Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 220 —
Adéle började nu att blifva rigtigt ond. För att
afleda sin vrede vandrade hon af och an genom
salongen, skoningslöst gnidande sin ena bara arm
med handen och gång på gång uttalande en be¬
stämd försäkran, att om mamsell Dyrell nu man¬
kerade, skulle hon stämma henne . . . jaha, stämma
henne. ..
Slutligen ringde det, en stor klädningskartong
inbars, och mamsell Dyrell var räddad från stäm¬
ning.
»Nå, Gud ske lof!» utbrast Adéle lättad och
öfverlemnade sig derefter åt denna uppsluppna
skämtsamhet, som plägar följa på lyckligt öfver¬
ståndna faror.
Hennes glädje ökades ännu mer deraf att kläd¬
ningen var både vacker och satt väl; i höjden af
sin belåtenhet trakterade hon derför budet, för
hvars benförhållande hon nyss varit så orolig, med
vin och tårtor, ja hon gaf henne till och med en
krona i drickspengar. Hon visste icke hvarför,
men hon kände ett oemotståndligt behof att lycklig¬
göra.
Förargligt nog hände det emellertid att hennes
man, som af en slump kom ut i tamburen, blef
vittne till denna frikostighet. Med anledning häraf
frågade han Adéle, under det han tog fram sin
frack och förargade sig öfver att den lilla vasa¬
stjernan derpå ännu satt så ensam och längtansfull,
om det var hennes mening att ruinera huset...
» Nå, min Gud, en krona!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
