Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
huafvod, bär det ästad — med vindens snabba stegs.
Man särskiljer två slag af renar: fjällrenen, som är
betydligt mindre men utmärkt för sin stora snabb-
het och uthållighet, samt kustrenen, som är högbentare
och mera säflig och ovig i sina rörelser. Till färgen
är han ovå med hvit buk och hals. Äfven helhvita
renar finnas, hvilka lappen särskildt älskar, emedan
efter hans askådning de medföra stor lycka, fastän
ej så litet arbete åtgär att söka rätt på de för-
komna, då de till följd at sin hvita färg äro svåra att
varseblitva på snöfälten. Härremmen är ytterst
tät och ett godt vapen mot de kalla snöstormar och
den bitande köld, för hvilka han är utsatt.
De festa renar äro ytterst läraktiga och låta
med lätthet tämja sig, men en och annan motsätter
sig med en istadighet, som kan reta gallfeber på
äfven den lugnaste körsven, hvarje lärospån. Då
lappen ser någon kalt med goda tecken att blifva
trafvare, fastkastas han och hålles någon tid fast-
bunden för att så förberedas på kommande dressyr.
Renens kördon utgöres af ett par lokor, vid hvilka
dragremmen medelst en smal träskifva, liggande
under bröstkorgen, är fästad. Tömmen sitter fast vid
hufvudets grimma. Själfva körningen är något olika,
men i Kalix bruka lapparne hafva tömmen — endast
en begagnas, som hopHätas af rentarmar — fästad
vid grimmans vänstra sida, hvarifrån den kastas,
då djuret sätter sig i rörelse, med högra armen —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
