra en före- stallmng om ett Ijuvt kvinnligt vasen.

Petra gick in i salen. Där fanns icke nagon man niska. Salongen var ocksa tom. Da sprang Petra upp- för trappan till övre vaningen. Hon öppnade dörrell till Bettys rum. Men Betty var inte dar. Allesam mans matte gatt ut på en promenad. Petra stod stilla vid fönstret ett ögonblick. Dörren till ett annat nm var lämnad på glänt. Petra vände sig hastigt om, men så hejdade hon Slg. Hon börde Jacob Levins röst, som hon så väl kande igen. Jacob sade

-Dora liten, nu måste du bli riktigt kry här. Jag är glad att kunna lämna dig at Betty.

Petra hörde en röst mumla nagot till svar. :llon ville stiga in i rummet. Det vore otrevligt, om hon bleve åhörare till ett samtal icke avsett för hennes öron. Då sade Jacob dct enda lilla ordet:

-Älskade!

Petra gick tyst ut ur rummet och flydde nedför trappan. "Älskade", ckade det i hennes öron. Hon tänkte ta sin kappa orh gå, men hennes blick foll ånyo pa pälsen. Hon borrade plötsligt in sitt heta ansikte i den. Vad rätt hade den där okända Dora att ta emot det ordet från Jacobs läppar? "Älskade !" Hade hon kommit hit med sin man och sin älskare ? Vad Hans skulle känt sig betryckt i deras sällskap under järnvägsresan ! Ack, atmosfären omkring äventyr var ingenting för honom, den gode Hans !

Men Petra skulle ha velat höra det där ordet ! Någon skulle talat till henne med den där ömma tonen, som hon nyss hört i Jacobs röst, någon skulle säga: "Älskade." Alltsedan hon gått hem den mörka kvällen med sin hand i Tords, hade hon längtat efter ett sådant ord. Det var så orimligt att begära att Tord skuDe säga det till henne. Men hon hade den kvällen kant det skälva i luften omkring dem.

Adele ! Ja, Adele fanns, ingen kunde fösa undan henne. Men var hon inte bara ett spöke, en ond ande ? Petra kunde icke säga sig själv att man måste ha hänsyn för Adele. Adele förstörde ju bara Tords liv. De levde inte tillsammans som man och hustru. Petra trodde atminstone inte att de gjorde det.

Med smekande hand for hon över den mjuka doftande pälsen. Hon tyckte sig första att den lilla kvinna, som ägde det där pälsverket, måste vara god och mjuk och härlig att älska. Petra kastade en blick på sin egen kappa. Den hängde där rak och korrekt och svart. Inga blommor, storbladiga och yviga, regnadc över den.

Och åter önskade sig Petra vara en :.nnan än den hon var, önskade sig vara ett litet behagligt väsen som trippade fram på alltför höga klackar, svept i päls och med ett drömmande hemlighetsfullt leende under florets förföriska pärlnät.

Petra hade inte hört någon komma nedför trap- pan. Hon såg plötsligt upp. En ung dam betraktade henne förvånat. Och Petra rätade upp sig och tog ett par steg tillbaka. Vad skulle den andra tro?

Hon var blond, Ijus, spröd, med blå vackra ögon och en mun som var så röd. Kanske såg hon just ut så, som Petra för ett ögonblick sedan föreställt sig henne och önskat sig själv vara.

Petra brast ut i ett tvunget skratt.

-Ni överraskade mig, fru Macson, sade hon som ett försök till förklaring. Jag blev så betagen i er pälskappa.

Den röda munnen log, men Petra såg att Dora ännu var förvånad. Det var ej underligt. Där hade Petra stått och faktiskt smekt kappan. Nu kom Jacob.

-God dag, Petra, hälsade han glatt. Det var bra roligt att fa se dig igen.

Han presenterade formellt Dora för Petra.

-Dora är min tacksammaste patient, fortsatte han, och hans mörka ansikte Iyste.

Petra, som ej sett Jacob Levin på länge, fann att han blivit magrare. Hans ar sikte, så karakteristiskt med den utspringande näsan och de svarta ögonen, hade ett sammanbitet uttryck av liv och energi.

De gingo in i salongen tillsammans. Jacob pratade. Dora sade ej mycket. Med ens märkte Petra att en skugga for över hennes ansikte och att hon fick ett Iyssnande uttryck. Det hördes röster i förstugan Strax därpå steg löjtnant Osborn Macson in i salongen tillsammans med Betty. Och när Petra nu såg honom, förstod hon varför Dora till sist ovill korligen maste dragas till en man som Jacob LevDl. Löjtnant Macson gav sin hustru en välvillig nick och hälsade med självmedveten artighet på Petra, som han föreställdes för. Liten, rödbrusig, en smula fetlagd, spatserade han över golvet, som om hans inträde i rummet varit av stor vikt och bet,vdelse. Han var uppblåst, fylld av sig själv, det kunde man strax begripa. När han talade, smattrade hans röst. Det lät som när änder Iyfta i vassen och i en skock flyga bort. - Vi, fru von Pahlen och jag, ha gått och talat

om idrottens betydelse, sade han genast han slagit

sig ned. Det är ett mycket intressant ämne. För när

varande är jag anlitad som gymnastiklärare i en gosskola och i ett par flickläroverk, och hal- del varit mig både en ära och ett nöje att ställa mig till disposition för dessa uppgifter.

Likt en föredragshållare harklade han sig och fortfor:

- Det är en njutning att exercera dessa unga kroppar, rätta tiden just, innan de fastna i fctt och musklerna styvna. Man måste skjutsa litct med poj- karna förstås. De äro lata. När jag tagit min kalla avrivning på morgonen-sade du något, Dora?- jag tar alltid en kall avrivning pa morgonen, rusar jag ned till gymnastiklokalen. Da vill jag ha mina gossar där pigga och nytra. Se de ledsna ut, vankas det smörj. Pojkar skola #enompryglas det är det enda raka.

Jacob inföll misslynt:

- Däri är jag av en annan asikt. Stryk ar icke nyttigt. Finare konstruerade naturer fa nästan alltid men av det för livet. De bli dödsskrämda. Det upp- ammar hat ocksa. Jag skulle vilja se dina elever. För resten strider dct mot lagen. Ooh det är väl intc meningen att en skolas lärare böra fa uppfostra lär- jungarna till hatfulla medborgare, som hysa miss- aktning för lagarna.

Löjtnant Mac;on stirrade högdraget pa Jacob. Visste han att Jacob var hans rival? Säkert måstc han väl ana det, även om han ej låtsade om det.

- Det där är läkarpjosk, avbröt han Jacob be- stämt. Tänk pa mig. Hade jag inte fatt smisk i min gröna ungdom, skullc aldrig min kropp blivit härdad och hade jag haft respekt för varje liten lagpara- graf och pappersstadga, skulle jag aldrig ha blivit härdad till själen. Det ar tack vare den fysiska och psykiska härdningen jag och mina kamrater nog skulle ha segrat i bade femkamp och tiokamp vid sommarens olympiska lekar, om det inte hade varit för ett amerikanskt rödskinn. Men den förbannade mohikanen var nu med säkerhet professionell. Vi militärer äro förstås också professionella hård- hudingar och snabblöpare. I gymnastiktavlingarna vill jag i alla fall tro att jag redde mig med glans med mina flickor och gossar. Om de inte voro så forfärligt graciösa och estetiska, sa voro de desto kraftigare och mera germanska. Nå, för att ater- vända till ämret sa är det tack vare samma fysiska och psykiska hardning jag och mitt parti komma att scgra i vad allvarligare är, politiken. Det skall den humanitäre gråkappeexcellensen och sure vatten drickaren Staaff snart få se. Ha ni hört att han pa sina politiska middagar bara låter servera pomril; Tack, på de middagarna kan han inte vänta mig. #ej, vad det gäller är att växa till män, mattfullt nyktra, starka och hänsynslösa män. Se på tyskarna ! Och se på migl

Petra stirrade förvänad pa den självbelåtne före- dragshållaren .

Kunde verkligen den där fetknoppen personligen eller med nagon elev ha uppträtt i femkamp? Och skulle det där Ijushuvudet segra i politiken? Otro- ligt. Men lojtnant Osborn Macson tycktes helt upp- 170 FrSknarr a #oa Pahle#l fylld av sina nyvunna halva och kommande hela segrar. Säkert hade Dora och Jacob fått till livs alla detaljer och alla planer därom tusen ganger.

-Jag tror också prygel sätter fart i fosterlands- kärleken, sade han, sedan han fatt vidlyftigare ut- breda sig om sina triumfer vid de olympiska spelen. En flock pojkar, som fått stryk, bilda inte en stryk- rädd trupp. De bli utmärkta soldater, som vant sig vid att fa stryk.

-Det finns andra yrken au soldatens, sade Jacob småleende.

-Ja, tyvärr, utbrast Macson. Pillertrillare och blacksuddare, och de som sköta kniven bättre än svärdet.

-Jag hoppas det aldrig blir krig, sade :13etty varmt.

Macson sag medlidsamt pa henne.

-Vad skola da alla våra krigare göra? sade han nästan patetiskt. Vi uppfostras för kriget. Och om det en dag brister lost, rycka vi fram. Ni kvinnor kunna sitta lugna. Det finns fullt upp av garvade ryggar, som skola veta att försvara er.

Aek du lille genompryglade skrodör, tänktc Pctra ironiskt, du kan ju inte ens nu ta vara på din egen hustru !

Betty satt och såg ut genom fonstret. Hans gick där av och an på sandgången. Han hade varit sa tystlåten, sedan han kom hem fran Stockbolm. Han hade bara sagt att det inte var något att tala om, Petra frågade henne i detsamma, hur det gatt för Hans. Och Betty kunde inte svara amlat än med Hans' egna ord: att det ej var någonting.

Da kom Jacob fram och satte sig bredvid Betty. Han visste om Hans' sjukdom. Hans hade själv be rättat det för honom. Och han hade undrat över att inte Betty velat tala med honom, Jacob, som både var läkare och hennes egen bror, om detta. Han kunde ju inte ana att hon alls ingenting visste.

-Och Hans? sade Jacob nu till Betty. Blev du mycket orolig? Det kah ju mycket väl tänkas att med operation och behandling. . .

Betty spratt till.

-Jacob, vad säger du ? utbrast hon häftigt. Hans har inte låtsat om något.

Jacob blev röd i ansiktet av förskräckelse. Han hade ickc trott Hans om något sådant. Att tänka sig att han kunnat hålla något hemligt för Betty!

- Kom med mig, Betty, sade ban allvarsamt.

De gingo tillsammans upp i Bettys rum. Nu talade Jacob om vad han visste. Systern satt bara tyst ocb darrade. Det hade kommit så plötsligt över henne detta. Hennes stora svarta ögon sågo först miss- tänksamt på Jacob, som om hon trott att han ej ralade sanning. Scdan slocknade den livliga blicken # hennes ögon. Och med en plötslig impulsiv rörelse, sa lik Betty, kastade hon sig intill Jacob och brast i gråt.

Brodern vaggade henne av och an i sina armar Han såg strävt och bistert framför sig. Bettys Iyck hga äktenskap ! Det hade nästan blivit ett ordspråk i familjen. Och Jacob måste tänka på sina egna be- kymmer, då han hörde hemles grÅt. Det snörde sam- man om hans strupe, och han längtade själv efter att kunna gråta.

Där nere spatserade den där kapunen till löjtnant omkring och skröt om sina segrar. Han ville osa krutrök och krig, och om aftnarna luktade han bara punsch i alla fall. Så ömkliga alltid de människor voro, som gingo omkring stoltserande med att vara riktigt auktiga och kavata ! Tappra voro bara de enkla ooh ansprakslösa. Också Hans hade velat vara en hjälte, men han hade ej braverat inför sin hustru, utan föresatt sig att icke blotta sig för Betty. Och nu hade Jacob förstört det för honom! Men Betty och Hans, de hade ändÅ varandra. De skulle snart söka tröst i varandras ord och blickar. Han själv däremot, ja han hade ju Dora-eller hade han inte? Men detta dubbla förhållande, dels till Sally, dels till Dora, denna kurragömmalek slet pÅa hans nerver, som helt borde tas i bruk för arbetet. D#tta hans älskade arbete, bakom vilket både är.#n och rikedomen vinkade ! Nu hade han en lÅng järnvägs- resa framför sig tillsammans med Doras man, den idioten.

-Vad skall jag göra med denna Dora ? Det blir en bekymmersam tid, avbröt Betty hans tankar.

Hon stod framför honom med ansiktet blankt av tårarna.

-Dora kan förströ er, rycka upp cr, sade Jacob. Hon är så full av liv.

Betty log sorgset.

-Kanske det, Jacob, sade hon eftergivande. Ga nu, fortsatte hon. Jag mÅste vara ensam.

Och när Jacob Iydde henne och sakta stängde dörren bakom sig, kastadc Betty en sorgsen blick ut genom fönstret. Där gick Hans ännu. Stackars lille Hans, vad han mÅste ha längtat efter henne! Betty gav honom i smyg en slängkyss. SÅ grät hon på nytt. För första gangen syntes henne livet hopplöst.

Jacob följde Petra hcm. De togo genvägen över skogen. Jacob hade berättat henne om Hans' sjuk dom. De voro bada ledsna.

- Vad tycktc du om Dora ? sade Jacob slutligen for att tala mll n igot annat, mindre sorgligt.

-A, hon var förtjusande, sade Petra vänligt. Hon överraskadc mig med att stÅ gömd i hennes päls. Jag fick en sentimental mlskan att själv bo i den, att själv vara en sÅdan där liten intagande

-:!)u, Petra? sade #acob förvånad. Du skall inte vara annorlm#da ! Jag har alltid beundrat dig. Du är sÅ lugn, så god. oen som fÅr dig borde vara avunds- värd.

Han sÅg sig omkring:

-Tycker du det är kallt? Eljes sätta vi oss här kanske ?

Jacob bredde ut sin kappa över en sten. Petra satte sig. Jacob lutade sig tätt intill hcnne.

-Du är sÅdan att man vill tala förtroligt med dig, sade Jacob leende. Förstår du ? Jag hÅller av Dora .

"Älskade!" tänkte Petra för sig själv. Det visste jag ju förut.

-Var snäll mot henne, had Jacob. Elon har haft så tråkigt. Det var en liten nyfödd, som dog i somras. Och du såg ju hennes man. Han var präk- tig eller hur?

-Ja visst. En riktig kungens soldat, sade Petra.

- De ha en moral, som sannerligen kan kallas praktisk, dessa herrar, sadc Jacoo och ryckte på axlarna. Tror du inte han begriper att Dora och jag tycka om varandra? Mycket mer än det, han till och med utnyttjar det. Han lånar pengar av mig, för- star du. Är inte det fiffigt? På det sättet låter han mig betala för det och tvingar mig rentav att räkna efter vad det hela kan vara värt. Det blir inte mycket romantik kvar at oss till slut, när varje samvaro följs av en växelomsättning. Jag kommer att knuffa av honom från täget, när ingen ser oss. Puff. Och där ligger han med näsan i vädret ute på ett över givet fält med all sin skrävlande soldatfilosofi, som bara är fräckhet, falsk bokföring och affär.

Petra satt och tänkte på hur Jacob hela tiden undvek att säga henne något bestämt om hans och Doras förhållande. Han sade "tycka om", och han måste mena "älska". Men sadant bekänner man kanske inte. Petra tittade på Jacob fran sidan. Han, som var den framgångsrike och driftige läkaren med ögonen öppna för alla fördelar och allt som kunde vara vinstgivandc, hade ett så vekt uttryck i an siktet. Säkert var detta med Dora h:mq roman. Om given av Sill familj och med en duktig hustru vhl sin sida, med händerna upptagna av ett arbete, som fran ungdomen jämte pengarna hade varit hans stora intresse i livet, kunde han ändå rycka sig lös och jaga efter en blå blomma ute pa fälten.

Nu hörde Petra steg närma sig. Arrendatorn gick förbi. IIan hälsade stelt och fortsatte in i skogen.

-Dct var ett bra utscende på den mannen, mum lade Jacob.

-Tycker du? Dct är arrendatorn på Eka.

Petra kände sig mcd ens så glad. Jacob hade be- römt Tord.

Jacob rynkade ögonbrynen.

-Å, Adele If olmströms man, sade han.

Han tänkte på hur Ade]e en gäng i hans mottag- ningsrum nära på överfallit honom för att tillråna sig kärlek.

Jacob tog farväl av Petra.

-Du ser ut som om du gömde pa en hemlighet, sade han skämtsamt, när han vände sig om för att ga.

Petra stod leende kvar och såg honom försvinna mellan träden. När hon vände sig om, upptäckte hon arrendatorn ett stycke längre bort. Han var barhuvad och slet i en torr albuske som för att riva upp den från marken.

Petra kom langsamt fram till platsen, där arren- datorn stod. Han tittade inte ens upp, fortsatte bara att slita i den torra busken.

-Vad håller ni på med? frågade Petra sakta.

- Jag gör rent i skogen, sade Tord buttert. Sa- dant här otyg star bara i väFen för det som skall vd7#a.

Petra satte sig pa en nedfallen Irädstam. Krack I #Ju fick arrer.datorn upp busken och vacklade sa nar baklänges. Han kom fram till Petra och slog sig ned bredvid henne.

- Vem var den där herrn fröken var med 7 frågade han kort.

- Min svägerskas bror, en läkare fran Stock- holm, svarade Petra vänligt. Var han ond över något? Tord sprang upp.

-Kom så ga vi, sade han.

Petra resLe sig Iydigt. Några steg langre fra:m snodde en ny stig, och de slogo in på den.

Är den dar - den där läkaren kär i fröken? kom det från Tord.

Petra sag fundersamt på honom. Skulle han verk- ligen vara svartsjuk-

-O nej, svarade hon uppriktigt. Det är han visst mte.

-Han satt så nära fröken, mumlade Tord, nu ond på sig själv att han blottat sina tankar.

Han gick tätt intill Petra.

-Minns fröken den där promenaden hem från Ekered ? sade han, alltjämt med låg röst. Jag fick känna frökens hand mot min. Jag kan inte glomma det.

Petra rodnade. Han borde inte påmint hemle s.i

-Jag minns, sade hon enkelt.

-Ja, jag får förstas intc heller glömma att jag är klockarens son och allmoge och att fröken tillhör en helt annan klass, sade Tord och Iyfte trotsigt pa huvudet. Jag misstydde kloekornas klang den gangen. Jag troddc de manade till krig och erövring. Jag kunde ju ocksa misstyda frökens handtryckning, inbilla mig att det lag något mer i den än fröken ville visa.

Petra sade ingenting. Hon visste ju inte vad hm# skulle säga.

-Vet'fröken, hur jag haft det de här dagama? utbröt arrendatorn häftigt. Jag silter där hemma vid matbordet mellan Adele oeh hennes predikant. De försöka knappast dölja sina blickar för mig längre. För allt i världen, jag unnar henne visst predikanten. Men det ligger något otäckt i att det är som om det försigginge mitt framför ögonen på mig. Det kom mer mig att känna mig skamsen.

-A, säg inte så, bad Petra bcvekande. Vad det än är, har ni ju ingen del däri.

- Nej visst. Men det retar mig att de tro mig så beskedlig. Om jag hölle av Adele, skulle jag väl rycka henne till mig igen. Men det är ju alldeles slut oss emellan för länge sedan. Det är sa länge sedan jag brydde mig om henne.

Petra gick tyst. Hon darrade litet. Plötsligt stan nade de bada två. Dc sågo på varandra. I skogen var det så stilla.

-Om jag fingc... sade Tord.

-Vad då?

-A, det kan jag inte säga. Det är inte sfi lätt att uttrycka.

Han höll upp händerna.

-Mina händer skulle kunna säga det, sade han gossaktigt.

Petra sträckte tveksamt fram sina händer mot honom. Han tog dem varsamt i sina.

Så stod kanske Jacob med Dora nyss, tänkte Petra. De älskade varandra. Varför skulle inte jag också få älska? - Du darrar, sade Petra. Hon visste knappast att hon kallat honom du. -Vad säga mina händer? viskade han. Petra log litet. Hon tog ett steg framat.

Han släppte sakta hennes händcr. Vardetmöjligt? Det han drömt om sa manga nätter skulle bli verk lighet. Petra von Pahlen! Hade hon tagit det för sta steget ? Skulle hon ga självmant i hans famn ? Han betraktadc girigt hennes mun. Skulle han kyssa den ? Han vågade inte ! Han blev ju yngling igen av att se hemlc sa. En tafatt gosse som ingenting vågade. Han glömde inte var han befann sig. På Ekas ägor. Hon var härskarinna här. Men med ens föll blygheten av honom. Han gick tätt inpå henne och tog henne i sina armar. Nu darrade hon.

-Lat mig kyssa dig, mumlade han, halvkvävd av rörelse.

Hon gav honom sin mun. Han kysste den ömt, med slutna läppar.

En lätt smekning som inte kunde göra henne illa.

Men Pctra ville att han skulle göra henne illa ! Hon ville än en gång känna kärlekens bittra sveda. Hon gled intill honom på ett famlande sätt, med blundande ögon. Då kysste han henne igen. Ickeömt som nyss. Hans mun borrade sig in i hennes. Han pressade henne så hårt intill sig att hon gav till ett litet rop och öppnade ögonen.

-Gjorde det ont? frågade han flämtande.

-Ja, mumlade hon. Du gör ont inne i mig. Det ar underbart.

Deras armar föllo utmed sidorna. De betraktade varandra med glänsande ögon. I det ögonblicket sag han Ater Petras och Angelas likhet med varandra. Det var en helt ung flicka som stod framför honom Hatten hade fallit av henne. Haret, som eljes låg sa clätt och ordentligt, hade blåst fram över hennes blossande ansikte. Munnen var halvöppen, r(d med en rad av vita små tänder som blänkte.

Petra tog upp Sill hatt och borjade gå framåt stigen. Han följde tyst i hennes fotspar. Med blicken slukade han hennes gcstalt. Den var honom icke främmande, icke avlägsen som nyss, innan han känt den tätt tryckt intill sig. Höfternas lätta kurvor under dcn svarta kappan, nackens böjning, en slinga av det kastanjebruna håret, som fladdrade emot honom... Allt detta hade han fått röra vid med smekande händer. Eörstod hon att han redan ägde henne ? Var det därför hon så snabbt ilade f ramåt ?

Men Petra hade ingen tanke på att fly undan ho- nom. Hon hörde honom strax bakom sig. Vande hon sig nu om, skulle hon ater se den där blicken, som brände henne. Han älskade henne! Och hon? Tog hon miste nu för tredje gangen i sitt liv? Hennes for- stand fragade redan, under det hon sa ilade framåt, varthän detta skulle leda. Han var gift. Och gift rmed Adele. Men Petra hade ingen känsla av att hon ### värd honom, och han brydde sig icke längre om henne. Inte heller tycktes hon bry sig ett spar om honom. Hade då icke Petra rätt att denna gång leva helt i nuet, utan sidotankar ooh bekymmer? Nyss när han kysste henne, hade hon glömt allt annat. Ack, att de kunde fortsätta att gå så här, långt bort till någon okänd ort, en plats där ingen hade reda Ir#l dem och där dc l;omle Itva bara för varandr#.

Och Petra var redan beredd att rymma bort från Eka, från den trånga krets av människor, vari hon levde, till något nytt och obekant land.

Men så stannade hon och blev stående, blickande in i skogens dunkel med mörka ögon. Angela ! Angela väntade henne där på Eka. Angela, som inte kunde, kanske inte heller borde ana något.

-Vi maste gå tillbaka, sade Petra lågt.

-Ja visst, Ijöd arrendatorns lugna röst.

Hon såg på honom. Han hade alltså inte känt samma lust som hon att rymma sin väg ? Trodde han då att de kunde dölja sin kärlek bland de andra? Att inga vaksamma ögon skulle upptäcka dem?

Tord närmade sig henne. Hon blev het bara vid tanken att han på nytt skulle ta henne i sin famn.

-Jag vågar inte, sade han blygt leende.

Petra tänkte att det var detta hans skygga leende, som intagit henne. Ansiktet, så allvarsamt oftast numera, nästan strängt, förvandlades i ett ögonblick, när han log: en sällsam förvandling, sa att han blev en helt annan människa.

På nytt gled hon då intill honom. Hennes hjärta slog så våldsamt. Åter kände hon då hans mun pressa sig in i hennes, hårt kyssande, nästan bitande den. Hans kyssar genomträngde henne. De fyllde henne med ett unders bävande glädje. I den kalla nakna skogen, där de stodo tätt omfamnande varandra, tyckte hon att en doft av röda rosor slog ut. Hade våren och sommaren kommit på denna korta stund ?

De gingo hemåt igen. Vid grinden till Eka stan- 182 Frökn#rnu #on Pahleu nade Petra ett ögonblick. Den bruna gården skym- tade mellan träden. Den väntade på henne. Och där vid sidan Iyste den röda arrendatorsbostaden. Det var bara några steg mellan de två husen. Men var- ken Tord eller Petra skulle lätt kunna gå de stegen för att få träffa varandra.

Och med en liten suck såg sig Petra tillbaka om mot skogen, som för en stund dolt dem båda.

-Så tyst du är, Petra.

Angela såg upp från sitt handarbete. Det var på eftermiddagen, och de sutto i salen vid bordet med lampan Iysande mellan sig. Petra ryckte till. Hon hade suttit och drömt.

Jag sag dig och arrendatorn i skogen i dag, fortsatte Angela.

Petra blev iskall av rädsla. Hon vände ett vitt ansikte mot Angela.

-Ni gingo så fort, så jag brydde mig inte om att följa efter er, sade Angela.

Petra suckade litet.

-Brydde du dig inte om det? upprepade hon lamt.

-Jag tycker ocksa om arrendatorn, anmärktc Angela. Det är nagot så vänligt hos honom. Tycker du inte?

Jo, Petra tyckte ocksa att han var vänlig.

Angelas ord Ijödo sa främmande för hennes öron. De kommo långt bortifrån. Angela satt där bredvid henne: en ung flicka med sitt handarbete. Hon visste ingenting om Petra ! Hon hade också varit sa tyst dessa dagar, Angela. Petra hade nog förstått ·ner och mer att predikantens ord gjort ett starkt intryck på henne.

Här ga vi omkring varandra, tänkte Pctra hjälp- löst. Och vi veta ingenting om varandra.

Någon öppnade i detsamma dörren. Det var Josef Wahlbom. Han stod tveksamt på tröskeln med ögo nen oroligt blinkande mot Ijuset.

-Förlåt att jag stör, sade han brådskande. Det Det står inte rätt till med fru Holmström. Hon är försvunnen sedan i morse. Jag vet inte vad jag skall göra.

-Inte kan det ha hänt henne något? sade Petra och reste sig.

Hon märkte att han var upphetsad och ängslig. Han sag verkligen ut som en man med daligt sam- vete. Hans eljes så blomstrande kinder hade blivit bleka. Den fylliga munnen hade en bitter grimas. Petra tyckte synd om honom.

-Vi måste väl leta efter henne, sade Petra. Tror ni att hon sprungit bort?

Han Iyfte händerna.

-Jag har bett Gud att han skall säga till henne att återvända till sitt hem, suckade han. Ibland har hon varit så besynnerlig. Hon blev visst ond över något nu. Och så slängde hon igen dörren med en skräll och sprang. Jag väntade. Jag tänkte hon snar# skulle vara tillbaka. Hon brukar bara skrämma en så där. Och så plötsligt kommer hon där på vägen helt ödmjukt.

-Var.är arrendatorn? frågade Petra hastigt.

Och i detsamma hon sade det visste hon ju att hon bara frågade efter honom, därför att hon brann av längtan att få se honom på nytt.

Han steg in, medan de samtalade. Han kom direkt från ladugården i höga stövlar och med smutsiga händer efter att ha hjälpt drängarna.

-Är Adele borta ? sade han oroligt. Hon är kan- ske i skogen. Det har hänt så många gånger förr. Blev hon ond över något?

Predikanten vred nervöst sina feta stora händer.

-Ja, viskade han. Hon blev nog ond. Jag tror jag sade något som sarade henne.

-Vad då? frågade Tord snabbt.

Predikantens blick, som riktades mot Tord, var fylld av ovisshet. Kunde han väl säga till den äkta mannen att han allvarligt bett Adele inte smyga sig upp till honom i kväll ?

Hans liv hade blivit så tungt av vedermöda. Han fick aldrig vara ensam med Herren längre. Adeles hesa röst Ijöd ständigt för hans öron. Han hörde den också nu, där han stod framför hennes man.

-Vi ga väl ut och leta, sade Petra åter.

-Ja, men då måste fröken sätta på sig väl. Det är kallt ute.

Tords röst lät mycket bestämd. Han hade varit nära att säga du till Petra. Redan tyckte Petra att hon och Tord uppförde en pendangkomedi till den, som Adele och predikanten spelade.

Alla fyra möttes efter en stund ute pa gards- planen. Arrendatorn hade Iyktor med sig.

-Jag hade egentligen velat be några av gårds- folket också, sade han. Men det skulle ju väcka upp- seende. Jag tycker inte om att froknarna deltaga i den här spaningen Det är redan nästan mörkt.

Ingen sag Petras sorgsna leende, då hon tog sin Iykta ur Tords hand. "Fröknarna !" Han, som sa frimodigt duat henne bara för några timmar sedan.

Tord höll upp sin Iykta och såg uppmärksamt pa Angela och Petra. Nu när Ijuset, osäkert fladd- rande, träfiade deras ansikten, märkte han ånyo, hur lika de voro varandra.

-Ni äro väl inte rädda? frågade han, ännu tveksam om han skulle låta dem gå med.

-O, nej då.

Det var Angelas röst.

-Ja, då gå vi då. Vi få ropa, om vi komma för långt fran varandra.

Petras och Tords ögon möttes. Så gingo dc if ran varandra. Fyra människor försvunno ut i skogen med Iysande Iyktor i sina händer.

Efter dagens upplevelse föreföll denna vandring pa skogens stigar Petra så fantastisk. Lyktan Iyste upp vägen framför henne. Den spred ett vitt glän- sande sken över stenar och barr och mossa. Men utanför denna ring av Ijus stod mörkret svartare än eljes: en tät mur som reste sig framför henne bara en bit bort. När hon höjde Iyktan och Ijuset träffade muren, blev det på nytt ett hål i den, så att hon kunde ga vidare.

Hon tänkte inte så mycket på själva denna Adele, som hon ju anda sökte. Det slog henne bara som något besynnerligt att hon nu var ute och letade efter hustrun till den man hon kysst. En ond fe för- svinner ibland eller förvandlas åter till sin rätta skepnad, ett djur i skogen eller ett kärr pa mossen. Kanske hade det gått så med Adele ? Hade hon inte länge nog hållit Tord fast i kärret?

Petra svängde med sin Iykta, och dess Ijus hoppade blixtsnabbt över stenarna och blev till en vit boll som rullade framför hennes fötter. Hon följde efter dcu så fort hon orkade gå. Blodet rann snabbt genom hennes ådror, hjärtat bultade med häftiga slag. Hen- nes ensamhet var fylld av tankar. Tord hade kysst henne. Hon kände ännu sina läppar hetta efter kyssarna.

Då mindes hon att Thomas Meller kanske skulle komma hem på nyåret. Nu var det november. Höstens riktiga månad! Snart skulle snön komma. och mjuk av snön.

Thomas. Tage. Tord. Tre män. . . Var det kärlek till dem som drivit henne i deras armar? Var hon inte förälskad i kärleken själv, i den bedrägliga drömmen om tva väsens uppgående i varandra ? När hon träffat Thomas, hade hon ännu varit så al!t- för ung. Hon hade litat så på honom. Trott att han aldrig skulle överge henne. Hon bar alltjämt minnet av Thomas inom sig. Det såret ville visst aldrig läkas. Hon kunde knappast mer komma ihåg hur han sett ut. Hans drag hade suddats bort av 188 / röknarna #mn Pahlen tiden. Men han hade väckt de#ma längtan efter kär- leken inom henne. Hon var icke säkcr pa att det icke var minnet av Thomas' omfamningar, som sedan drev henne i de andras armar. Jo, det maste vara så. Brevet om att Thomas skulle komma till- baka hade pa nytt snärtat till hennes längtan och fått den att vrida sig inom henne. Därav hennes oro denna tid. Med klappande hjärta sökte Petra se in i sig själv. Hon måste få någon förklaring.

Den upplevelse hon haft som sa ung flicka sökte hon ju ständigt återkalla. Hon tyckte sig vandra i en kretsgång, med ivriga och ändå trötta steg gick hon runt en sjuttonaring som med vårens och för sommarens glöd kysste en man under kastanjen där- hemma pa föräldragården. Hon längtade efter den sjuttonariga Petra von Pahlen, hon, som älskat Thomas Meller. Under de år som gått hade träden växt sig täta och höga runt den där underbara träd- gården. Och nu bad hon männen om hjälp att kunna tränga tillbaka in dit. Med Tage Ehrencreutz hade hon varit nära att svinga sig över staketet. Men så hade träden åter slutit sig samman, sedan deras grenar redan rivit hennes händer blodiga. Denna dag hade hon pa nytt sett en skymt av trädgården. En doft av rosor hade med vinden förts till henne inne i den höstliga skogen. Hon älskade. Men vem? Eller vad? Hennes själ och hennes kropp ville hän mot rosornas friskhet och sötma, bort från den gula sjuka likluktande hösten. Det värkte inom henne. Det var sant, som hon sagt Tord, att han gjorde ont inne i henne. Men åter tänkte Petra pa Thomas och sedan på Tage. Hon hade skymtat samma blick i Tords ögon som förut i Tages och en gång för länge sedan i Thomas'. Hennes sinnen hadc denna höst börjat svida, och sa hade hon mött arren datorn. Hon hade ju sett honom alla dessa år på gården. Hans gestalt var henne så välkänd. Aldrig hade hon längtat efter honom. Och nu ! Skulle detta ater bli en av dessa upplevelser som inte kunde leda till något? Tanken att det var henne omöjligt att gifta sig med arrendatorn stod plötsligt för henne.

Lyktan darrade till i Petras hand. Kvickt kilade a'å Iyktskenet uppför en trädstam, flaxande likt en sårad fagel sorn förgäves söker fly undan och dölja sig. Nej, de kunde ju inte gifta sig. Men varför skulle hennes bcgrepp om kärlek vara sa trånga ? Varför skulle hon inte äntligen kunna fritt ge sig åt en man, utan obehöriga skrupler fritt unna sig själv en man? Det bjöd henne nog emot, men hltc som förut, redan fann hon att det var henne en njutning att tänka därpå, och inom sig önskade hon att han skulle tvinga henne till detta. Med en säll sam lust skälvde hon vid denna blotta tanke, frös som i frossa. Skuggorna av träden, mörkret 50111 omgav henne ströko sig efter hennes kropp och villc famna henne. En kall smekning, fylld av nagot bistert och ödesbestämt.

- Man ger sig inte in i något sadant, viskadc hon ända till sig sjiilv, hackande tänderna.

Hon såg en Iykta skymta långt borta och skyn- dade vidare.

Det var arrendatorns Iykta Petra sett. Men hon hann icke upp honom. Han gick med stora steg och llöll stadigt i Iyktan. Dess Ijus flödade ut framför hans fötter. Det darrade icke som Petras fladdrande Ijusboll. Stammarnas rotter blevo synliga, där de bredde ut sig som ormar. Skrumpet lingonris och mossa fingo en plötslig hlixtlik belysning. Arren- datorn gick bara pa.

Han visste inte varför han just nu tänkte på sin mor. Upplevelsen med Petra låg hettande i hans hjärta, men hans mors ögon flackade framför ho- nom och påskyndade hans steg. Ville hon hononl någonting just i afton? Var fanns hon nu? Hans s#mda blod hade val ingenting med hennes svår- modiga hamn att skaffa. Det var besynnerligt att en sådan mor fött honom. Hon hade blivit skrämd till vanvett eller hade givit sig till att grubbla. Han mldrade om han ocksa skulle bli sådan, om han bleve skrämd eller började grunda.

Här i skogen kommo lätt dessa tankar, som icke tålde dagsljuset. Hon hade haft en svans av barn cftcr sig. De härmade henne, apade sig riktigt. Tord blev ännu röd av vrede, när han tänkte därpå. Kan- ske Petra i dag hade trott att han blivit sinnessvag som sin mor ! EIan tog sig över pannan. Å nej ! Men varför inte ? Var det kanske ändå moderns blod inom honom, som pockade på en kvinna som just Petra? Var det hltc l#lls, som han hade trott, en flykt i stä!let just undan det förvirradc, undan Adclc #c1- den sjuka luften i stugan#

Också hans stackars mor hade ju jagat eftel nagot, Kanskc villc hon bort till nya angder och heta uppleve!scr. Nagon drömmens sagoprins hadc kanske vinkat at henne. När han nu sag upp, tyckt( han att hennes oroliga virriga ögon betraktade honom.

Han stonade till. Ilan letade ju efter Adelc, demla kvinna, som han flydde och nu nära nog hatade. Han hade ursprungligcn trott att han dragits ti!l den irrande hysteriska f!ickan av just detta som synts honom sä!lsamt och främmandc och som han tyckte sig aldrig förut ha mott. Var det andock ickc. när allt kom omkring, tvärtom så att han kant sig hemligen bunden vid henne, darfor att han hos henne hade återfunnit det angestfulla och jagande hos modern' Var det inte en slående likhet mellan Adele och hans mor, något verkligt vanvettigt också hos Adele? Sin mor hade han inte kunnat trösta, men när han träffat Adele första gången, hade han fatt torka henDec tårar.

Nu trodde han sig ater skymta sin mors ögon. ETan tyckte att de palade honom en plikt: plikten att.söka och finna Adele. Ingen man lämnar sin kvinna väm- los kvar ute i skogen om natten. Men han sokte ju henne, fastän föttcrna under denna marsch började kannas tunga som bly.

Han hörde n,lgon komma efter sig. Någon gick mcd lufsandc steg som en björn, pustande, sl in , 9, r # # k # r # o l # P # . kande. Tord vände sig om. Det var Josef. Han stan- nade framför Tord och torkade svetten fran Sil# panna med en rutig näsduk.

Tord tyckte att ban sag så komisk ut, att han mÅste le litet.

-Wahlbom är visst trött, sa(le han förakt f ullt.

-O ja, pustade predikanten med jämmerlig röst. Det är för gruvligt här inne i skogen. Jag stötte också mitt knä mot en stubbe. Man ser ju inte fram- för sig. Har Holmström inte funnit sin hustru .hml m - Nej, då skulle jag ha henne här, svarade Tord kort. Vad sade Wahlbom då åt henne egentligen, eftersom hon blev så ond?

Det stockade sig i halsen på Josef. Han kundc inte upprepa sina ord.

- Holmström vet ju, hurdan hon är, suckadc han hjalplöst. Innan man vet ordet av, har man sårat henne.

-Ja, sade Tord. Men jag trodde att Wahlhom hade en särskihl formåga att inte såra henne.

Det var en kiang i Tords röst, som kom predikan- ten att rycka till. Han höll upp sin Iykta framför sitt ansikte, som ville han fullt belysa det, för att Tord skulle begripa hur oskyldig han var.

I det vita skenet fran den höjda Iyktan såg det Ut 50m OID han smetat ned hela ansiktet med mjöl. l,n bagare som ett ögonblick Iyfter sitt ansikte frrb degkaret ser väl ut just så.

Han har bakat in sin Gud själv i degen, tänkte Tord med ett hätskt begär att förlöjliga honom.

Han fortsatte raskt framåt. Predikanten skum- pade tätt i hans fotspår. Han stirrade på arrenda torns rygg med rädda ögon.

Ack, ack, ack, så Adele ocksa kunde ställa till det, tänkte han missbelåten. Alla skulle misstänka honom nu. Det var for bedrovligt.

Han var icke van att vanka omkring på detta satt i en mörk skog. Oupphörligt snubblade han. Fn gång var han nära att krossa Iyktan mot en sten. När arrendatorn stannade, stannade också Josef på ett par stegs avstånd if rån honom, som en odmjuk betjänt. Tord Iyfte ibland på granarnas grenar för att se efter, om Adele kunde gömt sig där. Han ropade också "Adele!" med hög röst.

Och varje gång han ropade Adeles namn ryckte Josef till och Iyktan skakade i hans hand. Hans då liga samvete värkte inom honom som en böld fylld av var. Dagarna voro för honom icke lugna som förut. #verallt stötte han numera på Adeie. Kom han i den mörka trappan, kunde han plötsligt snudda mot hennes kropp. Hon stod där och väntade på honom. Om aftnarna öppnade han sin dörr med för- skrackelse, rädd att han skulle ånyo finna henne pa sängen med ansiktet blekt av åtrå. Hon var hän synslös mot honom i sin kärlek. Det var ett under bara att arrendatorn inte ännu upptäckt dem. Josef kände just nu en syndig önskan att de ej skulle finna henne, Och ändå längtade han efter hennes

4 rrök#larna voa Pablen omättliga, kåttjefulla kropp. Ständigt väckte den detta lömska, dova begär pfa nytt hos honom. Hon hesatt en sällsam f örmåga att egga honom, så att han till sist icke mer visste vad han gjorde.

Och han fortsatte snubblande och stånkande att kliva efter Tord på den hala fuktiga skogsstigen. Vid ett tillfälle gick Angela över vägen. Hon stan- nade ett ögonblick och talade med Tord. Hon såg skramd ut och frös litet. Tord ville hon skulle ga hem igen. Men det hade hon ingen lust till.

-Ta då atminstone min rock, bad Tord och var redan i färd med att kasta den av sig. Men da skakade hon bara leende på buvudet och skyndade if ran dem.

Medan Angela vandrade där i skogen, strök ett milme förbi hennes syn. Likt en fladdrande fläder- mus lade det en sekund sina grå vingar över hennes ögonlock. Hade hon inte en gång förut strövat om- kring så här i en skog letande efter någo'n? Då hade det varit en sommarafton. En dunkel afton, då träd och gräs doftade. Himlen hade Iyst av ett sken, som en guldskål hade den välvt sig över grantop- parna. Det var på hushållsskolan. Det var, när de sökt efter den underliga Bell von Wenden, lärarin- nan som hade ett gyllene har, som påminde om himlen den kvällen. När de funnit henne, hade hon varit medvetslös och hennes läppar hade lett ett be- synnerligt leende. Då hade flickorna tagit henne pa sina händer och långsamt burit henne ned till hus- 'illsskolan.

En gång hade Bell kysst Angela. Angela kunde aldrig glömma det. Hon.hade ryst för den kyssen, mera än om en man hade berört hennes mun. En kvinna kunde älska en annan kvinna, hade Bell sagt. Kanske var det sant, på ett ohyggligt sätt sant. Angela hade sedan tänkt att kärleken var som en fisk, som var instängd i ett stort nät och flämtande sökte sig ut genom alla maskor.

Angela strök över sin mun vid minnet. Ingen man hade ännu kysst henne, sade hon till sig själv. Bara den där Bell, som stungit henne med sina heta läppar.

Angela sag sig omkring. Hon blev rädd för de svarta träden, för Ijudet av sina egna fotsteg pa skogsstigen. Det var också sa svart överallt. Hon trodde att Adele plötsligt skulle resa sig upp från nagon undangömd plats och slå sina armar omkring henne Da skulle hon kyssa hennes mun, liksom Bell gjort den gången. Ocksi Adele hade Sa tunna smala lappar.

Angela skyndade framåt med Iyktan i sin hand. Skogen gav henne så besynnerliga tankar. Hon för- sokte, medan hon gick, att bedja tili Gud. Men han flydde undan liksom Iyktskenet. Då föreställde hon sig att Ijuset från 1yktan var ett par änglavingar. som sänktc sig mot marken. Da blev det stra#i bättre En liten himmelens ängel trippade framför henne och log belåtet. Vad log den at ? Angela för- sökte hbma förc för att k#mna se hl i ,ingelns an- sikte. Men det var ju omöjligt. Då stod hon stilla och såg hur Iyktan formade en Ijus gestalt på stigen. Nu måste Angela le åt sig själv. Hon visste ju att ängeln bara var ett sken. Ingen hade väl någonsin sett en ängel. Men den fanns kanske överallt, där det Iyste och glimmade. I stjärnorna, i solen, i en liten ynklig Iykta lik den som Angela nu höll upp- lyft i handen.

Angela levde dessa dagar i ett slags hänryckning. Predikanten hade sagt att man skulle söka Gud. Och Angela sökte Gud i denna ensamhet pa landet. Hen nes hjärta brann inom henne. Men ibland tyckte hon att, hur hon än sökte, stötte hon ständigt emot väg- gar. Jorden var ett hus som hade ett tak över sig, så att man ej hmde se rätt in i himlen. Varför skulle himlen vara dold? Var den då så skön, att ett mänskligt öga inte tålde glansen dar inne ? En gang skulle hon få träda in genom himmelens port. Och jorden under henne skulle kanske då falla sönder som ett korthus. Hon hisnade vid tanken att det funnes nagon så mäktig att han kunde skapa om eller förstöra efter behag alla varldar han regerade över. När Gud nu blickade ned pa jorden, kunde verkligen hans öga urskilja Angela, som strövade omkring här under träden? Det var. så sällsamt. Men hon kände ju att han betraktade henne.

Måste han da inte le åt hennes tvivel ibland? Ty mitt i all hänryckning kunde Angela ännu gripas av tvivel.

Sadana stunder tycktc hon att predikanten var en helt vanlig klumpig människa, som stod dar och skrek fram ord, Det lät nästan som när en ko råmar. Då mindes hon hur hennes väninna Stanny velat plocka sönder Gud i små bitar för henne. Och hon såg också hur Adele med Iystna och hungriga ögon smög sig upp vid predikantens sida. Allt blev så fult, futtigt och smått. Små känslor, låga begär. En värld av djur sonn stötte huvudena mot varandra sa att det ekade ihåligt.

Angela stannade. Nu hörde hon en röst som ropade. Hon sprang genast åt det håll, varifran Ijudet kom. De stodo där allesammans runtomkring Adele. Hon hade kommit gående rätt ur skogen emot arrendatorn och predikanten. Hon var tyd- ligen på väg hem igen.

-Ha ni letat efter mig? sade hon bara hest och såg sig omkring, inte ett spår förvirrad. Man brukar inte märka annars att jag är borta.

-Nu ser du i alla fall att vi märkte det, svararle arrendatorn.

Hon knuffade undan honom och gick fram till Josef. Och i det hon ladc bägge händerna på hans axlar, sade hon:

-Det är er skuld att jag sl#rang min väg. Tala nu om vad det var ni sade. Eljes förstå de ju ingen- ting.

Petra flyttade sig litet oroligt, där hon stod. Hon begrep genast att Josef var i en svår klämma. Han hade sagt något, som han ej kunde upprepa för Tord, och nu ville Adele tvinga honom att tala o-n det.

Josef stirrade häpen på henne, som om han inte hort rätt.

-Vad skulle jag säga? stammade han.

Adele ryckte på axlarna.

- Ni eländige stackare, så feg ni är ! Så här sade ni...

Hon såg ut, som om hon tänkte börja på en mening, men plötsligt besinnade hon sig.

-Det var något om Gud, och hon fingrade på hans ömmaste punkt. Jo, nu minns jag. Gud ser o3s överallt, sade ni, och nu gråter han.

Josef ryckte till. Hon härmade hans röst på ett elakt sätt, och hon Ijög icke. Hur ofta hade han ickc talat om Guds förebrående tarar?

-Och det sårade dig så? sade arrendatorn, mot sin vilja medlidsam.

-Ja, Gud grät över mig förstås. Jag är inte god nog. Och då sätter han sig till att lipa.

-Tyst.

Josef höjde med värdighet sina händer:

- Ni får inte tala så om den Högste.

Då skrek Adele:

-Jag talar hur jag vill. Skall jag tiga jämt för att er förrädiska tunga slinker i väg så fort?

Angela såg på henne. Hon fann uppträdet otäckt. Hela tiden Iyste Adeles ögon. Men plötsligt brast Adele i gråt. Hon närmade sig Tord, snyftande med händerna för ansiktet.

- Älskade ! Jag har ju bara dig, börde de hemlc

mumla. Och hon strök sig upp mot hans axel.

Petra ryckte till vid ordet "#Iskade!". Tord såg på Petra och sade:

-Nu g i vi hem. Det är kusligt här ute i skogen i kväll.

Då gav Adele till ett litet skratt.

-Trodde du mig inte? sade hon hånfullt, och hon började före de andra gå nedåt stigen.

Tord och Petra gingo bredvid varandra.

- Spelade hon hela tiden? viskade Petra.

-Jag vet inte. Det vet hon inte sjäiv. Men det kommer på ett ut.

Och Tords röst lät oändligt trött och likgiltig. Han fattadc Petras arm.

-Tro aldrig på vad Adele säger, sade han lågt. l#ör länge sedan har jag slutat bry mig om hcnnes påhitt.

Ville han redan llU skydda henne för de ord Adele en gång kunde slunga ut mot henne ?

-En sadan underlig dag, kom det från Petra.

Han stannade. I skenet fran Iyktan sag hon att han log litet bittert.

-Tycker du ? sade han. Har den bara gjort dig

Och när han nu kallade henne du igen med den där ömma rösten, blev Petra lättare till mods.

- Nej, glad också, mycket, viskade bon. Träden runtomkring skulle kunna tala om det.

200 Frokn#rna von P#lhl#n -A, de aro så tysta, log han. -Nej, Iyssna!

Träden hade börjat susa. En nattvind kom farande. Och det viskade och mumlade inne i skogen. Nu när de kommit närmare Eka, hörde de också sjön slå mot stranden, entonigt sjungande.

De ryckte båda till vid att en port hårt slogs till. Det var Adele som rusat in i arrendatorsbostaden och smällt igen dörren efter sig.

-God natt !

Tord höll Petras hand i sin och försökte urskilja blicken i hennes ögon.

Petra räckte honom tyst sin Iykta. Hon stod och såg honom ga bort bärande de båda Iyktorna. En svart gestalt SC)-II försvann in i porten.

Tre timmars resa på tåget från Ekhult 1åg en liten stad, vars namn också började på Ek. Någon gång under hösten brukade Petra göra en tur ditin för att förnya sina förråd, kanske köpa ett par köks käri eller något annat som behövdes. Det var be- svärligt därför att man måste ligga över natten pa hotellet och cj kunde atervända förrän dagen därpa.

Petra hade på aftonen dagen innan hon skulle fara gjort i ordning sina saker, då hon kom att tänka på att hon borde fråga, om Adele ville att hon skulle köpa m#got åt henne.

Petra gick hastigt över gården och in i arren- datorsbostaden. I salen med orgeln fann hon Tord, Adele och predikanten. Då Petra steg in, sutto de runt bordet och drucko kaffe. För en främmandc såg det helt rart och idylliskt ut, med predikanten som en kär gäst mellan det vänliga värdfolket. Men Petra märkte på Tords min att han var nedstämd. Han reste sig hastigt vid hennes inträde. Hans leende flög välkomnande emot henne.

-Ja, nu ler du, sade Adele. Men med oss sitter du här så trumpen och tvär.

Petra började tala, avbrytande Adeles anmärk ningar. Hon pinades av dem.

- JaE skall fara till staden i morgon, sade hon Jag undrade . . . om det var något jag kunde hjålpa Adele med.

-Ingenting som inte min man kan göra, av- spisade Adele vasst. Tord far ju in till staden i morgon han också. Visste du kanske inte det?

Ett ögonblick bleknade Petra. Tord och hon hade icke planerat denna resa. Hon visste inte alls att Tord hade tänkt fara. Om nu Adele började miss- tänka dem båda...

Adele sag på Petra, ironiskt leende.

-Jag tror för min lilla del att Tord är kär i dig, Petra, sade hon plötsligt.

Petra betraktade ängsligt Adele. Nej, hml mcnade inte allvar. Det var ett skämt hml framkastade, utan att förstå att det kunde gömma en sanning.

Arrendatorn kom till undsättning.

-Visst är jag förälskad i fröken von Pahlen, sade han leende.

Han stödde sina vitnande knogar mot bordskanten och sag rätt på Petra.

- Det var det oförskämdaste jag hört, skrek Adele vilt uppsluppet. Där hör du ju själv. Han er- känncr det till och med öppet.

-Ack, låt mig nu vara, värjde sig I'etra med gra- ten i halsen. Då är det alltså inte nagot ärende . . .?

Adele tog en vetebulle från bordet, klöv den för- siktigt och bredde smör på båda hälfterna. Den ena hälften började hon själv mumsa på, den andra räckte hon till predikanten, som med en generad sidoblick på Petra log emot den. Adele bragte ocksa honom att rodna. Det kom Petras känsla av blygsel att försvinna. -God natt då, sade hon hastigt.

När hon gick tillbaka över gården, tänkte hon pa Adele och Josef. Där hade de suttit och ätit på var sin bullhalva, båda med ett uttryck i sina ansikten, som Petra tyckte med ens blottade deras brottslighet.

Men hon ville inte tänka på dem mera. Tord och hon skulle resa på tåget tillsammans ! Morgondagen låg framför henne som en blank silverslant som någon, kanske Adele med särskil# beräkning, stuckit i handen på henne.

Följande dag var Petra vid Ekhults station i god tid. Hon bar en liten kappsäck i handen. Hon var klädd helt i blått, och kring hatten som skuggade hennes ögon satt ett blått flor knutet. Hon gick ett par slag fram och tillbaka framför stationshuset. Solen sken i dag. Bergen borta vid horisonten, som man på så länge ej kunnat se för dimma och moln, framträdde nu klart i trånande bågiga linjer. Petra lä# blicken dröja vid dem. Hon längtade att vara där borta. Langt på andra sidan bergen, vid havet . . . Hon skulle Iyssna till vad vågorna sade henne. De skulle berätta om hennes liv. Om hennes barndom och hennes framtid. Om hennes mor och hennes kärlek till männen. De skulle droppa visa ord i hen nes öron.

Stationsinspektoren kom nu ut, och då han fick syn på Petra, förde han handen till mössan.

-Vackert väder i dag, sade han med en beund- rande blick på Petra.

-Ja, så vackert, svarade Petra med klar, glad röst.

Skulle inte Tord komma? Kanske Adele i sista stunden ställt till med någon scen för att hindra honom att resa på samma tåg som Petra. Det måste vara som att leva vid brädden av en vulkan att alltid ha Adele i närheten.

Men där kom han ju.

Det första han sade, då han skakade hand med henne var:

-Vackert väder i dag.

Samma ord som låtit så alldagliga i stationsinspek- torens mun fingo, när Tord sade dem med låg röst, Petras hjärta att klappa.

-Ja, så vackert, svarade hon också nu.

Men hon sade det på ett annat sätt än nyss. Hon menade något med dem. Det var deras dag, hennes och Tords. Den måste ju vara vacker.

Nu kom tåget brusande. Ur kupefönstren tittade främmande ansikten ut. Människorna därinnanför skönjde bara en liten station, påminnande om andra i de småländska bygderna, och en fin dam och en lantligt utseende man och en stationsinspektor på perrongen framför stationshuset. De anade icke sam- bandet mellan mannen och damen, som reste in till staden. Deras egna hjärtan voro kanske fyllda av liknande upplevelser som Petras och Tords, där de sutto i kupeerna trött blickande framför sig.

Tord och Petra fingo var sin fönsterplats mitt emot varandra. Petra sag stationen och det lilla sam- hållet glida bort. Det sista hon varsnade var stations- inspektorens mössa med rött band, som tronade ovanpå alltsammans som en attrapp på en krokan. Men så tänkte hon att det omöjligt kunde vara hans uniformsmössa hon sett så högt i luften, utan att det måste ha varit tornet på nagot litet högfärdigt hus, som velat stiga närmare skyarna än alla de andra husen. Och hon log åt sina egna sinnens förvirring.

Tord hade placerat hennes väska uppe på hyllan. Tredje klass, som de reste i, var fylld med folk. De voro rädda för att tala, rädda för att de andra kunde Iyssna på dem.

-Där borta ligger Eka, mumlade Petra och pekade.

De kunde inte urskilja byggnaderna. Men de sågo båda dit bort och tänkte på samma sak: att nu foro de if rån Eka. I morgon skulle de vända tillbaka, men morgondagen var så långt avlägsen.

-Har du det bra? frågade Tord.

Hon ryckte till litet, då han sade du till henne. Men så lugnade hon sig. Här funnos ju bara främ

mande människor.

Aratal efteråt skulle Petra minnas denna korta resa på tåget tillsammans med Tord. Lukten av folket i kupeerna, hjulens rullande under dem, röken som blåste förbi kupefönstren och drog en grå hinna över den blå himlen. Bonden vid hennes sida, en senig brun gestalt, som tog fram smörgasar ur ett yaket och tuggade dem med sega oförtrutna käk- rörelser, kvinnan mittemot henne, som satt som för- stenad med sorgsna ögon och insjunkna kinder och med händerna, som voro stämplade av hennes armod, i knäet. Och så, tindrande genom alltsammans, Tords Iysande blick oavvänt fästad på hennes ansikte. Ja, hon skulle minnas denna resa som en kort färd me11an två stationer i livet, en episod som aldrig skulle kunna drunkna och sjunka undan. Tord böjde sig fram, snuddande vid hennes knän. -Nu resa vi ut i världen, viskade han leende. -Ja, sade Petra. Långt bort !

De hade icke haft tillfälle att träffas ensamma allt- sedan dcn där dagen i skogen. Petra kände, hur Tord betraktade hennes mun, som han kysst så ömt. Nu lago flera timmar framför dem, då de skulle få vara med varandra. En dag ur evigheten som skänkts dem av en god ande-eller kanske av en ond.

- Så underligt att du också skulle resa i dag, utbröt Petra.

-Ja, det var en Iycklig slump.

Det var banala ord, men hon tyckte att både "Iycklig" och "slump" skeno av betydelse och högtid.

De behövde inte tala så mycket. De lutade sig ibland litet framåt och sågo ut på landskapet som strömmade förbi. Deras händer, deras knän snud- dade vid varandra. Då darrade de till, fyllda av en Ijuv berusning som förvirrade dem. Landskapet utanför fönstret, skogarna, de ändlösa myrarna, de röda stugorna som ängsligt flockade sig samman, stationerna som lokomotivet pustande och skrikande stannade vid, insjöarna, där en eka gungade på vatt- net, några foror med skakande magra hästryggar framför, en pojke som viftande satt uppflugen pa en gärdesgard. Allt speglade sig i deras ögon, flöt samman med morgonens dröm om en sällsam Iycka för dem ensamma.

När de närmade sig den lilla staden, reste de sig i och betraktade strålande varandra. Arrendatorn Iyfte ned Petras kappsäck och tog sin egen. De skulle till- sammans gå till hotellet och beställa rum och lämna kappsäckarna där.

Elan höll henne i handen då hon hoppade ned på perrongen, och de gåvo sig in i en lång rad avstigna tågpassagerare som klampade på framför och bakom dem, tryckande sig i trängseln mot deras kläder.

Petra hade redan varit en mängd ärenden och . stod nu och väntade pa Tord i ett hörn av stora torget. Man kunde väl se vilka som kommo, ty det fanns icke mycket människor ute på de breda ga torna. En åldrig dam i stor gredelin hatt promenerade förbi med sin hund, ett litet gult missfoster till bull- dogg. Han stannade stretande i kopplet vid Iykt- stolparna och Iyfte grimaserande ett gammalt vresigt pedantansikte mot sin härskarinna. I rådhusets fönster syntes en allvarlig äldre herre med pincene lutad över ett papper. En ung flicka med en korg på armen kom brådskande med smällande klackar över kullerstenarna och öppnade dörren till en kryddbod. Hängande på sina kryckor, haltade plötsligt en svartklädd dvärg till krympling fram pa trottoaren, styrande kosan rätt på Petra. Varje gang han satte ned kryckorna i gatan klirrade det till på ett ihåligt sätt, som om en grav ruvat under trottoaren. Petra stirrade förskräckt på hans stora klotrunda humd, som bar en flottglänsande grön hatt och som nedtill avslutades av en vanskapt uppsvälld strumahals. Ar- marna dinglade tunna och magra ned över kryck- stavarna, och han såg ond ut som en som kan tugga fradga i ett anfall av epileptisk ilska. Tord kom gående hakom honom, men Petra var så upptagen av krymplingen att hon inte såg honom, förrän han stod alldeles inpå henne,

-O, är det du? utropade Petra. Se på den van före dar.

Tord betraktade också krymplingen.

-Jag skall ge honom en slant, sade han hastigt.

Tord sprang efter honom och stack till honom ett mynt. Men krymplingen ville inte ta emot det. Han skakade bara pa huvudet och fortsatte att som en Iytt korp hoppa framat.

-Han ville inte ha min slant, sade Tord, nar han kom tillbaka till Petra.

- Så besynnerlig ban var! Han sag sa ond ut.

-Kom, så gå vi.

De gingo framåt en lång gata. Musen, små och envånings, tycktes sända hätska blickar efter dem genom fönstrens skvallerspeglar. Petra kände dessa blickar. Hon tyckte det var Adele som iakttog dem. Och hon påskyndade sina steg.

-Hur kan en sådan leva? sade hon, talande om krymplingen.

-Jag vet inte, sade Tord. Som alla andra.

Och Petra tyckte han lät sa hjärtlöst likgiltig för den stackars gnomen.

De gingo in pa ett konditori som skyltade med en stor blank kringla, Där var tomt pa folk. Fröken bakom disken, grann som en figur av karamell och med runda ögon som hade något av bränt sockers I; D. hvtll#ltj#rnt. I#i Ijusbruna smältande färgton, visade dem in i ett litet rum med en förgylld spegel och röda schaggstolar. Där var en kvav Ijum luft, som om den förlidna sommaren smugit sig in mellan väggarna och somnat där som en avdomnad fluga.

Petra satte sig i soffan och sag sig leende omkring. Rummet erinrade henne om hennes barndomsstad. I hennes barndomsstad hade det även funnits ett konditori som detta, där skolflickorna slukade ba- kelser.

De sutto sa, att de voro dolda från disken. For första gången pl dagen voro de för sig själva.

Tord tryckte Petra intill sig.

-Jag har längtat, sade han blott, litet tafatt.

Petra tog långsamt av sig hatten. I spegeln mitt- emot såg hon dem båda. En bild av en enkel man och en kvinna, vid närmare påseende ganska enkel hon ocksa, som bägge voro alltför heta om kinderna. Hon granskade Tord och sig själv, liksom en utom- staende människa gör. Hon föreställde sig rentav att hon skulle stiga in i rummet och finna detta par i soffan. Då skulle hon säkert smyga sin väg igen, rädd att störa ett trohjärtat älskande par, ty så sågo de ju ut.

Men om Tord också kastade en blick i spegeln, varsnade han ändå bara Petra där. Med förtjusning märkte han, hur hon rodnade. Han snuddade med sin mun vid hennes hår, och hon ryckte strax till, som om hon fruktat att någon spionerade på dem.

-Älskar du mig ännu? viskade han.

Hon lade sin hand på hans. De sutto tysta. Fröken Karamell kom inbalanserande med en bricka. Kop parna sjöngo mot varandra, da hon satte brickan på marmorbordet.

-Var så goda, sade hon med en tunn röst, som ; khngade sprött gammal och underligt overklig.

Så försvann hon igen. Men Tord tog Petra i sina armar och kysste hem#e. Petra mötte hans mun med halvöppna lappar. Hon kande hans hander om- kring sig.

Nu kommer det snart liv i spegelbilden, tänkte hon, halvt drömmande.

Och nar hon kastade en skygg blick åt spegeln vridande sig lätt i Tords famn, tyckte hon att glaset krusade sig som en glittrande vattenyta.

-Älskar du mig verkligen? frågade hon ocksa och hörde själv hur enfaldigt det lat.

Men hon ville höra det igen.

Han mumlade tatt in mot henne:

-Klskade!

Då ansag hon sig böra vara nöjd. Hon strök over hans nacke med lätta händer. Kaffet kallnade i deras koppar. De glömde det. Slutligen tog Petra en bulle från kakfatet, bröt den mitt itu och räckte Tord den ena halvan. Men nar hon i glaset såg, hur de sutto där och tuggade på var sin bullhalva, min- des hon Adele och predikanten. På samma sätt hade de mumsat på var sin halft. Då inbillade hon sig att hon omedvetet hade brutit brodet i syfte att hon och Tord fullkomligt skulle härma Adele och kol- portören. Ty det var väl ett nödvändigt sakrament och en symbol för kärleken, detta ideliga delande, detta behov att sluka lika mycket, detta att den ena ej skulle giva och taga mer an den andra?

Jag vill bara ge, tänkte Petra då hänfört, och ångrade att hon redan ätit upp sin del.

De voro åter tysta. Med en viss ångest märkte hon då att de tycktes ha så litet att tala om. Iianske Tord verkligen var blyg for henne. Förut hade han dock berättat för henne om sin barndom och därtill knutit allehanda reflexioner, som visade att han hade tänkt åtskilligt och läst ocksa. Eller var det bara så, att deras förflutna flöt undan för det när- varande, som så helt upptog dem?

Petra hörde någon tala ute i butiken. Hon lutade sig fram och fick syn på den fasansfulle dvärg- krymplingen, som kommit in. Han stod framför disken, och hans huvud nadde nätt och jämnt upp till den. Hon hörde honom med pipig röst begära skadade kakor. Hon kunde inte urskilja uppasser- skan, men hon såg att den lille vanskapte fick en stor flottig påse i sin hand. Hans ansikte förvreds till nagot som liknade ett sardoniskt leende. De tjocka och laderartade läpparna skildcs åt och blottade en gul bet till tand. Han såg då ut som en grinande hund. Så linkade han bort, och dörren skrällde efter honom.

- Vad var dct? fragade Tord.

Petra rybte.

- l)ct var den där l;rymplingen igen, viskade hon.

Hans skugga skymtade, forstorad och svälld mot fönstret. Hon tyckte att han kikade in på dem med stygga ögon.

-Bry dig inte om honom, sade Tord tryggt. Världen ar fylld av otäckheter, av förkrympta van skaplingar och rinnande ögon och elaka och oknytt. De komma inte oss vid ändå. Vi älska ju varandra. Kärleken bygger en skyddande mur omkring man niskor. Innanför den skola de halla sig och inte titta över muren.

-Kärleken gor oss visst själviska, sade Petra tveksamt.

Hon tyckte inte om att han talade så där.

-Ack du, suckade Tord. Ha vi inte rätt till det kanske ? Till att vara själviska en enda gang i livet. Det är inte så ofta det bjuds oss. Kanske blir det bara i dag. Tänkte vi pa andra, kunde vi inte sitta här nu. Jag skulle naturligtns taligt låta Adele spruta etter over mig, eller tyst åse hennes ömma blickar på predikanten. Men i dag flyr jag i stallet. Och jag tror inte att det är feghet.

-Du har det svårt, sade Petra.

Hon undrade ett ögonblick, om det var för att han hade det så olidligt hemma som han förälskat sig i henne. Men hon sköt det åter undan. Kunde hon då aldrig gladja sig helt utan bitankar? För nuftet slog oupphörligt ned i henne, dämpande hen- nes glädje.

-Skall du stanna på Eka länge? frågade Tord plötsligt.

Petra flyttade sig litet if rån honom och såg in i hans ögon. De sutto så en lång stund. Slutligen sade Petra:

- Jag far nog till Stockholm på nyåret.

Alltså var det bara till dess de skulle få vara tillsammans. Eka skulle stå tomt igen, med ned- dragna rullgardiner som slutna ögon.

-Tror du verkligen dct? sade arrendatorn. Jag låter dig inte fara kanske.

Men när han sade det, kände han sin maktlöshet. Hon hörde till en annan värld än han. Ater kände han det tungt. Hon kunde fara och komma som hon behagade. Hans plats var pa Eka. Där skulle han stanna år ut och år in,

- Blev du ledsen ?

Petra stödde armbagarna mot bordet och sag framför sig. Nej, hon kunde inte dröja på F,ka i evighet. Hon måste tänka på Angela också. En så ung flicka! Inte kunde hon alltid gå på landet.

- Då måste vi begagna denna höst väl, sade Tord hastigt. Den tar snart slut. Petra, det lider mot jul . . .

-Ja, ja.

Petra smög sig åter intill honom. Tänkte hon på Thomas Meller? Innerst i hennes hjärta viskade något att han skulle komma tillbaka på nyåret. Hon kände sig trolos. Mot vem? Det visste hon ju inte. Kanske mot sig själv och sina egna minnen,

Tord kysste henne. Hon darrade litet,

- Du gråter, viskade Tord,

Hon Iyfte sitt ansikte mot honom, och hennes ögon stodo fulla med tårar.

- Hösten är en besynnerlig tid. sade hon. Som- maren vissnar. Bladen blåsa av träden, och fåglarna flyga missnöjda till länder, där det är varmt. Bara vi bli kvar. Förr har jag alltid tyckt att det var så ödsligt om hösten på Eka. Men de här dagarna har det bland dimmorna och skuggorna blänkt som av en sol. Det var nästan som vår. Hela luften var som en blå stor blomma, i vars kalk jag kunde krypa in. Tycker du jag är sentimental? Jag är inte så ung längre heller. Fastän du kommer mig att känna mig ung. Nej, jag är inte ung. En gång imman jag ännu fyllt aderton ar, var det en man som älskade mig. Han for långt bort till ett annat land. Han blev bara borta.

- Då har du kysst andra före mig, sade Tord, med ens pa sin vakt.

-Ja två, sade Petra uppriktigt.

Han undrade, om han vagade fråga henne om det varit mer än.kyssar. Det plågade honom att tänka sig att någon ägt henne. Nej, då skulle hon vara på ett annat sätt. Hon föreföll så oberörd, ja oskulds full.

Men ändå. Han visstc så litet om henne, Han sade:

- Och de andra. . . de fingo inte mer än kyssar - ingenting mer?

Först förstod hon inte meningen med hans fråga. Men så fattade hon hastigt,

- Nej, sade hon, Var inte det nog-och för mycket ?

-Ack, förlåt mig, mumlade han och tog hennes hand och kysste den.

Men Petras kinder hettade. Varför frågade han? L)et var som om han tagit ett skört glas i sina hander och plötsligt kastat det i golvet. Var nu detta så viktigt för honom? Tänkte han själv...

Hon reste sig och knäppte igen sin kappa.

- Vi gå väl nu, sade hon.

Och de betalade och gingo ut. Solen hade dolts i moln. #ter gingo de framåt gatan. Den tog slut, och där lågo några fattiga grå kåkar bland bcrg- knallar. Barn lekte med en barkbat vid en smutsig rännil, som kom silande liksom direkt ur berget. Från ett öppet fönster hördes rösterna av en man och en kvinna som grälade.

- Jag har ännu en person jag måste traffa, sade Tord och tittade på klockan. Kom, så gå vi tillbaka.

Framför en guldsmedsbutik stannade Tord. Dar lågo blixtrande ringar i etuin. Han önskade att han fått ge Petra en sådan ring. Dcn skulle sedan alltid påminna henne om honom. Men han fick ju inte. .. Andå öppnade han dörren och steg in. Petra följde honom litet förvanad. På glasdisken lågo några små saker att ha på klockkedjan. Där fanns en liten vit elefant av elfenben. Den köpte nu Tord at Petra.

- Den bringar Iycka, säger man, sade agaren till boden och såg smilande från Petra till Tord.

- Sätt den då strax pa klockkedjan, ivrade Tord.

Och Petra maste ater knäppa upp sin blå kappa och fästa dcn lilla tingesten, som bringade Iycka, på klockkedjan.

- Sa rart av dig, sadc l'ctra glad, nar de kommo ut igen.

- Nu kommer Iyckan. Det skola vi snart få se, svarade Tord leende.

De skildes åt utanför butiken.

Tord hade följt med Petra in pa hennes hotell- rum, sedan de ätlt en sen middag tillsammans nere i matsalen.

-Jag vill sc att du fått det bra, hade han sagt som ursäkt för att han gick med henne in.

Det var ett litet enkelt rum med lavoar och stop- pade möbler och en järnsäng med blanka sängstolpar och runda kulor av mässing. En blommig matta strödde sin giftiga färgprakt över golvet.

Tord och Petra stodo mitt i rummet och sågo på varandra. ]: det skarpa elektriska Ijuset från tak- lampan fingo deras kinder en sällsam blekhet, ja de voro vita i ansiktet som om de varit rädda.

-Ja, nu ser du mitt rum, sade Petra och för- sökte skratta.

Hon skämdes på något sätt för den bäddade sängen och dess kuddar, som voro svällande och in bjudande.

-Får jag stanna en stund? frågade Tord.

Och utan att vänta på svar drog han nu Petra med sig till soffan, som var lagom för två. I denna ovana omgivning kände Petra sig främmande. Hon tyckte också att Tord var henne främmande i sin mörka kostym och stårkkrage med halsduk. Hans arbetskläder och stövlar passade honom bättre. Hon slätade på sin klänning, där hon satt. Tord tyckte att hon med denna handrörelse över knäna ville dölja sig for honom. Och han flyttade sig närmare henne. Också pa honom inverkade detta rum med sin stora säng. För första gången hade han Petra alldeles för sig själv. Rummet liksom lockade honom till frestande och djärva tankar. Han ville se Petra lägga sig till vila där i sängen i tunn nattdrakt med spetsar. Hennes huvud skulle se ut som en fin blomma mot kudden. Och den dar svaga parfymen i hennes kläder skalle sprida sig i rummet som ett lätt moln. Han skulle släcka denna förskräckliga lampa i taket, som så vardagligt sken på allt, och mörkret skulle hölja dem i mjuk svart sammet.

Han kunde omöjligt giva uttryck åt dessa tankar. och därför kysste han hemne. Det var en annan kyss än den på konditoriet på förmiddagen, då de när som helst kunde vanta att fröken l#aramell skulle stiga in till dem. Det var en hård, orimlig kyss med läppar som ville bitas och göra illa. Efteråt betrak tade de varandra med blanka ögon. Tord fingrade på Petras blus. Han ville ha upp en knapp. Den var av Ijus pärlemo. Den kändes kall som is mot hans heta fumliga hand.

- Sa hjälp mig da, mumlade han blek.

-Ack, du får inte.

Hon stred om denna knapp, som om det gällt en viktig sak. Slutligen slets den ur och föll med ett klingallde Ijml till golvet. L)et liit som om en silver- slant fallit. Den där Iyckliga dagen Petra forst i gar fått som en silverslant i sin hand...

Genom öppningen i blusen skymtade hennes hud fram, ett vitt bröst som gmlgademlär hon flämtande drog cfter andan.

Da knappte Tord dristigt upp en l.napp till. I#an sag inte Petras ögon, som blivit svarta. Han ville b till dessa bröst med deras Icna fina frokenhud.

Han lade sin l;ind och sin hand emot dem och slöt ögonen. Pelra satt stilla. Hon betraktade förvirrad det främmande hotellrummet. Andra människor hade varit dar annu foregaende kvill. #'ad hade de gjort har? Kanske ett alskande par, som vilat i var- andras armar. dlodet dunkadc i hcnncs oron, det var ett skimmer för hennes ögon. Hon lade sakta sin hand pa det Ijusa huvudet. Det var som att sluta ett barn i sin famn. Sa maste det Ikämlas första gangen det lilla nyfödda barnet soktc sig in mot ens barm. En Ijum underlig värme, h.lr som l;ittlade. och så denna latta tyngd av en annan kropp mot ens egen .

Tord viskade:

- Petra !

Och med ens iörjågade han barnet ur hennes tan- kar. Hon blygdes för sin öppna blus, som han skrynklade ned. Hon ville resa sig, men han pres- sade henne bara längre in mot soffan. ITans händer smekte över hennes knän och den åtstramade kjolen.

Från hans händer komm(l strömmar av värmc över till henne. Och hon kande eu svidande åtrå, som hon aldrig faft stilla, en langtan att giva sig hän iit mannen, snm ville aga hem#e. TTm# glömde Sill öppna, skrynkliga blus, och hon glömde sin blygsel nyss. Var det kärleken att glömma klader och skam, allt oväsentligt, och naken och skälvande trycka sig in i en öppen famn?

- Petra, sade Tord igen, och hon kände inte igen hans röst.

Den var hes, viskande, med en underton av en stor glädje.

Ett ögonblick trodde de bada att det nu skulle ske. Sangen väntade dem med sina kuddar. De voro en- camma, lämnade at varandra pa ett hotellrum i nattcll.

Men när Tord rcste sig för att bära Petra till sängen, steg också hon hastigt upp. De stodo där vacklande mot soffan. T ampall Iyste Petra i ansiktet Holl skugFade med h'anden för ögmlell, som nar man, bl.indad av solen, soker se n,lgol I ingt borta. Och dli l;om hon rtt tanka pa hergell hon sett pa morgoncn H#lr hol# längtat till hav#t bakom dem. Iangt bort. och aven nu greps hon av samma läng tan tillbaka och samma langtan framat,

Ingenstädes hdde hon ro, inte ens i en älskad mans famn. Och hm# förstod mcd cns att hon inte km#dc tillhöra honom. Skulle hon d.#a ickc bli cn am1an med märket av hans kropp idr alltkl inbrant i sin? Hon kunde det inte. Med en liten avbedjan(le - rörelse gjorde hon sig fri fran honom och gick ett par steg over golvet.

Han blev stående där vid soffan, omtumlad och yr i huvudet. Han kunde inte fatta att hon gick. Han såg på sina händer, som nyss hållit henne så fast. Voro de icke starka nog? Han var ju känd för sin styrka. Dessa händer hade Iyftat lass av hö som ingen annan förmått flytta på ens, de hade styrt hästarna över akrarna och med ett kraftgrepp vant plogen i leran på åkern om vårarna: ett tungt och svårt göra. Nu ville de icke längre hjälpa honom. En liten fin kvinna som Petra kunde de icke bära

De follo slappa efter hans sidor. kled ett stonande sjonk han ned i soffan och stodde armhågarna mot bordet. Han stirrade på henne, dar hon stod mittpå golvet. Petra von Pahlen, som sagt att hon älskade honom! Hennes blus var skrynklig och ännu halv- oppen, så att helmes bada brost skymtade fram. Ilon var sig icke lik. Haret hade lossnat och föll i cn slinga ned over ena axeln. Den glanste guldfargad, fastän hennes hår eljes brukade ha en kastanje- brun ton.

Och han förestallde sig att denna slinga av guhl som väl bara var en reflex av Ijuset, nagot helt och hållet overkligt, var en kedja som holl henne fastad vid någml annan, vid några andra, vilka hon tillhorde mera och pA ctt innerligare satt än hon tillhörcle honom.

Hon skulle aldrig bli hans. Han hade drömt darom under vakna nätter och langtancle dagar. I)et had- hållit honom uppe en lång tid. Det att aga Petra skulle ha försonat honom med minnet av hans mor och med livet med Adele. Dår stod hon nu så nara honom och ändå så långt borta med sin öppnade blus, som bar vittne om att deras kärlekskamp hade avblåsts lika fort som den börjat.

Men Petra gick till fönstret, Hon ställde sig att stirra ut i mörkret. Kanske hor# vände honom ryggen for att få ordna sin blus.

Då fick hon syn på något, som för ett ögonblick fick henne att glomma rummet bakom henne. På andra sidan den smala hotellgården bildade en fönsterruta en skarpt Iysande gul kvadrat. Det var som en tavla, målad mot en svart vägg. Och tavlan hade liv. Den hade fig'urer som i ett mystiskt dröm- spel. For tredje gången den dagen såg Petra krymp lingen med det klotrunda huvudet och den styggt grinande minen. Ansiktet tycktes så nära henne. Det tycktes henne vara större och förfärligare an ute på gatan. Han hade inte langre hatten pa sig. Men han stödde sig mot kryckorna, och Petra inbillade sig att hon hörde, hur de slogo i golvet. Han såg upp till en lång mager kvinna, som lutade sig över honom, Hon hade en skarp profil och ett kolsvart hår, som vilt föll omkring henne. Han Iyfte ena kryckan och hötte åt henne, grimaserande och tug- gande med de torra läderläpparna. Och den magra kvinnan talade. Vad sade de väl till varandra? Det var ett häftigt ordbyte, kanske grälade de. Men plotsligt såg Petra krymplingen kasta kryckorna och 224 Froknrrna von l'ab#en klänga sig fast vid kvinnan. Det var kramp i hans rörelser. Också kvinnan snodde sina armar om honom. Han trevade mot hennes blus med förvridna hander och kloliknande fingrar. Han forsökte slita upp den. Och bada tumlade i ett vidrigt famntag bakåt in mot rummet och uppslukades. Så slocknade kvadraten på väggen.

Petra rullade med skälvande händer ned gardinen för sitt fönster. Karlek, krymplingars, grinande diurä och forvridna människors kärlek. Alla sökte de en ångande famn att drunkna i, hetsade av samma brutala begär efter Iycka.

Och Petra tyckte att hennes och Tords kärlek ble# ful. Den maste doljas i ett hotellrum som detta, hade icke hem någonstades. Och Tord satt där ännu i soffan och vantade på henne.

Nu steg han upp och kom fram till henne.

-Jag går väl då, sade han trött och sorgset.

Och Petra kände medlidande med honom, med sig själv och hela världen.

- Ett ögonblick bara trodde jag att vi två skulle sova tillsammans denna natt, fortsatte han enkelt. Vi skulle somnat in i varandras armar och ännu i somnen hört varandras andetag. Jag skulle vaknat och funnit dig hos mig. Och det hade inte varit en dröm, som så många gånger förr. En natt att minnas sedan... Men jag förstår att du inte kan det. Det är nagot som haller dig tillbaka Du kan väl inte glömma dig själv och dina minnen. som man måste. Därfor går jag.

Petra såg pa honom tankfullt. Det lät så enkelt och så självklart det han sade. Och ändå förmådde hon det inte. En sekund skymtade hon kanske i hans ord en uppenbarelse av den goda kärlekens väsen: det att somna och vakna trygga vid varandras sida.

Han gick. Men Petra låg sedan länge vaken. Hans sista ord sjöngo för hennes öron. Att sova tillsam mans ! Alla dessa år hade hon somnat och vaknat ensam. Ibland hade hon brett ut sina armar i mörk ret och längtat efter att ha någon att siuta i sitt- sköte.

Och nu hade hon vänt sig bort f rån en älskad man, som äntligen bett att få somna in i hennes famn. Väntade hon da alltjämt på någon annan? Pa Thomas Meller? Var det minnet av honom som hindrat henne? Var det minnet av hennes mor och hennes barndom? Hennes huvudkudde blev våt av hennes tarar.

Ett par ganger smög hon sig på nakna fötter till dörren och blcv staende där, frysande med fingrarna yå dörrlaset. Hon skulle öppna dörren och gå in t;ll Tord. Men modet svek henne varje gang. Ack. var hon da hlgen riktig kvinna? Hon skulle ju ha tillhort honom. Mon kände ännu hans huvud mot sitt brost. Det hettade där, som om det alltjämt vilade mot hennes hud. Han hade slitit los en knapp ur hennes blus. Ilon bet flämtande i sin hand, lång tande efter att kam#a kroppslig smärta. Hon stod

-s#om tilloaka, viskat;e hon.

Men han kom inte. Nattens tystnad vilade om- kring hemme. Ute på Eka var natten aldrig så tyst som i detta främmande hotell. Vågorna slogo mot stranden, blåsten böjde tradens kronor, ett djur skrek högt i skogen.

Aldrig hade Petra känt sig så ensam som nu. Hon hade nekat att giva sin kropp åt en annan, och hen- nes kropp led av det. Hon skulle bli en gammal oiruktbar kvinna utan att någon man rört henne. Hon föreställde sig att om Tord kommit nu, just i denna stund, skulle hon tryckt sig in mot honom och latit honom bära henne till sängen där borta. Och sedan...?

Hon upphörde att bita sig i handen och log ett litet hjälplöst leende, där hon stod lutad mot dörren i sin nattdräkt.

Vad skulle sedan ha skett med benne ? Hon visste det ju endast dunkelt. Under flicktiden hade kam- raterna viskat om det i förtäckta ordalag. Hon hade också läst det i böcker. Att "giva sig helt", att någml "tog" en, "ägde" en, vad var det nu egentligen? Hon försökte föreställa sig bur det var, men kunde det inte. Hon trodde bara att det var något, som gjorde mycket ont. Kanske skulle det pressa ur henne ett skrik.

Där stod hon och försökte i detalj föreställa sig en akt, som hon ej hade haft någon erfarenhet av. Och hon började gråta, emedan det innerst inne var något som viskade till henne att hon nekat vara med om den, därför att hon anade en kroppslig smärta. Med beskt självförakt sade hon till sig att allt hennes motstånd och a11a hennes fina skrupler kanske i grunden mest varit fysisk feghet. Och hon bet sig igen i handen för att pröva hur modig hon var.

Så smög hon sig åter tillbaka i sängen. Lakanen av bomull, som bon inte var van vid, voro svala och glatta. Hon vände på sin våta huvudkudde. Hon kröp ihop, så att hon blev så liten. Fantasier och anklagelser virvlade inom henne. Hon kände sig usel.

Och hon somnade äntligen, ännu i sömnen dra- gande djupa snyftningar och oupphörligt vändande och vridande sig i en omedveten ansträngning att söka fylla den breda sängen. med sig själv.

En morgon, när Petra och Angela vaknade, hade den första snön kommit. Man var nu i slutet av no- vember, och i parken och på vägarna hade det frusit.

Snön bredde sig florstunn och vit över marken. Men här ocfi där stack den svarta jordytan fram och bildade fuktiga fläckar, som under dagens lopp alltmer förstorades likt väldiga svampar som sögo till sig snön, till dess den alldeles försvunnit.

Från arrendatorsbostadcn hördes orgelmusik. Hela huset tycktes darra av det dova Ijudet. Josef Wahl bom hade varit pa resa en tid till andra trakter, dar han predikat och sjungit. Nar Petra och Tord morgonen efter den där natten i staden kommit tillbaka till Eka, hade de funnit Adele ensam. Hen- nes ögon hade glänst och hon hade haft en rodnad på kinderna. Hon hade sett ut som en brud. frånvaro från huset berett hans hustru en natt, som ännu i veckor efteråt dansade som en stor Iysande stjärna inom henne. Hon sade sig själv att hon nu hade blivit frälst och var en helt ny kvinna. Kär- leken hade sent omsider fullkomligt tillfredsstallt henne. I)et var ett under. Hennes kropp kändes änt- ligen lätt och fri under kläderna. Hon skulle kunnat balansera med den över avgrunder.

Och hennes forändrade sinnesstämning förde för en tid ett lugn med sig, som sänkte sig över hela huset. Hon hade bett Tord köpa hem krukväxter fran staden nem radnde hon nu upp i sina fünster, pysslade om dem, vattnade dem och pratade med dem i jollrande tonfall, som Tord aldrig förut hade hört hos henne. Hon lagade också god mat åt honom, dukade bordet med särskild omsorg och ville att han skulle trivas.

Men Tord var icke mycket tacksam Han tmdvek henne. Dragande ut på allt han hadc för händer och finnande på än det ena, än det andra som borde göras, helst så långt borta som möjligt fran gården. blev han borta till sent på kvällarna. Petra skymtade honom sällan. Han hade arbetat sig in i ett slags verksamhetsraseri för att kunna hålla sina tankar och känslor i styr. När Petra från sitt fönster såg honom gå över gården i tunga stövlar och med mös san neddragen över ögonen, tyckte hon att det var en mörk och bister främmande man, icke den veke, blonde Tord pa hotellet, som tryckt ned henne i den lilla soffan, men icke förmått utan lov bära henne till sängen.

Ej heller Petra hade någon ro. Ofta promenerade hon över till Ekered. Där träffade hon nu alltid Dora Macson. Hon blev belt intagen av den där lilla pladdrande dockan, som likväl föreföll varken märk värdig eller intressant. För Betty var Dora en ut- märkt hjälp i hennes bekymmer. Hon Iyste som en för sinnena tilltalande, men konstgjord blomma, tyckte Petra, när hon såg Dora sitta vid bordet mitt- emot Gotthard och mellan Betty och Hans - så enkla och anspråkslösa dessa båda, och Gotthard så barnslig!

Den där dagen snön hade kommit gick Petra också till Ekered. En lång bit av vägen förföljdes hon av orgelmusiken. Hon tänkte pa hur Adele nu troligen satt vid Josefs fötter och Iyssnade. Adele. hon hade säkert inga samvetskval, hon ! Hon tog bara till sig det som fanns inom räckhåll.

Petra blev våt av snön. Det var tungt att gå. ] hlften virvlade ännu lätta snökorn. Det såg besyn- nerligt ut. Också jorden var en annan än i går. Solen Iyste inte fram. Himlen var grå, prickad av den fal- lande snön.

En bit från Ekered mötte hon Gotthard. Han kom med stora steg. Han såg henne inte, förrän de voro alldeles inpå varandra.

-Du tycks gå i tarkar, sade Petra.

Han betraktade henne dystert.

-Ja, sade han. Ni ha visst spått allesammans att jag skulle bli förälskad i Dora. Jag är det vlsst inte. Hon är som mjölk och honung. För Ijuv för mig. Jag tycker inte om smörbakelser.

-Du behöver inte försvara dig, sade Petra. Jag ser mycket väl att du är förälskad.

-Hon bryr sig inte om mig, sade han då melan koliskt. Alltid är hon också sysselsatt med att sy. Hon gör utsökta handarbctcn. Hon komponerar dem visst själv. Blommor, orkideer. Jag undrar, om det är hennes man, som skall ha de där kuddarna. -Det få vi väl hoppas, sade Petra leende.

#en när hon skyndade vidare, tånkte hon på att Dora var hans morbror Jacob Levins älskade.

Petra fann Dora uppe i gästrummet. Som Gott hard sagt, var hon omgiven av mångfärgat silke och i färd med att brodera. Hon Iyfte upp sitt ansikte, då Petra kom in, och log mot henne.

-Jag vågar inte stiga upp, sade hon. Allt det här silket trasslar sig så lätt.

Hon hade små violetta tofflor med höga guld klackar på fotterna. Också de sågo ut som blommor, violer, som tittade fram under hennes gröna klän- ningskjol. Petra böjde sig över hemmes axel. Det steg upp en kvävande doft från hennes Ijusa hår, från hela hennes lilla till synes så artificiella person.

- Sa vackert, sade Petra beundrande, och hon menade lika mycket Dora som hennes broderi.

-Det var roligt, kvittrade Dora, men hennes röst lät helt metallisk, med en egendomlig silverklang.

På bordet framför sig hade hon ett fotografi av en gosse. Där han stod i sin sjömanskostym, var han så lik sin far, löjtnant Osborn Macson, att Petra måste skratta.

- Är han inte söt?

Dora tog fotogratiet och kysste det lätt.

Men Petra såg att hon inte hade nagot fotografi av sin man i rummet. Petra slog sig ned f ramför henne.

lla# d# g # # #tockholm? frågade hon.

-Ja, min man skrev i dag. De ha snö där ocksa. klingade silverrösten.

Hon makade litet på ett tjockt brev, som låg under silket på bordet. Petra kände genast igen stilen. Det #nr Jacob som skrivit tili henne och inte hennes man. Hon hade narrats. Av rädsla för Petra kanske. I)ora uppfångade hennes blick.

-Så dum jag är, sade hon och rodnade djupt, strax tittande efter i en spegel på bordet, om det klädde henne. Du känner förstås igen Jacobs stil. Jag hade rentav glömt att det var han. Varför skulle jag inte annars ha sagt det genast?

- Det är inte så lätt att säga allt heller; sade Petra.

-A, så du sägerl Du tycks ha erfarenhet.

Dora rodnade mera. Det klädde henne. Hon var helt fortjust.

-Hur kan du hitta på att brodera sa många blommor? frågade Petra.

- Jag är sa poetisk, log Dora. Säkert ännu mer än Gotthard. Jag sitter just här och tänker på som rnaren. Det blir en hel rabatt. Vi ha ett landställe, där vi bruka vara om somrarna. Jag har så mycket blommor där. De allra mest sällsynta växter, som eljes inte bruka trivas. I somras, sedan mitt lilla barn hade dött, var det en sådan tröst för mig att ordna med alla de dyrbara blommorna. Jag hade velat begrava dcn lille där ute. Men det gick ju inte.

Strax hade det kommit en skugga över hennes amsikte, när hon berättade om barnet. Petra såg det och ville tala om något annat, men Dora fortsatte, i det hon trädde på en ny trad.

-Jag skall säga dig det, sade hon och böjde huvudet djupt ned över sitt handarbete. Jag tror att jag pa något sätt lever under Guds straffdom. Han slår mig, Gud, och jag förtjänar det.

Petra satt tyst och förvanad. Vad var detta nu? Nyss kvittrade hon så siiverklart om alla blom morna, som hon älskade. Nu blev metallklangen djupare.

-O, jag sitter här med många tankar, må du tro, sade Dora och lade från sig arbetet. Det är gott att få tala. Jag vet inte varför jag tror att du skulle förstå mig. #letty, hon är så upptagen av sitt eget. "Ja ja", säger hon och tänker strax på något annat. Ser du, hon sänkte åter rösten som för en stor hem- lighet. I fjol när jag märkte att jag igen skulle ha en liten, bad jag Jacob ta bort det... Jag ville inte ha något mera barn. Jag hade det så trakigt hemma. Men Jacob ville inte. Dll vet inte, vilken man han är. Han nekade bestämt, Livet var heligt, man fick inte förgripa sig på det, sade han. Han hade så rätt, men jag var så upprorisk. Jag begrep väl inte bättre. Jag trodde man kunde vara självrådig och egenmäk tigt regera över liv och död, Jag ville visst själv vara Gud. Jag måste varit förryckt.

Petra såg förskräckt pa henne. Den där lilla Ijuva ömtåliga dockan... Petra fattade det inte. I)ora hade själv velat döda sitt barn, innan det kom till. och hon bekände det utan vidare, om också med samvetsagg. Voro dessa samvetsagg för resten verk- liga eller bara låtsade? Det föreföll tvivelaktigt, sf# som hon hoppade fran det ena till det aDdra. Men livet, det vardagliga livet, gömde då i alla fall trage- dier, som bon, Petra, icke hade en aning om, och dessa livets skådespelerskor gingo omkring mitt- ibland oss och pudret på deras kinder dolde ärr efter sar och märken efter hemliga brott.

-Men sedan, sade Dora, när barnet borjade växa inom mig, blev jag glad åt det. 0 du vet inte, hur det känns att bära på ett litet barn. Det dar växande inom en suger sin näring av ens blod. Man kan grata av glädje ibland. Man maste ga med lugna och Iyckliga tankar för barnets skull. Jacob hjälpte mig. Ibland tyckte jag nästan det var ban som var far till barnet. Men Petra, det var det inte du får inte tro att det var något oss emellan då. Men min man hade allt möjligt annat att tänka på. Han hade nyligen haft en förbindelsë med en sjuttonarig flicka, som strax förut slutat skolan. Du vet ju han är gymnastiklärare i flera flicklåro- verk, så han råkar så många som äro minderåriga eller närapå. Det var så, att hennes anhöriga ville göra anmälan mot honom både i skolan och hos hans regementschef, och det kostade mig en mass3 pengar, som jag hade så svårt att skrapa ihop, att få saken nedtystad. Helt och hållet okänslig är ha-n också för annat än pengar, punsch och små flickor. Det är som om han vore av tenn, som #acob säger, en riktig tennsoldat från Tyskland med Iyf tade ben i marscbtakt, som ibland vacklar och ramlar omkull.

Hon dröjde litet.

-Och därefter i varas när jag hade fått gossen och han andades tätt vid mitt bröst, en liten varm levande varelse med hår som en svart tofs på hjäs- san och sådana små små fingrar, då var jag nog trots allt fullkomligt Iycklig. Men så dog han, dog if rån mig, alldeles som jag önskat, innan han föddes. Jag var inte värdig att behålla den lille, eftersom jag själv hade velat döda honom. Jag grubblar ofta över det alltjämt. Det är sa förfärligt. Jag tycker att jag utvecklades så under den tiden, förändrades så, fast jag vet inte, om det var till det bättre eller till det sämre. Jag vet inte, om jag blivit en god eüer en dålig människa.

De sutto tysta. Dora tänkte på hur Jacob den gången tagit henne i sina armar. Det var då hon börjat älska honom. Av tacksamhet först, sedan av hela sitt hjärta. Men om det sade hon ingenting till Petra.

Petra satt där och kände något av hjalplöshet och osäkerhet inför demma unga kvinna, som föreföll så ömtålig och så porslinspröd, men ändå varit med om så mycket. Hon kände sig också som så många gånger förr som en utomstående, som icke begrep något av livet. Barn! Ack, hon själv skulle aldrig velat befria sig från ett litet barn. Det stack bara i henne av svidande avund, da l)ora talade om Iyck- saligheten av att bära ett barn under sitt hjärta.

Dora såg kanske nagot av detta rora sig i Petras sinne. Hon böjde sig fram över sitt blomstrande broderi och kysste Petra pa kinden. Da grep Petra efter henne, slog armarna om henne och kysste henne tillbaka.

Så reste hon sig helt upprörd. Dora lade försik- tigt undan sitt handarbete.

-Vill du se en ny klänning som jag fått från Stockholm? frågade hon i alldaglig ton.

Petra förstod sig inte på henne. Nyss levde hon tyngd av Guds straffdom, nu tog hon upp sin siden- dräkt ur byrålådan. Hon krängde raskt av sig sin vardagsklänning och stod några ögonblick på höga guldklackar och smärta ben i matt glänsande silkes- strumpor under dessouernas fradgande böljskum, välbehagligt mönstrande sig själv och liksom vän- tande applådcr av Pctra. Så provade hon framför spegeln den nya stassen. Vallmorött föll sidenet latt omkring hennes gestalt. Hon vände sig framför spe geln, nöp i tyget och betraktade Petra med stra- lande ögon.

Då måste Petra le. Halvklädd hade Dora erinrat om en förstasida i någon av dessa parisiska vecko- tidningar, som hennes man löjtnant Macson envist velat ha henne att bilda sig efter, i trots av att han domderade sa, när det gällde att framhäva, hur helt hans sympatier i allt övrigt gingo mot Tyskland och Preussen. Dora hade själv påpekat detta förhållande med ett skratt, helt ironiskt mot hennes egen utsökta person. Klädd, var hon alldeles lik sina utsökta bro derade silkesblommor. Hon växte fram i rummet med dess vita möbler och blänkande spegel, ett bro deri format av flinka och skickliga fingrar, en lust för ögat, en artistiskt uträknad frestelse för kärleks- trånande sinnen.

- Är det vackert ? frågade hon med barnslig iver.

- Ja, mycket, svarade Petra uppriktigt.

Gotthard stod i dörren. Han blev helt blek, då han fick se Dora i den nya klänningen.

- Sa undcrbart, sade han och steg hastigt in utan att någon bad honom om det.

-O, du stygga gossc, skrattade oora. Han äl överallt, I'etra, Alltid har jag honom i kjolarna. Han trasslar till mitt silke.

Men Petra såg nog att Dora visst inte hade nagot emot hans beundran.

-Jag kom bara för att säga till att vi skulle äta lunch.

Nervöst rörde sig Gotthard av och an.

-Jag kan inte gå ner s.l här, skrattade Dora igen. Betty skulle tycka att jag är tokig.

- Å, kom nu bara.

Gotthard bjöd herme artigt, men alltför ivrigt armen. Petra gick langsamt efter dem i trappan. Var famls nu någon Guds straffdom ? Doras vita skuldror Iyste i dunklet. Hon höjde och sänkte dem. De sågo ut som vingarna pa en duva. Men det började genast leva och röra sig i glad och livs- 238 I:röknonno DOn Pvhlcn Iysten oro runtomkring henne som i en hoppande och pickande fågelflock.

Hans var den, som allra mest sken upp, när den röda Dora kom in. Han hade eljes blivit magrare bara pa tva veckor. Petra betraktade honom an- satt av farhågor. Hans kostym hängde som en säck omkring honom.

Ja, det var nog väl att de hade Dora här, tänkte Petra.

När Petra gick hem igen fran F,kered, hade det slutat snöa. Snön smälte på vägen. Soien Iyste plöts- ligt fram för första gången på länge. Men Petra kände ängslan, som om något skulle hända. Där var Hans' sjukdom. Kanske kunde han ändå bli frisk. Han såg dock inte så ut. Doras barn var dött. Hon hade själv velat det från början. Hon trodde hon kunde regera över liv och död, hade hon sagt. Ack. det var just vad man inte kunde!

En isande känsla av dödens närhet grep plötsligt Petra, så att hon stannade mittpå vägen. Vem gällde det nu? Var inte en hand redan utsträckt för att slå ned på någon av dem? Vem? Petra såg upp mot himlen. Hon tyckte att rymden var tom och att hennes eget bröst f ylldes av denna tomma rymd. Hon svällde därav, var icke längre mänsklig med lemmar och hud till att begränsa hennes kropp, hon omspände hela världen, men förmådde ändå icke rymma något som fanns i den. Hon stod stilla vär kande av tomhetens angest.

Då kom en ung kvinna raskt gående på vägen med ett bylte på armen. Hon stannade iramför Petra och neg. Det var den där statarflickan, vid vars för- lossning Petra hade varit närvarande. Hon ropade muntert

- Titta, här är min lilla.

Hon vecklade upp fiiten och Petra såg ett rosigt sovande ansikte. Den lilla hade tummen i munnen och sög på den.

- Hon ser frisk ut, sade Petra.

-Ja visst. Hon är så frisk som en nötkärna. Och så glad!

Och modern gick vidare, obekymrat vaggande i #angen med barnet tätt tryckt emot sig.

Petra skyndade framåt åt sitt håll. Hon snyftade högt, Vad ville hon då? Hon ville äga ett sådant där litet barn som sög på tummen. Men hon visste att hon icke hade mod att älska.

Det var efter lunchen en dag. Hans hade gått ut. Han hade med sig en jaktbössa, men dolde den var- samt under sin rock. Den var laddad. Skulle han pa jakt nu i november? Ingen såg honom gå. Han smög sig ut ur parken utmed staketet.

Han vandrade långsamt och tungt fram på en väg genom skogen. Det var en grå dag med täta moln på himlen. Han hade vaknat mycket tidigt, och medan gryningen strött sitt damm tver rummet, hade han förstått att nu var det slut med honom. Betty hade velat att han skulle resa upp till Stockholm genast och börja behandlingen. Varför det? Nagot inonl honom sade honom ända att han var dödsdömd. Man hade trött svarat "ja, ja" till Bet#ys förslag. Men han tänkte inte ett ögonblick pa att följa hen- nes uppmaningar. Nej, inte ett ögonblick. Livet hade ingenting mera att ge honom. Ridan hade redan gått ned för skadespelet, och det var bara löj- ligt att ännu sta kvar och vackla på det tomma scen- xolvet. Han ville inte skryta med att han var modig. Langtifrån. Men nu hade han i alla fall tagit sitt gevär. Lille Mans, han strövade omkring i skogen som en jägare, och han var pa jakt på sig själv.

Villebradet var bra nära. Och ända höll han bössan så försiktigt, för att skottet ej skulle gå av i otid.

Men fastän han tänkt få vara i fred, när han nu gav sig ut på denna ensamma jakt, för vilken inga drevkarlar behövdes, mö#te han i dag en hel del folk i skogen. Han hade bara gått en bit, då han stötte på ladugårdsförmannen. Denne hejdade honom. Det var fråga om kon Audumbla som blivit sjuk och om en reparation som måstc företagas i ladugården. Mannen var trög att tala, men likväl enträgen och böll på reparationen. Hans funderadc, mcdan han granskade honom. Där var en man som stod säkert på jorden. Hans ansikte, väderbitet av sol och vind, hade try@a ögon med en stillastående blick. Hans tankar sysslade enbart med vardagens mångahanda ting. Helt visst var det en Iycklig människa.

Hans var med om reparationen, men han uppe höll mannen ändå, bara för det lugn som strömmade ut från denna tunga kropp. Han tyckte att en doft av varm mjölk och gödsel stod omkring honom i luften. Hans skulle aldrig mer ga i ladugården. Lju- det av kornas tuggande skulle icke nå honom, deras bruna ögon skulle icke se efter honom på det där tranande sättet. När ladugårdsförmannen äntligen gjorde min av att avlägsna sig, tryckte Hans den grova näven som räcktes honom. Det sved i hans egen hand av det kraftiga greppet. Så gingo de åt var sitt håll.

Hans fortsatte snubblande över stenarna pa stigen. 242 I rökunrnn voll Put#)en Det var så halt av våta barr. Hans fötter viile bara Flida tillbaka

Var det kanske meningen att han skulle vända till- baka hem? Men ban kunde det inte. Hans beslut var ju redan fattat.

Då kom kolportören, Josef Wahlbom. Han kom med svängandc armar, pustande i sin stora ulster. Pa sista tiden hade han ofta givit sig ut på långa promenader. For honom likaval som for Tord hade det blivit olidligt i arrendatorsbostaden. Adele bade blivit för ansträngande också för honom. Predikan- ten hade nog att börja med lugnat Adcle, men hon ville att han skulle lugna henne alltför ofta.

-God dag, herr godsagare ! halsade han glatt och Iyfte pa hatten.

De stannade framför varandra. Hans ville gå forbi, men då vände Wahlbom och gjorde honom oombedd sällskap ett stycke. Hans gick tyst. Den andre pratade med sin välljudande röst, snm fick sjålva skogens trad att darra.

-Jag går och ser mig omkring i naturen, sade han, Det är dystert denna tiden pa landet. Hösten r;r nästan över, och det lider mot vinter.

-Ja, sade Hans, det lider mot vinter.

-Men snart blir det vår igen, sade Josef för- hoppningsfullt. Och vet godsagarn vad våren är?

- Nej, sade Hans trött, ty kolportören vantade på att själv få svara.

-Det ar Guds gåva till människorna, sade Wahl- bom. Han vill visa oss att han lever i allt. #n blom- mas doft är hans andedräkt. Han vill att vi skola tanka på att vi själva som blomman, nyss ett dott fro i jorden, i en annan varld skola spricka ut och bara blad och blommor i myckenhet.

Då måste Hans dra pa munnen. Han täDkte sig andarna som lövruskor, ja som majstänger vandra omkriug i Herrens salighet.

-Jag brukar ibland tala i Adeles sal, sade pre dikanten, en syforening med små uppbyggelsestun- der hoppas vi också snart få till stånd. Människorna tycka om att hora om Gud och om #5terlosaren. Jag bringar dem ett budskap som tröstar dem.

-Ja, ja, sade Hans åter i sina tankar

-Godsägarn borde också Iyssna därtill, ivrade predikanten. Godsägarn ar sjuk, har jag bört, desto större skäl da att låta Gud Iyfta godsagarn.

-Jag tror inte Gud bryr sig om godsägarn, mumlade Hans.

Josef stannade och grep efter hans hander. Men Hans lamnade honom dem icke.

-Gud bryr sig om minsta sparv pa marken, ro- pade han högt så att ett par fåglar, som sett på dem med klara ögon, förskräckta flydde in i snåren.

-Gör han det? upprepade Hans slött.

-Han bryr sig om oss alla. Godsägarn borde verkligen tänka på det, innan det är för sent.

-Ja, sade Hans tungt. Eftersom ni vill, kan jag ju tanka på saken ett tag.

Han önskade att predikanten nu skulle gå. Det var redan sent för Hans. Han hade sitt att passa och behövde vara ensam.

-Lova mig då att en gång komma på ett av mina möten, bad Josef enträget.

För att bli av med mannen gav Hans villigt detta löfte, som det var mycket långt ifrån att han äm- nade infria. Men Josef Wahlbom lät sig ingalunda nöja därmed. Under många små bugningar och bockar dristade han sig även uttala en vördsam för- hoppning att "hennes nad" fru Betty skulle täckas deltaga i den blivande syforeningens sammankom- ster, ja törhända rentav tänka pa en skärv till Israels- missioncn till den stundande julhögtiden, då de sma nyomvända judebarnen borde få glädjas åt goda gåvor under Betlehems blinkande stjärna. Ilan hop- pades icke vara ogrannlaga, men han ville nämna att han jämväl vore platsombud {ör denna gagne- liga missionsverksamhet, vilket borde utgora ytter- ligare ett föreningsband mellan familjen von Pahlen och Herren, vars heliga evangeliums kringspridarc och kolportörer sedan över ett halvt hundrade år runtom i landet hedrats med de allra förnämaste ad- liga herrskapers bevagenhet, mer än nagonsin väntat varit. Beskedligt lovade Hans att även taga dessa ting under övervägande. Da äntligen släppte predi- kanten honom, och Hans hörde länge efter det han gått hans pustande och de tunga knakande stegem

Så blev det åter tyst i skogen. Då var Hans en- sam med sina tankar. Hans hjärta var som bly inom honom. Han tog upp en gren- fran marken och bröt den itu. Den var skör och murken. Allt ruttnade.

Den grenen skullc aldrig mera grönska, kolportören Josef måndc säga vad han ville.

Hans hade ett mal denna dag. Han hade på mor gonen tänkt pa ett ödeshemman som låg djupt inne i skogen. E:n dag när han gått förbi där, hade han sett att dörren stod och slängde. Kanske hade någon luffare brutit sig in för att en natt få sova under tak. Hans hade tänkt säga till att dörren skulle lagas. Nu var han glad att han glömt av det. Han kände sympati med detta övergivna hus. Han skulle gå in i stugan och sätta sig på nagon bänk, som kanske ännu stod kvar, och här i ödeshemmanet skulle döden komma till honom.

Han ökade takten. Han brydde sig inte längre om att dölja bössan. Han höll den i handen som en käck båld jägare. Nu skymtade stugan fram mellan gra narna.

Ja, dörren stod öppen. Hans stannade utanför. Den lag så vackert, den övergivna stugan. En glänta var upphuggen i skogen, och man kunde se långt bort. Bergen blånade där borta. Dimmorna hade Iyft. De vilade nedanför bergen i vita moln. Här hade bott människor en gång. Kanske barn hade sprungit här i gruset, och säkert hade det prunkat blommor i rabatten under fönstren. i#ver brunnen reste sig den höga svängeln som ett skelett, och en hink låg bredvid på sned, som om den blivit sparkad av en omild fot.

Hans steg in. Ja, här var kalt, med sönderrivna tapeter, sqm hängde i flak så att murbruket stack 246 #röknarna vo/l Pablen fram, rimnande av väta. Där stod en vaggfast bänk, och Hans sjönk ned på den. Han stödde hakan mot sin bössa och stirrade framför sig. Ett fönster var . sönderslaget, och den råa höstluften fläktade in genom det. Hela byggnaden verkade överlämnad till förgängelsen, upplöst, murken som Hans själv. Han var lik den här stugan, tänkte han, Den passade honom. Och det var som om den hälsade honom i sin tur och bjöd honom välkommen. Han satt fak- tiskt där och tyckte att stugan var vänlig mot honom. Tingen omkring honom voro icke längre döda ting. En kullstjälpt bleckmugg i den öppna spiseln tittade på honom med ett blankt ocb stort öga. Hans tittade igen och nickade. Också geväret kändes varmt mot hans hand. En känslig vän, som det kostade på att säga farväl, mcn som med hänsyn till det absolut oundgängliga i avresan ville vara god och fin in i det sista och på tryggaste sätt hjälpa honom över landgången. Han fingrade på en knapp i sin rock. Den dinglade löst, och när den föll till golvet, lät det som om den skrattat uppsluppet och ropat: "Kom med, gamle gossel" Här skulle han dö, bland döda saker som levde ett skenliv. Det var inte alls besyn- nerligt, tyckte han i sin trötta sinnesstämning. Men , han skulle först vänta litet. Ja, han skulle vänta en stund och tänka efter.

För hans minne blommade flickan med pense ögonen åter upp. Han hade velat äga henne. En sista gång hade han velat veta vad det var att älska. Men hon hade glidit undan. Allt hade glidit undan.

Inte heller för Eletty kunde han kämla detsamma som förr. Alla voro skuggor, därför att han kommit sa nara de höstliga dödsskuegornas land.

Men plötsligt Iyfte han huvudet Iyssnande. Han hörde steg. Lätta steg. Någon kom gående upp till stugan. Hans hukade sig ned vid fönstret. Han såg en spänstig ung kvinna komma uppför stigen. När hon kom närmare, kände han igen Dora. Hon hade en röd pälsbrämad jaquettekappa pa sig och ett slags jockeymössa med utdraget brätte ned över ögonen, och hon gick i våldsamt högklackade och högskaf tade promenadkängor av svartglänsande lack. Hon hade också ett paraply med förgyllt skaft, som gungade frall hcnnes upplyfta hand.

Hur hade hon hittat hit ? Nu stod hon utanför stugan. Hon log för sig själv och gnolade på en liten sång. Detta svaga gnolande kom också Hans att le. Här stod hon smidig och elegant mitt i vild- marken och sjöng med en liten öm och längtansfull röst: en ung kvinna ensam i skogen som intc tror att hon är sedd.

Hon gick fram till den undansparkade vatten- hinken och tog på den. Hans tyckte att hon smekte dcn. Och hinken fick med ens ett annat utseende. Den gamla trähinken borde ha kunnat grönska, en sådan makt måste det vara i hennes hand.

Nu steg Dora utan vidare in i stugan. Hon blev häpen, då hon fick se Hans.

-Nej, är ni här? sade hon, och hennes röst, eljes så metallisk, var nu som beslöjad. -Ja.

Hans hade åter satt sig på bänken, och nu reste han sig inte upp.

Hon visste inte, om hon skulle gå. Hans såg så besynnerlig ut, tyckte hon. Hon blev staende i dör ren alltjämt svängande med sitt paraply.

-Vad skall ni med bössan? frågade hon slut ligen.

-Å, ingenting. Jag tog den med mig.

-Har ni skjutit något?

Hon fortsatte att fråga med sin beslöjade röst.

- Ännu har jag inte skjutit något, sade Hans tvärt.

Så voro de tysta. Hon insåg att här var någon hemlighet, och hon kunde inte fördraga att andra än hon hade hemligheter, och sina egna brukade hon al1tid snart förråda. Hon beredde sig att ga. Men då var Hans med ett par steg framme hos henne. Han tog henne lätt i armen, så att hon måste vända sig om och se på honom.

-Gå inte, bad han. Gå inte if ran mig!

Hans ansikte var härjat, visset. Hon såg att det nu bara på ett par timmar krympt ihop. Det var en gammal trollmans ansikte, fyllt av en förtvivlad vis dom. Hon lät sig föras till bänken. De sutto nu båda där på den hårda bänken, den härjade trollgubben Hans och den Ijusa Ijuva eleganta Dora.

-Nej, ga inte if rån mig, viskade Hans. Jag har så kort stund pa mig. Stanna.här ett tag!

Dora visste att han var sjuk. Hon kände med lidande med honom. Hon önskade nästan hon tagit på sig sin vallmoklanning för att glädja honom med den. Men hennes kappa var ju röd den också.

-Sitt nära mig, riktigt nära, sade Hans. Ni är sa ung ännu. Ungdom doftar. Hela det övergivna rucklet här doftar av er ungdom. Bara ni steg över tröskeln, var det som om ni kommit med famnen full av blommor.

Dora rörde sig litet oroligt. Hon kunde inte svara pa sådant. För Hans var det som om flickan med penseögonen äntligen kommit till honom.

Han hade ju bara ett par timmar kvar att leva. Livet beviljade honom en sista gunst, en gåva.

-Det här huset har tagit emot mig, det tar också emot er med glädje, mumlade han.

Och plötsligt steg han upp och sköt till dörren. Han flyttade också bössan, så att den låg framför dörren. Därefter tog han av sig sin rock och stop- pade in den i det trasiga fönstret.

-Det blir varmare så, sade han med ett hastigt leende.

Dora stirrade på bössan. Hon tyckte hon blev in stängd. Skulle hon skrika ? Han var bestämt inte riktigt klok. Nu kom han hän till henmc igen.

Nej, Hans sag inte riktigt klok ut. När man är sa nara döden, är man kanske vansinnig. En fruktans- värd längtan att äntligen få smaka kärleken en sista gång hade stigit upp inom honom på nytt, då Dora trätt över tröskeln. Han var bt)rtom ont och gott. Han Klömde Betty Aren plånades ut. Dimman iramför hans öt,on fick ett blodrött skimmer av hans uppblossande begär och av den unga kvinnans purpurröda kappa. Hela tiden mindes han även de där penseögonen. Bodbetjänten hade sett på honom med en blick av ringaktning. Det gick inte ur hans simme.

Ungdom, ungdom, du gömmer stora skatter i ditt sköte ! Hans, den lille vissne trollgubben, skall trolla dig till sig. Han vill övergjutas av ungdomen. Kläda sig i dess hud! Bli fri fran rynkor och gråa hår! Drunkna i blomning och bedövas av en ung kvinno kropps doft. Ingenting är värt nagot mer än ungdom och ungdomens famntag. Ungdomen har ingen bitter smak i munnen och vacklar inte, när den stiger över en tröskel. Den är idel löften.

Hans lutade sig trött mot Doras axel.

-Förlåt mig, sadc han nästan ödmjukt. Låt mig bara sitta så här en stund. Jag är rädd för något. Kanske för bössan där vid dörren. Se, så den gapar med tomt öga. Men den har makt över liv och död. Den stänger dörren för oss nu. Vi kunna inte komma ut. Ingen av oss !

-Nej, nej, mumlade Dora.

Hon darrade nu litet och knäppte händerna i knäet. En ring på hennes finger, som hade en stor sten, blixtrade till.

Men Hans var inte nöjd med bara denna mjuka axel att vila mot. Hans tid var ju så koTt.

-Öppna kappan, bad han.

I mekanisk Iydnad knäppte Dora långsamt upp sin jaquette. Kanske tyckte hon synd om honom och var gripen av hans nöd. Kanske handlade hon ock5fi till en del i skräck. Möjligt är även att hon berördes på något skarpt och kryddat vis sinnligt av det över- givna husets egendomliga lukt och stämning av för- fall och upplösning. Under kappan hade hon en gul klänning med silkesblommor på. Hans blev så häpen över att hon Iydde honom att han länge endast sag på henne. Men Dora böjde ned huvudet och lekte med händerna i sitt knä. Nu började hon tänka. Var hon inte fortfarande under Guds straffdom? Hon hade velat befria sig från sitt barn, döda ett liv som just begynt. Skulle hon inte nu vara god mot en döende? Hon ville vara god. Sådan var hon.

Hans gick mot fönstret. Ham såg ut. Där borta blånade bergen. Han kunde se dem från sitt fönster också på Ekered. Dessa blånande höjder, som alltid lockade . . . En fågel hoppade på marken och plockade något med näbben. Den vippade pa sig och flög sin väg. Träden runtomkring voro tysta. Hans vande sig om. Där satt hon och lekte med sina små händer. Klänningen blommade. Hennes bröst höjde och sänkte sig. En smal fot av blänkande lack stack fram under den uppslitsade klänningen.

Så gick han långsamt över golvet. Dc murkna bräderna knarrade under hans steg. Han föll på knä och slog armarna om henne. Han begrov sitt ansikte vid hennes bröst och grät, Det var en gammal man, som grät. Tårarna svedo i hans torra ögon. Silket smekte hans kind.

Så steg han upp. Han satte sig vid hennes sida och lade henne ned på bänken. Då log hon darrande. Han blev vild av det där leendet. Det var som tårar på hans grav. Han var redan död, och någon stod där och log, ömt kanske, men också medlidsamt över mullen. Ungdom ! Du vet inte bättre än att le. Han skakade henne mellan skälvande armar. Han tryckte sig intill henme. Hans skälvande mun kysste hennes utan uppehåll. Det var ocksa flickan med penseögonen han kysste. Hans ögon började glänsa.

Nu knäppte han upp hennes klänning. Hon lät det ske.

-Jag vill kyssa din unga barm, viskade han flämtamde.

Då log hon igen.

-Om en stumd är jag död, sade han kärvt.

Då log hon också at det. Med händerna höll hon honom litet if rån sig,menbarasvagtmotståndgjordc hon. Redan kände Hans brösten och deras mjuka svala skinn under sina läppar. Då glömde han all- ting. På dessa förbjudna vägar hade han inte varit sedan tjuguåren. Nu förirrade han sig vidare. Yr- seln steg hDnom åt huvudet, så att han ieke hittadc i hennes kläder. Också inunder var hon hclt klädd i silke. Hans fingrar foro smekande över tyget. Hon tryckte samman benen, som ville hon icke släppa fram hans hand längre. Nu låg den där fången mel- lan det åtstramade silket, men han förde den ändå varsamt längre upp, till dess han kom till ett annat siden, som var lenare än stoffet, hudens underbara glatta marmor. Med ens kunde han känna hennes sköte bulta. Det bultade som i en liten smedja där uppe. Det var kärlekens och vällustens ugn som bara vill brinna och smida.

- Gör inte sa, sade hon endast. Sa far ni inte göra.

Det lät så bedjande och barnsligt. Det lät som om hon menade allvar. Men mot hans hand bultade det ju sa ivrigt i den lilla smedjan där uppe. Då maste han ju tyda det så att hcmles kropps redan upphet- tade ugn ville taga emot också hans snart slocknade eld. Nu låg Dora där nästan naken. Då böjde llans sig över henne och slöt detta vita och skimrande i sina armar. Doften från hennes lemmar betog honoll- närapa andan. Och alltjämt stridande med dessa kläder av silke, som tycktes ha liv och slingrade och vredo sig omkring henne, sjönk han in mot henne och in i henne. Hon högg lackkängornas klackar i hans vador, men hon spjärnade inte emot längre. det var som sporrar, som hon satte i.

Han blev sa matt efteråt att han inte vagade stiga upp. Han lutade sig tillbaka mot bänken, medan hon ordnade sina kläder. Var hon ond ? Hennes hatt badc fallit pa golvct. Kappan låg kastad i ctt hörn på bänken. Hans kände först nu att det var kallt. Hon skakade också som av kyla. När hon böjde sig ned för att fäst.. ett strumpeband, föll det blonda håret i en rikedom av l#usa vagor ned över bennes ansikte. Nu var hon fardig och stod och pudrade sig. Hon glömde inte heller paraplyn med det gyllenc skaf tet .

Hon såg inte ens på honom. Hon gick bara mot dörren. Hon Iyfte bössan för att lägga den åt sidan. Men så var det som om hon funderat på något. Han sag henne le ett litet underligt leende. Så tog hon upp bössan. Hon lutade kinden mot den, och innan Hans hann se vad hon hade för sig, tryckte hon av. Skottet gick rätt in i väggen vid spiseln. En gång till. En gång tili ! Var hon galen? Stugan fylldes av rök. Det luktade krut nu i stället föl blommor. Så ställde hon ifrån sig geväret och log igen underfundigt.

-Er bössa är allt tom nu, sade hon liksom triumferande.

Hon öppnade dörren. Han s5g henne gå nedåt stigen, rank och fin pa sina höga klackar ocl- i Sill pälsbrämade röda jaquette. Hon svängde åter para plyet med det gyllene skaftet. Så försvann hon.

Hans satt kvar. Det blåste en kall vind från den öppnade dörren, Han rev åt sig sin rock och svepte in sig i den. Hon hade förtagit honom lusten att dö. Det fanns heller inte ett enda skott kvar. Han hade åter njutit livets och ungdomens Iycka och tagit emot den som det sista målet, som beviljades den dödsdömde. Men nu ville han fortsätta att äta livets goda mat. Utan betänkande lurade han själva döden.

När Hans kom bem till Betty efter sin långa pro menad, hade han beslutat sig för att omedelbart an- träda Stockholmsresan. Han reste redan samma kväll .

Josef Wahlbom hade åter ett bönemöte hos Adele. Den tid han varit borta från Eka hade han allt mer och mer kommit till besinming. Han ångrade djupt detta, vartill han låtit sig förledas med Adele Holm ström och väntade dagligen att Gud skulle straffa honom. Hela salen var full av folk. Även Dora Macson fanns där. Hon bade samma afton varit p5 besök hos Petra von Pahlen och då ocksa med de andra blivit inbjuden av Adele. Nu satt hon där pa cn stol i en smakfull svart sidenklänning och bredvi(i henne Gotthard. Varje gång hon rörde pa sig, såg han på henne. Han brydde sig inte om hela försam lingen. För honom finge de gärna vara tusen. Bland dem alla skulle han ända uppt icka Dora.

Angela satt i närheten av henne. Men Petra hade inte kommit längre än till dörren. Där hade hon och arrendatorn slagit sig ned på ett par stolar. Adele intog som vanligt den främsta platsen närmast pre- dikanten. Men hennes ögon s5go oupphörligt bort mot dörren. Hade hon börjat misstänka Petra och Tord på allvar7 Vem vet vad som doldes i hennes oroliga bröst?

En kväll hade hon sett ·lem st5 och prata med var andra i mörkret pa garden. Då hade hon stängt sin dörr med en hård smäll. Hon var själv brottslig. Nu började hon spåra upp andras vägar. Ingenting var otroligt längre. Petra och Tord. Varför icke? Hade hon icke fyllt fönstret med krukväxter som blommade ? Och Tord såg inte at dem. Han gick om- kring som en sovande i sitt hus. Hon var nästan for- argad på honom för att han inte upptäckt hennes förbindelse med Josef. En man skall väl halla ögo- nen på sin hustru och inte heller stoppa till sina öron. Det hade varit många slitningar på sista tiden mellan henne och Josef. Hon hade inte alltid brytt sig om att sänka rösten. Men Tord tycktes varkeo se eller höra. Då måste ju hans tankar vara upp- fyllda av något annat, menade hon.

Petra! Pu! Hon såg väl ändå ingenting ut. Det var väl hennes fina skinn han ville åt. Men var icke Adele själv född Silfverstjerna? Silfverstjerna och von Pahlen, kunde icke det smälla lika högt ? En gång hade hon ocksa varit en adelsfröken, som bjöds på bal till och med hos borgmästaren i staden där- hemma. Hade Tord glömt det? Han skulle skämmas!

Hon hade sänkt sig ned, gift sig med en simpel arrendator. Så hade hon också fått ett liv därefter. Hennes händer voro nu grova och slitna av disk och allt vad hon fått taga i dessa år. Om Petra stulit hennes man, da skulle Adele veta att hämnas, Ocb Adele tänkte där hon satt:

Akta dig, Petra!

Men den tysta, hätska varningen nådde inte ända fram till Petras plats vid dörren i afton. Hon satt bara där nere och gladde sig at att hon åter hade Tord bredvid sig. De kundc inte röra vid varandra. Men den ena viskade da och då nagra ord till den andra. Da måste de ju böja sig fram och se pa varandra. Tord hade kommit in i salen i kväll bara for detta: att fa sitta sa här bredvid Petra. Nu togs en gammal pietistisk psalm upp: Hos kristna städs glänser dct invärtes livet, fast solen dem utvärtes svärtat och bränt. Vad skatter dem himmelens konung har givet, det har ingen otrogcn rönt eller kant. Vad variden cj fattar, ej söker och skattar, dct pryder så skönt deras ödmjaka sinne, dct andliga livet, som glöder dår inne. Guds folk går med öknamn forsmädat på jorden. Dess härlighet doljs under stofthyddans larv.

Men hog är dess adel, ovansklig dess orden och himmelskt dess burskap och evigt dess arv.

Vill världen dem gäcka, de äro dock täcka.

Vill världen dem tranga och jaga dem f järran, le ha dock ett hem och en boning hos Herran.

Men predikanten måtte inte varit vid röst i kväll.

Han brukade ju annars höras så munter och tros- frisk över hela församlingen. Nu såg hans ansikte helt blekt ut i lampskenet, inte alls hälsosamt rott. "svärtat" och brunbr,int av solen. Åtcr spelade han på orgeln. Men hans feta händer fumlade med tangenterna. Där kom en falsk ton, några ackord. ännu en falsk ton. Han bet samman tänderna och spelade tappert vidare:

De gå på vår jord, men med himmelska sjä1ar, de äro väl svaga# men skvdda vår värld. De synas här arma och aktas för trälar, dork är dem all frihet och Iycka beskärd. Gud fyller i smärtan med fröjd deras hjarhn. De äro val döda för världenes frojder men leva i anden på himmelska höjder

Aek, vissten 1, manskor, vad heder r. händer, ack, vore av er den välsignelse spord, rom Gud genom dessa utvalda er sänder, som prvda och rädda er brottsliga jord, I skullen dem ära, på händren dem bära med jublande glädje, men sörja och klaga, när Gud dessa heliga från er vill taga.

Han tänkte. Den falska tonen. Var kom den if rån? Det är min egen brottslighet. Här sitter jag och spelar falskt i Guds folks heligas egna hymner. Det är emedan jag varit falsk mot Gud och van vårdat hans skatter för att i stället tvärtemot vad jag sjunger söka sinnenas bedrägliga fröjder. Nu vill han förlama mina händer, Se, de krumma sig, krypa som skadade djur över tangenterna. Jag har använt dem till liderliga och boleriska smekningar. Nu straffas de.

Och en fruktansvärd rädsla grep honom, så att han knappast förmådde trampa pedalen. Det var som att trampa i tjära. Han tyckte att hans kropp, som varit i tjänst hos otukten och kättjan, svällde och blev of ormligt stor. Hans lemmar, en bolares okyska lemmar, växte på stolen. Han var som en deg som jäste över alla kanter i tråget, vilkets gränser Gud själv bestämt. Hans kropp hade blivit honom över- mäktig, stinn av sinnlighet och brunst. Själen ville fly ut ur den. Den hade blivit till en smal själ, en fattig och tiggaraktig själ, som ej hade fått någon räring, Och det var som om denna hans själ hade krupit upp i halsen på honom och fordrade att han nu skulie spotta ut den.

Men Josef svalde och svalde för att fa ha kvar sin själ. Hur smal den var, var den ju ändå hans. Och så började han tala, och han talade om åter sjunkandct i synden och om hur den rättfärdige och vredgade Guden tuktar de en gang väckta, vilka låta världens och köttets frestelser locka sig tillbaka och vilka icke ha vare sig kraft att stå emot eller öd- mjukhet att flykta till den stilla ensamhetens nöd tvungna försakelser. Till ingångsspråk tog han åter några strofer ur denna skatt av andliga sanger, som han lärt sig att älska så under missionsskolans Ijuv liga avskildhet på Johannelund:

Allmänt förfall i vår kristenhet syns, trn och trons frukter man saknar. Ja, på Guds hus domen redan begynns, snart alla sova -vem vaknar? Själva den boken, vars upphov år Gud, mänskor förakta och vrida. Fräckheten leker med bibelens hud. Upp, Herre, kan du det lida? Biblens lätande-o ömkliga rönl - rentav försummas eller sker utan bon. Guds ords hoBktare# sörjen! Men, I föraktare, vakllen i tid ! Snart med omvändelse börjen !

Forna respekten för Herrans Guds namn bland protestanter försvunn!t. Mitt i vår kristenhets skote och famn svalnar det nit, som förr brunnit, nitet för Guds höga namn och hans dag. Jämra dig, Sion, denna kansla är svag, söndag har syndedag hlivit. Mängden har satt sig högt over Guds bud, över vad Herren Gud skrivit.

Nattvardens helga, högvardiga bord (det är förskräckligt att nämna) är till en tillflykt för säkerhet gjord, härvid må jorden ju ramna. Bikten sker av mängden utan bot. Kristi kropp och hlod i otro tags mot. Orenom helgedom räckes. Syndens förlåtelse tror man cig fa, men vem för synden förskräckes?

Alltid hüde Josef Wühlbom gått till den gamle bohuslänske botpredikanten Lars Linderots inner liga förkunnelse och gisslande strafftal, när han för sig själv eller andra erfarit behov av kraft och Iyft ning, och han brukade alltid i fickan ha med sig hans must och kärnfulla sångbok, där en helig harm på var sida slungade fram glödande varningar mot varje art av synd och svaghet. Ju längre han nu kom i den välbekanta tuktodikten, desto starkare kände han sig.

I Ijungande vrede och djupt allvar skallade hans stämma:

Tygellost rasa nu lasterna fram, fräckt alla synder förövas, världen har undertryckt hlygrel och skam, Gud förolämpas, bedrövas. Kristnas vandel så anstötlig är att själva världen klaga plär över de onda exempel. Gud, vilka klagomål måste ej då horas if ran dina tempel !

Vinbären mogma, till reds är Guds press, hösten står redan för dorren. Nådenes rijster, som ropa till dess, sovande syndare, hören! Men, I vakne, stån med flit på er vakt ! Haven de brinnande lampor i akt, att ej vinnlaggandet slocknar. #ver den själ, som beler detta rad, dödsmörkret samlas och tjocknar.

Sedan läste han fyra versrader Ur ett litet Väktar- skri mot lärostriderna, vilket särskilt vände sig till Guds ords egna förkunnare och som hade författats av en något nyare och blidare kvinnlig evangelist av adlig härkomst och maka till en friherrlig ämbets- man. Men därefter återvände han till gamle Linde rot för att ånyo låta sig eggas av den för ett år- hundrade sedan avlidne västkustprästens besvärjande maningsord och oväderspiskade, salta näpst av lider- lighetens last. Han läste, och så småningom ropade och skrek han fram:

Den blott förvirras om Guds sanning god, som slits darom med hetsit#t övermod rill stillhrt ha de helga män flytt hän och sökt en himmrlskt Ijus på sina knän.

Kysk den horaktige skall bli, och ren den orcn vant. Avstå från last, ligg e; däri. Den aldrig slikt erfarit har ockrå aldrig Jesum sett. Nej, syndigt måste bli dig lett Då tror du iörst på Kristum.

Och en ryslig storm vräkte nu störtskürar över de stackare, som voro församlade i salen för att få höra om Löftets land, om den Barmhärtiges vitskimrande, i evig sabbat vilande Sions berg och om den milde himmelske Brudgummen.

Gud härjade i sin lustgård, sade Josef. Hans Iynne var sådant att han skapade skönhet och rike- domar, när han behagade, men syndade människan, då var han också mäktig att taga tillbaka allt det han nyss skänkt. En Gud som ger och tar tillbaka. Ja, sådan var han, och måste vara. Vi sitta inte trygga i våra hus, inte ens i dem, som vi själva helgat Herranom, ty Guds hand kan rycka upp dem. Han virvlar runt med oss, ti11 dess vi inte veta vad som är huvudet och vad fötterna. Och svårast av allt är okyskhetens synd. "Om en lem är dig till förförelse, hugg den av och kasta den i elden." Ja, hugg den av! Gud har själv påbjudit det. Josef vrålade:

-Hugg av den! Hugg av lemmen!

Men människorna i salen betraktade med darrande läppar sina händer och fötter. Också Dora bredde ut sina händer och lekte med dem i sitt knä. När Josef såg dessa smala, vita händer, lekamde i den eleganta unga damens runda åtstramade sidenknä, gjorde de honom rasande. Adele hade snärjt honom med sina så mycket grövre händer och kläder, så att Herren nu ville fördärva honom, Josef, vars lekamen han byggt sig till ett tempel. Det var sin egen synd han stormade mot, då han ropade:

-Ingen går fri. Icke jag! Icke du! Om Gud skulle uppfylla allan rättfärdighet, sutte vi här på stunden lemlästade allesammans.

Plötsligt blev han rädd för sina egna ord, så att han frös i den varma salen. Han var övertygad om att Gud skulle straffa honom. Det fanns ingen möj- lighet att köpa sig fri. Hans synd var för stor. Alla dessa ogon, som betraktade honom, smälte för hans

förvirrade syn samman till ett öga, ett stort Guds-

öga, sådant som brukade stråla ut från taket över

altaret inne i de världsliga prästernas kyrkor. Detta

enda öga sag nu på honom och ville få honom att sjunka genom marken. Det brände honom. Det . gjorde hans stora kropp genomskinlig och for- skade i dess lönnligaste vrår. "Gud ser dig, Josef Wahlbom", sade det inom honom. Ja, ingen säng- himmel med luftiga vita gardiner kunde täcka honom för Guds öga, ingen dunkel vrå gömma honom. Var det för att han nu ater stod med Guds ord på sina läppar och predikade för människorna som han kände sin skuld så starkt? Visserligen var det därför ! En ren människa talar om Gud, icke en, vilkens händer äro sudlade av orena och förbjudna famntags träck.

Där satt den svartklädda gumman Teresa med sin tandlösa mumsande och dreglande mun, hon som kommit ensam till Josefs första tillämnade, men inställda andaktsstund i Adeles sal. Hur listig och ondskefull såg hon inte ut! Visste hon om hans och Adeles hemlighet ? Satte hon intc näsan i vädret och smlsade och luktade sig till den för att sedan kräkas ut den på landsvägen för allt folket? Och arrendatorn där borta vid dörren ! Hade han icke om nätterna hört trappan knarra under Adeles steg, då hon smög sig tillbaka till sitt rum med hängande hårtestar och oordnade kläder ? 6verallt hade han vittnen. Varför stego de inte fram och stenade honom ?

Josef var så rädd att hans knäskålar darrade mot varandra.

Men han talade ! Han tyckte att hans röst kom långt bortifrån. Guds straffdomar! Han fick också de andra att blekna och rodna. Vem hade inte en synd att dölja? Ävcn dcn cleganta Dora slutade att leka med sina vackra händer och böjde huvudet djupt.

Icke en enda gang vände sig Josef mot Adele. Hon var en orm, som slingrade sig omkring honom. En orm med väsande, giftig tunga och smala trolska ogonspringor. Han hade inte kunnat stå emot henne. Nu i kväll kände han sig själv förgiftad. Det var för sent nu. För sent !

Och plötsligt höll han upp att tala. Det var som om hans egna ord ville kväva honom. Där ovanför hans huvud låg hans rum med himmelssängen. Han tyckte han hörde möblerna knaka där uppe, själva sängen vred sig spasmodiskt och suckade. Han stir- rade förfärad framför sig. Skulle de andra höra det ? I)enna övermäktiga känsla av skuld hade molat som tandvärk inom honom i flera dagar. Annu när han i kväll stått i trappan för att gå in i salen, hade han känt ett visst hopp. Kanske var det hans egen för- kunnelse om Guds straffande hand, som knäckte honom. Han hade icke alls tänkt tala om detta, men Herren själv hade väl lagt orden i hans mun. Nu kommo de tillbaka till honom, hamrade mot hans bröst, slunko in i hans mun och ville kväva honom.

Det var gamla Teresa med den tuggande dreg- liga munnen som rågade måttet. Nar det blev tyst, trodde hon att mötet var slut. Hon reste sig, såg mot dörren, mumlade och mumsade och vände sig för att gå. Josefs blickar fastnade på henne. Gingo 2t# Fröknarna 7Jon Paillen de nu? Hade de avslöjat honom? Skulle de för- svinna, därför att han var så vidrig?

Han sjönk ned vid orgeln och brast i gråt. Var det sådana tårar, som änglarna samla upp i sina vita kjortelfållar? Vem vet. Det var ångerns tårar och grämelsens.

-Jag fattig syndig människa! började Josef bedja, och hans bröst arbetade som i kramp.

Så skakade han igen av gråten. Nu blev det oro i salen. Alla gummorna började så smått också de att snyfta i näsdukarna, som med ens kommo fram över biblar och sångböcker. Deras huvuden vaggade. Från varje stotrad steg det ett växande kvalfullt:

-Jag fattig syndig människa!

Väckelsen var nära. Redan svepte dess vind genom salen, uppblåst av den storm av bannande och beve- kande ord och slutligen konvulsivisk gråt och suc- kan, som kommit från predikanten.

Men nu reste sig Adele. Hon hade blivit blekare . än någonsin.

- Ut med er ! skrek hon upprörd. Se ni inte att han är sjuk? Han är bara sjuk! Han måste komma i säng. Gå ! Gå !

Hon gjorde en rörelse som för att driva ut dem. Då skyndade de alla mot dörren. Gottbard tog be- skyddande Dora under armen #ch följ# de andra.

Adele fäktade med armarna oeb gick bakom. Hon sköt på de viskande gummorna och gav den tand- lösa Teresa en knuff. Men se, då fick hon en vass armbåge till svar.

Adele hann ända fram till dörren. Nu stod hon framför Tord.

-Skall du köra ut mig också? sade han och försökte le.

Adele hejdade sig verkligen här. Petra hade för- svunnit. Men Angela, som kommit fram till dörren, stod där vit och med tårar i ögonen.

Adele böjde sig fram mot henne. Hon ville giva luft åt något riktigt sataniskt. Hemmes ögon voro blanka. Men innan hon hunnit säga något, hade arrendatorn tagit Angela i handen och gått ut med henne.

Nu voro de ensarnma i salen, Adele och prcdikan- ten. Havet av stolar bredde sig emellan dem. Adele hörde alltjämt bara dessa Josefs hisnande snyft- ningar. En man som grät ! Hon banade sig väg mellan stolarna, slog ikull ett par och nådde fram till honom. -Du har mist förståndet, sade hon galen av för- bittring och slog honom två gånger i ansiktet. Ja, kanske skulle han nu verkligen mista sitt för- stånd. Guds hand ar icke smekande, när den sänkes, och icke en kvinnas heDer. Han Iyfte upp sitt ansikte. Kinderna voro svullna våta av tårar, de runda ögonen blinkade, också de fyllda av vatten som små dammar. Hon tyckte bara han såg komisk ut.

- Gå upp och lägg dig, ditt kräk, mumlade hon.

- I himmelssängen? viskade han hjälplöst.

Då skrattade hon elakt.

-Är den inte god nog kanske? skrek hon till. Du har trivts där hitintills.

- Ja, ja.

Han förmadde ingenting saga.

Efter en stund viskade han:

-Tror du då inte på Gud?

Ärmu i det sista ville han bedraga sig sjalv med att han ändå sokt omvanda denna kvinna.

-Gud ! sade hon, Ser Gud ut som du, din luri- fax? Du borde se dig i spegeln!

Hon menade det. För henne hade han varit Gud. Han hade skänkt henme kroppens vällust och för en tid stillat hennes begär. Det var allt vad hon strävat efter.

Då reste sig Josef. Han gick mot dörren, och medan han gick, drog han upp en stor vit näsduk och torkade sig i ansiktet med den. Näsduken var sa stor, en oskyldighetens vita symbol, som han ville två sig ren med.

På landsvägen rullade den svartklädda tandlösa gamla Teresa fram på skraltiga ben, muttrande och mumlande. Hon steg in i stugorna, viskade och fli- nade.

-Josef, kolportoren, grät. Såg ni, så hon dängde till honom ? Jojo, minsann ! Guds heliga man måste umgälla ibland. Och Adele körde ut oss allesammans. Två turturduvor voro de, som blivit osams. Jojo!

Och hon blinkade med elaka ögon och deg och tackade för det goda kaffet. Så uppslukade mörkret henne igen.

Josef Wahlbom, kolportören, hade rest. Han fär- dadcs till andra trakter för att predika. Han var jU en vandrare och fick icke stanna alltför länge pa en plats. Han hade lidit ett svårt nederlag, men Gud skulle upprätta honom. Så var hans vissa hopp. Jor den är fylld av sådana Guds vandringsmän, som falla omkull och resa sig igen för att sedan vittna inför manniskorna om Herrens obeskrivliga godhet och nåd. Tack vare dem har Gud full sysselsättning med att förlata och torka händer som sudlats. De lita så fast på Honom. Han kommer dem väl icke heller på skam.

Nu hade Adele tid att se sig omkring. Var det bara otur och en fumlig hand att hon en gång när Petra stod under hennes fönster, råkade svepa alla blomkrukorna i marken? Det var otur. De föllo med ctt väldigt krasande, stjälkar och blommor brötos av. Men Petra fick dem dock inte över sig. Hon hann stiga at sidan Eljes hade det gått henne illa. Ja, Adele hade tid att se sig omkring. Äter var hon den snokande och vädrande råttan son dök upp överallt. Petra fick ingen ro för henne. Det var henne hon var i hälarna på. En gång hade Adele pa skämt framkastat att Tord skullc vara förälskad i Petra. Nu misstänkte hon det på allvar. Vad brydde hon sig om Tord nu ? Hon älskade honom ju inte. Men om rätt skulle vara rätt, var han ju dock bennes egendom. Ingen fick ta ifrån henne vad som var hennes. Försökte någon, skulle hon inte släppa taget.

Nu hade Adele gjort rent i kolportörens rum. Det såg så tnmt ut, när inte hans sångböcker och traktater mera lågo framme. Hon tog tillbaka sin kudde och lade den i sin egen säng. Hon hoppades väl ändå att han skulle komma igen. När hon gick if rån rummet, låste hon det. Ingen annan skullc få sc in i hclgc domcn. Orgelo i salen lät hon också flytta tillbaka till Petras vind. Den hade tjänat ut. Så skulle nu allt vara som förut, innan Josef kom.

Samma afton Adele låst om Josefs rum, råkade hon och Tord i ett häftigt gräl. De sutto i salen efter kvällsvarden. Tord plockade med något. Han var ivrigt sysselsatt. Adele kastade då och då en for- skande blick på honom över bordet. -Vad ar det du håller på med? frågade hon. Han såg inte upp. Slutligen sade han:

-Ser du det inte?

Jo, Adele såg nog att det var cn sax. E:n sådan där liten gyllene sax, utsirad och smacker, som damer bruka ha till sitt handarbete. Den hade gått sönder. Och nu försökte Tord sätta ihop den igen. Han borrade med en mejsel för att få fast en skruv som fallit ur.

Adele sade:

-Det är väl Petras sax.

-Ja, svarade Tord morskt. Jag lovade hjälpa henne med den.

-Du har lovat att hjälpa mig med tusen saker. utbrast Adele. Men till mig haller du inga löften.

Och så började hon räkna upp. Det var kaffe- pannan, som grepen gått av på. Det var en stålvisp, som lossnat i fogarna. En hammare behövde ett skaft. En handdukshängare hade mistat sina krokar. Det var ingen måtta på allt, som var trasigt.

Och så med ens fann Adele på något. Hon gick ut i köket och kom tillbaka med famnen fylld av alla dessa saker. Det skramlade, när hon vräkte ut dem på bordet.

-Håller du ändå smedja här för Petras skull sade hon ilsket, så kan du ta de här också.

Tord hörde nog hur de rullade över bordet. Men han brydde sig inte ens om att se upp.

Adele slog sig åter ned. Hon stirrade på Tord.

-Vad gjorde du och Petra ensamma i staden den där gången ? sade hon plötsligt.

Tord blev röd i ansiktet och böjde sig ned över den lilla saxen.

-Fick du inte krukväxterna jag lovade att skaffa dig från staden då? sade han stillsamt.

-Jo, men du brukar köpa karameller åt mig. Den där gången glömde du det.

Ja, det hade han glömt. Och inte förrän nu hade hon yttrat ett knyst om det. - Man kan inte komma ihåg allt, mumlade Tord. - Nej, man glömmer väl mycket, när man har kärestan med sig. Då slog Tord handen i bordet.

-Vad säger du, manniska? utbrast han. Du far inte tala så om fröken Petra.

Adele skrattade till.

-Jo, det är en fin fröken, ropade hon nu och nästan kvävdes av skrattet. Petra är som alla andra flickor på överblivna kartan, skall jag säga dig. Det brinner värst i torrt fnöske och gamla kåkar.

- Petra är inte gammal, sade Tord, men det var det dummaste han kunnat hitta pa att säga.

- Nej, men jag är förstås gammal, högg Adele i hest. En käring som du inte ens tittar åt ! Erkann att du är kär i Petra, din harkrank och skrymtare !

-Vad skall nu detta tjäna till?

Tord såg sorgset på Adele:

-Måste vi nödvändigt ha en orgel och en predi- kant här i salen, för att du skall vara snäll?

- Ja visst. Tusen predikanter !

Tord var nu färdig med saxen. Han stoppade den i fickan. Adele uppfattade det snabbt.

-Ge mig den, sade hon. Det där är bara för att du skall l-a ett nytt tillfälle att träffa Petra. Jag skall själv lämna fram den.

Men Tord gav henne inte saxen. Han höll handen för säkerhets skull i fickan.

-Ge mig den, tiggde Adele.

- Nej bråka inte. Du skulle bara förstöra den.

Adele skakade tillgjort på huvudet.

-Förstöra Petras sax! Anej, det fattades bara. Då skulle hon komma springande pa nytt och vilja ha den lagad. Jag skall nog akta mig.

Tord sag pa förödelsen på bordet.

-Ta ut alla de här sakerna, sade ban. Jag har inte tid med dem i kväll.

-Men med Petras saker har du tid.

- Så där kan du halla på hela natten, utbrast Tord förtvivlad.

-Du är kär i Petra, tog Adele i igen.

Tord lutade sig över bordet. Hans ögon voro mörka av vrede.

-Ja, sade han för att få ett slut pa det. Jag är kär i Petra.

Han trodde inte att hon brydde sig om det. Hon grälade väl bara av sysslolöshet.

Men Aaele rusade upp

- Du! skrek hon Nu sade du det! Vad vet jag hur langt detta gatt ! Jag skall tala om det för Angela. Och det skall ut i hela socknen ! I varenda gård och stuga !

Tord hade också rest sig. Han gick runt bordet och tog Adele om axlarna.

- Du säger ingenting, sade han mörkt. Det roar dig att ställa till trassel överallt det förstår jag Sadan är du. Jag menade ingenting med vad jag sade nyss. Jag kunde lika väl sagt motsatsen. Petra är oskyldig.

Adele gav honom en lurande blick.

- Så, viskade hon. Petra oskyldig ! Det ar da inte hennes förtjänst. Hennes släkting, den där Tage #hrencreutz då, som var här för fyra år sedan och bodde hos sin morbror, den tokiga gamla stollen J ohan von Pahlen ? Den trodde Petra skulle halla till godo med henne. Men han hade låtit bli att tala om att han var förlovad förut med en rik flicka , som hette Hertha Acllerbring, hon som han sedan 6ifte sig med. Den riktiga fästmön hade skinn pa näsan och var inte dum. När det blev för hett de såta vännerna emellan, hittade hon på av bara rackartyg att skicka honom en stor pappask med blommor. Det vet jag, för jag hörde det genast på stationen. Petra fick oberäknat syn pa dem, för Johan hade inte kunnat bärga sig från att öppna asken, och Petra kom just då dragande med Tage. Det var ändå röda nejlikor. Da tog Petra itu med Tage, så han inte stod ut längre, utan for ifran henne, den oskyldiga ! Och hur hängde det cgent ligen ihop med l'etra och Johan själv? Det var allt misstänkt, vad det skullc pjoskas med den tosingen och vakas över honom, sa att han inte fick dricka en droppe vin en gång. Jo, det var snyggt, det dygde- mönstret gjorde nog allt vad hon kunde för att komma åt både systerson och morbror.

Adele hade talat i en ström. Till slut, när hon var nära att mista andan, Iyckades Tord stanna hennes hysteriska ordflöde med ett:

-Tyst.

Men Torcl hacle fAtt ett stick i bröstet. Han hade glömt den där Tage Ehrencreutz. Petra hade ju själv sagt att det funnits andra. Han mindes honom nu. En ung man som bott hos gamle Johan von Pahlen. Jaså, det var han! Adele lurade pa honom. -Jag skall hämnas, sade hon plötsligt. - Hur ? Tord betraktade henne med fasa. - Du har ingenting att hämnas, sade han.

Adele började syssla med bråtet på bordet. Hon ville att Tord nu skulle gå. Och han gick. Hon hörde honom gå över garden in till Petra. Då smög hon sig fram till skåpet och hämtade fram konjak åt sig. Under Josefs tid hade hon slutat att dricka. Hon hade haft andra upplivande medel. Men nu brann hennes strupe av törst.

Hon tömde ett glas och slog i på nytt åt sig. Hennes fingrar börjacle nervöst irra bland de trasiga föremålen på bordet. När hon druckit det andra glaset, steg spriten henne snabbt åt huvudet. Hon var icke van längre. Hennes läppar öppnade och slöto sig. Hon kramade om stålvispen.

- Stackars ni, sade hon med grumlig röst. En sådan husbonde ni ba, han lagar er inte, när ni gått sönder! Trasiga och eländiga se ni ut. Ja. Ja. Jag ocksa. Något har stannat i mig. Det är därför att ingen drar upp mig.

Sa skrek hon till högt. Hon bade stuckit sig på en tagg pa stålvispen. Det svarta odjuret var där igen! Hon var åter förföljd av det. Kärlekens lust hade hon äntligen lart känna, och den hade for en tid haft makt att jaga undan hennes spöken. Nu voro de ater där. Det lurviga odjuret med den röda tungan hängande ur det glupande gapet, karlen som grinade under sangen. Vart hon sag: fdrvridna an sikten, djurbilder, en yvig svans som svepte over golvet.

Det blodde litet ur fingret. Da trodde hon att hon sjalv skulle gå sönder, en docka som spruckit och som sagspanen rann ur. Hon var en olycklig mnn- nish. Konjak brukade gora henDe glad. Inte i kvall ! Hon hade en bitter smak i munnen. Hon såg ocksa Petra framför sig bara bon slöt ogonen. Men Petra var blodig i pannan och matt i ögonen. En trasig sax hade slitit upp henne. Hennes egen trasiga sax. Dct skrattade Adele at. Petra hade tagit Tord.

- Stackare, lallade Adelc. Vad mycket olycka en liten gyllene sax kan ställa till !

Hon vacklade upp, tömde ett par glas till och raglade in i sitt rum. Framför spegeln talade hon till sig själv, fastän hennes ansikte i glaset tycktes upplösas i suddiga dimmor.

-God natt min angel, jollradc hon fånigt. En Herrens tjänare åt av ditt kött och drack av ditt blod. Så for han full som en kaja av ditt eldiga vin. Ja, han blev rusig av ditt brännvin. Han låg i him- melssängen och alskade dig, min ängel, och sop dig till. Skål och god natt!

# l#nappte av sig sina kläder. De fladdrade som vingar omkring henne. Bland dimmorna sag bon sin nakna kropp skymta. Ocb omfamnande sig själv föll bon i sangen. Hon vaknade upp ibland ur söm- nen och skrek till av skrämsel över Petras.blodiga panna. Men så sjönk hon åter in i tung dvala.

Efter den där natten på hotellet hade Petra sökt undvika att hon och Tord skulle träffas ensamma.

Hon fruktade trots allt att komma in i något för- hållande. Hon kunde och ville det icke ! Hon var ock- så rädd för att Angela skulle ana något. Hon trodde att Adele hade börjat misstänka dem. Nej, Petra såg ingen riktig väg ut ur det hon denna höst givit sig in i. Var det den mörka hösten som kommit henne att känna sig så ensam ? Varken mot Tord eller sig själv hade hon handlat rätt. Hon hade gått med slutna ögon. Och nu började hon vakna. En herrgårdsfröken som lever i förhållande med sin arrendator... Nej, hon ville det inte. Andra finge vara modigare än hon.

Dagen efter det Adele berusat sig med konjak, mötte hon Petra ute i skogen kring Eka. För Adele var det inte något tillfälligt möte. Hon hade smugit sig efter Petra. Stigen var smal. De stannade mitt emot varandra.

-Har du fått saxen, som Tord lagade åt dig?

Det var det första Adele sade.

-Ja tack, svarade Petra litet förvånad,

Adele granskade henne hånfullt.

- Du gar här sa ensam, sade hon. Vem väntar du p5 ?

Petra log.

-Jag väntar p.#a ingen.

Adele var tung i huvudet efter gårdagen. Hennes ögonlock voro litet svullna. Hon var inte så snabb i orden som vanligt. Hon gjorde en rörelse med hän derna, som ville hon omfatta hela skogen.

- Skogen är vid, sade hon, Alltid kan det gömma sig nagon i buskarna.

Det begrep intc Petra. Hon ville fortsätta. Men då tog Adele fatt i hennes arm. Det var som om en klo slagit ned i Petras kött.

- Nu kommer du inte härifrån, flämtade Adele. Minns du den där leken "Ingen kommer här fram, förrän han säger sin kärastes namn. Vem tir han?" Hör du, jag har ingen vidare röst, jag, men jag sjunger änrlå för dig.

Petra blev litet rädd. Adeles ögon Iyste olycks- bådande. Hon drog upp sin överlapp. Det såg ut, som om hon morrade.

-Vad vill du? Släpp mig, viskade Petra.

Men Adele släppte henne inte.

-Jo, du är söt, sade hon. Är det så där du ser ut, när Tord vill ligga hos dig? Anej. Då brinner du nog och smyger dig intill honom. Hu! Vilken för- förerska !

Petra stod tyst. Hon darrade nu.

- Du sager ingenting, ropade Adele till. Nej, for du har ont samvete. Du och Tord! Har man hört på maken? Och du som vili vara så förnäm! Jo, jag tackar jag. Hon skakade Petras arm och slängde den åt sidan.

Ett ögonblick tänkte Petra förklara sig. Hon bör jade säga något, men hejdade sig åter. Vad tjänade det till att tala med Adele? I själva verket hade hon ju intet ont gjort. Men det skulle inte Adele förstå.

Nej, Petra teg stilla. Det retade Adele ännu mer. Om Petra svarat i samma ton som hon, skulle de fått i gång en ordentlig träta. Man kan inte i läng- den stå och skrika ensam.

-Jag är Tords hustru, sade Adele stolt. Det är min plikt att ta vara på honom.

Petra försökte glida förbi Adele på stigen. Men Adele ställde sig framför henne.

-Tror du att du kan komma ifrån det? sade Adele hotande. Tord talade om alltsammans för mig i går kväll.

-Låt mig komma förbi, bad Petra ängsligt.

Hon trodde inte vad Adele sade.

-Ja, gå då, sade Adele plötsligt och lämnade vägen fri.

Petra skyndade sig undan. Adele följde efter. En fix ide hade sedan gårdagen fått insteg i hennes hjärna. Hon såg åter Petra för sig med pannan blodig. Hon hatade henne. Hon hade alltid hatat Petra. Adele hade ju släppts in i rummen på Eka. Men hon hade aldrig fått bli Petras förtroliga väninna. Hon hade alltid känt sig som den under lägsna.

Hon tog upp en vass sten från marken. Medan hon hastigt gick framåt, rullade hon stenen i sin magra hårda hand. Hon visste knappast vad hon gjorde. Hon höjde armen och slungade stenen efter Petra. Petra hade i detsamma vänt sig halvt om för att se, om hon var förföljd. Den skarpa stenen träffade henne i pannan. Med ett litet rop föll hon. Så blev det tyst. Petra hade förlorat medvetandet.

Adele stod stilla gripen av en skräckblandad beundran för sig själv. Hon Iyfte sin hand och såg nyfiket på den. Det var som om handen handlat fortare än hennes tanke. Hon tittade sig med rädd min omkring. Nej, ingen hade varit vittne till hän delsen. Då smög hon sig darrande fram till Petra. Petras panna var blodig. Ja, där lag hon nu med blodig panna, som Adele sett henne för sig i dröm men. Såret var inte gjort med den där gyllene saxen. Men den skarpa stenen lag bredvid Petras arm. Adele lutade sig ned, grep stenen med sina yttersta fingerspetsar och kastade den inåt skogen. En kråka flög upp och flaxade med vingarna.

Adele såg djupt och länge ned på Petra. Efter en stund började hennes ögon flacka. Hon höll sig för munnen. Den skälvde sa besynnerligt. Sa sprang hon irrande sin väg.

Långt fram på eftermiddagen, da det redan skymde, började man sakna Petra.

Angela kom till arrendatorn.

- Petra är försvunnen, sade hon.

Tord spratt till. Han anade genast oråd. Det ar Adele, tänkte han snabbt. -Jag skall gå ut och ta reda på henne, sade han.

Angela ville följa honom. Men han sk#ndade if rån henne. Han var het av oro. Han stannade, Iyssnade, sprang igen. Hjärtat dunkade i honom.

- Petra, sade han oupphörligt. Å, Petra !

Han ropade icke namnet högt. Han tyckte att han då också skulle ropa ut sin hemlighet. Hans och hen- nes hemlighet.

I skymningen såg han en mörk massa ligga över vägen. Då stannade han hjälplös med hängande armar.

- Petra, sade han igen.

Ja, det var hon. Alltjämt låg hon där, som Adele lämnat henne. Tord böjde knä bredvid henne. Han tog upp sin näsduk och torkade blodet från hennes ansikte. Han grät.

- Lilla Petra, vakna, sade han.

Men hennes ögon voro hårt slutna. Något vasst, förmodligen en sten, hade träffat henne i pannan. Han förstod att det var Adeles hämnd.

Angela kom. De knäböjde där, båda bleka i an siktena.

- Stanna här, viskade Tord så. Jag skall hämta hjälp.

Han sprang. Angela tog Petras slappa hand och smekte den. Hon grät inte. Hon satt bara tyst och smekte handen.

Efter en stund kom Tord tillbaka med ett par karlar. De Iyfte försiktigt Petra på sina armar och buro henne ned för stigen. Tord gick närmast hennes huvud. Han avskydde att också de andra höllo om henne. Men han kunde ju icke reda sig ensam. De buro upp Petra på hennes rum och lade ned hemme på sängen. Angela ringde efter barnmorskan. Det fanns ingen annan i bygden, som var kunnig i sjukvård. Barmmorskan kom i sinstorakappa, fryntligtvädran- de med sin krokiga näsa, som om hon väntade ett intressant fall. Ater, som då Angela sett henne där- borta i stugan, sade hon till om att man skulle värma vatten.

- Massor av varmt vatten, kommenderade hon.

Det var som om kokhett vatten varit det lind- rande medlet för allt lidande.

Hon fick emellertid upp Petra ur medvetslös- hetens natt. Petra vaknade, tog sig över pannan och mumlade något. Ingen hörde vad hon sade. Men hon levde. Det var tills vidare nog för dem. Men under natten fick hon ett anfall av feber. Hon hade nog legat i flera timmar ute på den kalla fuktiga marken.

Arrendatorn och Angela sutto med dörren öppen och talade med låg röst med varandra.

- Hur har hon kunnat skada sig så ? undrade Angela.

Tord teg. Så sade han slutligen:

-Hon snavade väl och föll baklänges.

Men såret var ju i pannan. Det tänkte inte Angela på. Tord ville ända icke förråda Adele. Men han gick inte till sin bostad den natten. Han vakade till- sammans med Angela. Det kunde alltid vara något han skulle kunna hjalpa till med.

Nu var Petra i feberns land. Hon hade inga tyd- liga begrepp om det som hände i hennes närhet. Ansikten döko upp omkring henne. De skymtade som andra skuggor vid yttersta gränsen aV det fan- tomernas rikc, vari hon dvaldes. lbland kände hon igen dem. Jacob Levin lutade sig över hcnne, tog henne på pulsen, strök henne över håret. Hon stir- rade på honom utan att med något tecken röja att hon visste vem han var. Ja, Jacob Levin hade kom- mit resande för att hälsa på Dora Macson. Nu skötte han Petra von Pahlen. På det eljes så tysta och ensamma Eka var det fullt med folk. De turade om att vaka hos Petra: Dora, Betty och Angela. Hon var mycket sjuk, nära döden. En lunginflamma- tion hade stött till.

Men Petra är i feberns land, hon varken hör eller ser dem som syssla omkring henne. Hon har mycket bråttom. Hon gar och går. Det är sommar omkring henne. Det är därför hon är så varm. Vägen fram för hennes fötter är vit av damm. Det virvlar upp och fyller hennes näsborrar och tränger in i hennes strLpe. Hon känner det ibland som om det vita dam- met skulle kunna kväva henne. Men hon går.

Någonstådes tickar en klock2 Hon kan inte se den. Själva marken under henne tickar och tickar. Det är därför hon har sa brattom. En väderkvarn ute på ängen svanger med svarta armar. Den mal, den mal. Och när vingarna smälla mot luften, lata också de som en klocka som tickar och slar. Ingen städes fimls det visare som pcka på vad tiden lider. Men minuterna och sekunderna rymma sin kos, falla ut i ett stort hav langt borta. Petra tror att där borta dar havet finms bortom skogar och angar, där skall hon hämta dessa flyende sekunder och minuter. Vattnet kokar av dem. Hon har så bråttom därför att hon skall fanga dem.

Men det är en lang väg hon har att gå. Den tar aldrig slut. Solen bränner fran en himmel som är utan moln. Rymden är en bla glaskupa, som sänker sig runt jorden. I glaset spegla sig skogen och blom morna, förstorade, sällsamma som djur i ett akva- rium. Ja, somliga blommor ha långa antenner, som röra sig och vagga, som kr,vpa ihop så att man knap- past kan skönja dem och åter köra fram som väldiga spjut. Och i glaset skymtar Petra en förvriden och besynnerlig bild av sig själv. En kvinna lik en Icautschukdocka, som ibland ser ut som en groda med mun upp till öronen och glupskt skrattande gap och ibland som en myra, liten och smal med ett strå i käften.

Hon blir rädd och springer if rån den vita vägen fram och tillbaka under glaskupan, så att hon stöter emot dess väggar. Då sjunger det av dem. Ja hela - glaskupan fylles av klingande sång ! O, det är en Ijuvlig sång. Hon vill sjunga med, men hennes strupe är sammantorkad. Ack tyst! Sången vill ju spränga hennes huvud Hon kryper ihop och söker hålla alla lemmar stilla för att ej stöta emot något och åter få glaset att klinga. Men tystnaden är också farlig. Den är död: en sångfågel som fallit till marken och bara vrider sig litet med utbredda vhlgar.

Nu är allt tyst. Hela jorden tiger stilla. Varje rörelse Petra gör hörs på ett förskräckiigt sätt. Hen- nes armar äro sågar som riva och gnissla, hennes fötter hammare som slå.

Då kommer hon tillbaka till den vita vägen. Nu behöver hon knappast trampa. Hon står bara orör- lig, och vägen glider som ett band framåt. Men ban- det är fästat vid ett hjul, och långt borta ser hon att det svänger ned i marken. Följer hon nu med i denna svindlande fart, skall hon hamna i mullen under blommornas och trädens rötter. Där är väl en grav åt henne. Hon stirrar och stirrar med fasa på den plats, där bandet rimmer ned i jorden. Hon vill hoppa da för att Iyckligt komma över på andra sidan. Hon spänner sin kropp till språnget. Se, det Iycka des ! Hon vänder sig om, och mullen sträcker en svart hand efter henne. Och handen har naglar, som glänsa som uppgående solar. De bränna henne med hetsigt sken.

Då skyndar hon framåt igen. Men skogen är Ijuv lig. Där är skugga och vaggamde grönt. Också skug- gorna äro gröna. Så underbart gröna i ett grönt som gör ögat gott. Ocksa där höres klockans tickan- de Ijud under mossan och myrstackarna. Men det är icke så hårt, icke sa klingande högt. Där krypa djur över marken. Alla ha bråttom ! En trast ropar i ett träd med klar röst.

Har vill hon dröja, fastan hon har så bråtl. Hon går långsamt i gröna skuggor. Hon skulle vilja svepa in sig i en sådan skugga som i en silkesschal. Och knappt har hon önskat detta, förrän en skugga faller över hennes axlar och lindar sig omkring henne. Den ar isande kall. Och när hon ser nedat. upptäcker hon att hon ar naken. Da har hon ingen- ting annat att göra än att dölja sig i denna kalla slöja. Ty hon känner sådan blygsel över sin vita kropp. Och nu kommer en man. Han steg ut ur det ihåliga trädet där borta. Hu, hon är rädd för honom. Och ju närmare han stiger henne, ju starkare Iysa hennes vita lemmar. Skuggan kan icke dölja dem. Och nu star han framför henne. Det är Tord, det är Tage, nej det är Thomas ! Hon skriker hans namn sa skallande högt, som måste hon ropa till honom långt bortifran andra ändan av världen; och ända står han ju bredvid henne.

Han tar åt slöjan. Och slöjan, som ar som is. bränner honom ända, fräter hans kött. Petra ser två förbrända fingrar falla ned i mossan. Med vämjelse tycker hon da att han är pa nagot vidrigt sätt van- skapt. Han sträcker upp en hand, och den har bara tre fingrar kvar. Hon darrar av ängslan att han skall vidröra slöjan igen. Likafullt gör han det, och finger 288 #röknarnn von Pnhlen efter finger faller av honom. För att hindra honom från att stympa sig ännu mera flyr hon undan. Hon springer och springer. Under hennes fötter tickar marken som en klocka. Även hans steg hör hon. De bli tyngre och tyngre. De eka. De åska mot jorden. De fylla hennes öron med brusande oljud.

Så är hon ute på en slätt. Där blir det med ens natt. Ja, dagen kan ju inte räcka evigt. Den hämtar andan, slocknar som ett Ijus som brunnit ut. Nu sover den trygg, till dess solen gar upp. Men Petra famlar i mörkret. Hon vill finna dagen, väcka detta rosenkindade barn och be det genomvaka natten med henne.

Hon gar runt pa slätten. Vinden kommer svepande och har med sig en doft av hav. Men havet luktar ruttet. Hon försöker låta bli att andas för att slippa denna rysliga lukt. Sa faller hon omkull på en tuva och somnar. Men hon sover med öppna ögon, och förbi henne stryka skuggor. De fladdra som möss i mörkret, sticka henne med vassa vingar, tassa vid hennes bröst och vid hennes underliv med spretande fötter som likna krakornas. Da lägger hon handen över sin navel och doljer ett rött märke där, som är som märket efter en kråkfot.

XXVII

Petra är i feberns land, och där vaknar hon.

Alltjämt är slätten där. En oändlig slätt. Grå av vindslitet gräs. Vacklande reser hon sig och srapplar vidare. Hon har i alla fall ett mål. Hon vill till havet att fånga tidens minuter och sekunder som fallit ned däri. Det är mycket viktigt för henne detta. Då skall den osynliga klockan under hennes fötter sluta att ticka. Själva tiden skall stanna. Lyckas hon bara med det, skall sedan allt bli bra.

Nu har hon inte längre slöjan på sig. Hon är klädd som vanligt, men hon är barfota. Vinden koin- mer ater farande från havet. Nu doftar den friskhet och god sälta. Hon drar in den i djupa andetag. När hon slickar på sina läppar, äro de salta. Då måste kavet vara nära. Havet som strör luften full med salt. Men ännu har hon ett stycke väg att gå. Så trött hon blir ! Hennes fötter börja blöda.

Ingenting har hon att äta. Hon tuggar på gräset. Tuggar. Tuggar. Hon har det i mun och tuggar. Hennes tunga slingrar sig som en orm mellan tän- derna. Den har blivit till en orm som går tjock och slemmig ut och in mellan läpparna.

När hon plötsligt blickar upp, ser hon gestaltcr #g # cn#t jcrn#. Frot#7rv# vor P#hlen som röra sig i en ring runtomkring henne. De äro långt borta, men hon urskiljer dem ändå. En ring av bleka ansikten. De äro bara ansikten och fötter och händer, som krama om varandra. Hon vet så väl vilka de äro. Dora och Gotthard och Jacob och Hans och Betty. Svcn och Agda och Bess och Judy Rosenrauch. Den döde Johan von Pahlen och Tage Ehrencreutz och hans rika hustru Hertha Adler bring. Tord och hans mor och predikanten och Adele. Angela och Bell von Wenden och Stammy. Och Thomas- Thomas Meller ! Det är som om det vore myriader. Men hon känner tydligt igen var och en särskilt, även Bell och Stanny och Hertha och Tords mor, vilken hon aldrig har sett. Herthas fladdrande händer bära på en påse och Johans på en trälåda. Alla se de dumma ut. Oförstående. De kurna inte komma henne närmare. Besynnerligt. De nicka åt henne med sina dumma huvuden, men närma sig inte.

Då varseblir hon något. Där nere i gräset under dem alla går en liten liten dvärgman med ett stearin Ijus i handen. Han når bara upp till fötterna på de andra. Han nickar och nickar och mumlar. För varie fotpar han kommer till stannar han och sysslar med något. Han dryper stearin från Ijuset, som han håller i, på fot efter fot. Hon ser stearinen rinna i en vit het massa. Den klibbar vid alla fötterna och vid gräset. Så snart den har stelnat, stannar foten i sin gång. Den ondskefulla varelsen med Ijuset lackar fast dem vid slättens gräs. Därför komma de ej ur fläcken. Kanske ville de hjälpa helme att stanna tiden. Så stannade de själva. Hon, Petra, är ensam dömd att hämta upp sekunderna och minuterna. Hon vinkar åt dem att hon snart skall vara tillbaka.

Förstå de henne? Nej, de äro alldeles ur stånd att förstå henne. Så skyndar hon snubblande vidare.

Med ens stannar hon. Havet. Havet är där. Det är blått som himlen. Vågorna leka mot stranden. Det är vatten och åter vatten utan gräns. Det är stort, så outhärdligt stort. Det mumlar och viskar. Det har kastat upp snäckor på sandstranden, och också dessa mumla och viska, men med spröda och klingande röster. De äro barn av havet.

Nu star Petra på stranden, och en våg slår över hennes nakna fötter. Solen breder en gyllenröd matta över havet. En gyllne väg. Nu säger havet något till henne. Men hur hon anstränger sig, kan hon icke uppfatta vad. Där ute driver en båt med vitt segel. Den kommer närmare och närmare land. Den Iyftes på vågorna, kastas framåt som ett flarn, sjunker ned och kommer upp igen. Petra v:intar den båten med klappande hjärta. Hon är orolig att den ej skall hinna fram till henne med sitt budskap.

Hon börjar springa av och an på stranden. Hän derna håller hon för naveln, just där det svider efter kråkans fot.

Men nu kommer segelbåten inglidande på en mjuk våg. Den har en fiskare ombord. Ja visst. En fiskare är ombord. En fiskare med ett nät. Han vet att hon skall möta honom. Han gör ett tecken. Då stiger hon in i båten. Allt är så of örklarligt där. Fiskaren är en gammal man. Det kan hon se på hans krökta rygg och benen som darra. Nu vänder han sig mot hennc. Han har inte något ansikte. Han har blott ett bak- huvud med hår som en svart skål, men det göm- mer bara tomhet. En öppen skål. Petra hackar tan- derna. Men hon tar modigt nätet som han racke henne.

Först tycker hon att det är latt. Det ar luft bara, ingenting. Men när hennes fingrar shlta sig om nätets kanter för att fånga in det, da kälms det med ens sa tungt att hon knappast maktar Iyfta det.

Lyfter hon jordklotet ? Bar hon hela världen i sina armar? Da förstår hon att fiskaren har givit henne tiden att bära. Han har hämtat upp sekun- derna och minuterna i natet som otaliga fiskar, icke skönjbara för synen. Och när hon vacklar på stran- den med sin dyrbara börda i famnen, blir det döds- tyst omkring henne. Klockan har stannat. Jorden under hennes fötter tickar inte längre. Gräset rör sig inte. Vågorna sluta att slå mot stranden. Snäc- korna sjunga inte längre. Tiden är slut. Och då vid- tar evigheten, som icke har någon tid. Den är tidlös, glider och glider utan uppehåll. Den kommer böl- jande in över henne. Det är som dimmor, det är som imma, det är som svallande vatten, det är som van- sinnigt bländande Ijus. Men det är tystnad. Ingen levande härdar ut med denna tystnad. Själen vill sprängas, vill bli en dimma också den och glida bort över vattnen.

Petra vacklar med nätet i sin famn. Hon vaggar av och an, kvider. Hon känner sig brista.

Och så faller hon. Faller. Nätet rullar ifrån hen- nes styvnade fingrar. Och medan hon faller, hör hon dess last åter rulla ut i havet. Ett stim av osyn- liga fiskar rusar ut i vattnet. En sol snurrar runt framför Petras ögon. Ett guldklot med väderkvarns- vingar, som röra sig i rasande takt. Jorden tickar åter under henne. Tiden glider framåt frigjord. Och evighetens dimmor krympa samman. Petra faller...

XXVIII.

När Petra slog upp ögonen och bad om ett glas vatten, började Angela gråta. I flera dygn hade Petra knappast sagt ett redigt ord. De hade fått hålla henne i sängen för att hon ej skulle kasta sig ur.

Angela gick efter vattnet och sag på hur Petra törstigt drack ur glaset.

-Tack, sade hon och ett leende for plötsligt över hennes ansikte.

Ja, hon log, fast ännu litet främmande. Ett nytt under. Angela ställde sig vid fönstret, för att Petra inte skulle märka hemmes tårar. Hon hade trott att Petra skulle dö. Hon hade bett till Gud. Men Gud hade gömt sig i ett moln. Henmes böner nådde honom inte. Han tycktes så långt borta just nu, när hon behövt honom som mest.

Angela hade från sitt rum Iyssnat till Petras ord i yrseln. Hon hade undrat vem Thomas var. Hon hade aldrig hört Petra nämna hans namn förrän nu. Det var bara ett par gånger Angela hört henne ropa det. Thomas! Vem var Thomas? Så litet de kände varandra, Petra och Angela! Petra dolde sig för henne. Hon bar på tankar som Angela icke anade.

Och Angela vände sig om där hon stod och kastade en blick fylld av undran bort till Petra. Hon tyckte det var cn ny Petra, som låg där i sängen. Så blek, med skinande ögon och fuktigt hår! Hon såg så ung ut, som en flicka bara. Angela gick fram till henne. -Är du bättre nu7 -Ja, jag har visst varit sjtik. - Men nu skall du bli bra.

Petra rynkade ögonbrynen. Hon minde9 så väl hur Adele kastat stenen som träffat henne. Sedan hade allt blivit mörkt. En natt med sällsamma dröm mar. Hon kom knappast ihåg dem nu. De flydde undan för dagsljuset. Det var också solen som sken in i rummet. Hon vände litet på huvudet. En ktocka tickade så hårt. A, den stod där på hennes toalett- bord. Kanske hon hört den under feberyrseln. Hon tyckte att hon hela tiden hört en klockas tickande. Det hade varit så underligt och hemskt.

Nu låg Petra där i sin säng och lät dagarna gå. Hon blev bättre och starkare. Först hade hon knap past orkat Iyfta en hand. Jacob Levin kom till henne varje dag. Dora Macson också. Hon skulle snart resa. Betty lagade dekokter på allehanda örter och såg ut som en trollmor, när hon trädde in med rykande koppar. Gotthard tittade i dörren och nic- kade åt henne.

- Du sade mycket, när du yrade, du, skåmtade Dora med henne en gång, när Jacob var inne hos Petra.

Petra såg en smula ängslig ut. Hade hon kanske förrått sig?

- Ack, i feberyrsel, sade hon slutligen och log skyggt.

-Yrsel har man ofta, inföll Dora. Ibland är det, som om man handlade i yrsel även utan feber. Efteråt tror man att man drömt. Det var bara en besynnerlig dröm, tänker man och menar att detta är väl bara sådant, som man skall glömma. Jag hade själv en sådan dröm för inte så länge sedan. . . tiil- lade hon hastigt.

Och hon strök sig litet förvirrad över pannan och tittade på Jacob. Petra tyckte det såg ut som om hon för honom, utan att han visste det, ville ursäkta sig för något.

Du bär kanske på hemligheter för honom också, tänkte Petra utan att ana hur rätt hon hade.

Dagarna gingo. Petra räknade dem icke.

Hon såg sina vänner röra sig i rammet. Och hon log mot dem alla. Också mot Adele som en efter middag kom smygande med oroligt och ångerfullt ansikte. Petra sade inte något till henne om den där stenen. Bara nickade vänligt också åt henne. Men när Tord och hon ett ögonblick blevo ensamma, räckte Petra honom handen.

-Det är bäst att det är slut nu, viskade hon. Du förstår själv att det måste vara slut. När jag blir frisk igen, reser jag härifrån.

Och Tord svarade inte. Han böjde sig blott litet djupare ned, så att hon ej skulle se hans ansikte.

När Petra blev ensam igen, suckade hon djupt. De där orden hade hon velat säga. Nu voro de änt- ligen uttalade. Adele hade slungat sin sten mot Petra. I hämnd. I hat. Det förstod Petra. Pa sitt sätt hade väl Adele haft rätt.

För Petra var det nu, sorn om hon ater vaknade till livet. Hon hadc varit långt borta. Nu kom hon tillbaka. När en blomma brast ut i krukan på fönster- brädet, bad Petra att Angela skulle flytta den till hennes säng.

Det var en grå blomma med silverglänsande blad. Men inne i kaiken rodnade det som av en solupp gång. Petra låg och betraktade den. Det var höstens egen blomma, vävd av dimmorna och skuggorra i de förbiglidande dagarna.

Tiden skulle icke stanna som i Petras feberdröm. Klockan tickade. Vintern var snart inne. Ett nytt ar väntade. Då skulle kanske Thomas komma tillbaka. Men Petra tänkte icke just nu på hDnom. Hon log leende och litet Iycklig, därför att den grå hösten ändå burit en blomma till hennes bord.


Project Runeberg, Wed Aug 6 14:59:32 1997 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hostskug/full.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free