Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödsarbetet lär hafva varit ytterst smärtsamt och
långvarigt, men ända till de sista dagarna bibehöll
han dock sina fulla själskrafter.
Redan år 1881 lämnade Edvard Swartz scenen,
och för den generation som sedan vuxit upp är
han endast ett stort namn, som den dock af den
äldre generationen hört nämnas med en sådan
vördnad och beundran, att det äfven i dess ögon
omsväfvas af en nimbus. Och för dem som i
likhet med mig sett och hört honom på scenen i sin
barndom och tidigaste ungdom, framstår han som
en visserligen något sväfvande och obestämd, men
i de stora omfattande dragen egendomligt
ensamstående och afskild gestalt. Man har minnet af
något sällsynt fint, förädladt och behärskadt i
gestalt och uppträdande, åtbörder och diktion, af en
storstilad uppfattning, som genomträngde och
sammanhöll det ytterst omsorgsfullt studerade
detaljarbetet, af ett sällsynt vackert ansikte med ett
tungsint drag öfver ögonen och mun, och af en stämma,
som, dof och något beslöjad, med en aldrig
svikande konst behärskade en rik och omfattande
känsloskala. Detaljerna hafva naturligtvis
utplånats under årens lopp, men man har dock kvar
minnet af tonfall, rörelser och minspel, som man sedan
icke varit van att återfinna på våra skådeplatser,
till och med i lidelsernas starkaste utbrott
harmoniska genom sin fulländning, genomgående
präglade af stil, måttfullhet och adel. Klarast
framstår han kanske för minnet såsom Frans I i
»Drottning Margarethas sagor», den roll, i hvilken han
tog afsked af publiken; här gåfvo hans personlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
