Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
energi, tillåter henne att alltjämt syssla med det
förflutna, att gissla och håna sin krossade dröm.
Det centrala i fru Dybwads framställning
blir, fullt naturligt, scenen i andra akten med
mannen. Hennes absolut själfhängifna, innerliga
längtan att komma helt och fullt in i hans förtroende,
hennes hjälplösa förkrosselse, då detta förtroende
är af den art, att hon, som kvinna, icke kan bära
det — hennes sätt exempelvis att säga orden:
»min vän», talande med röst, blick och åtbörd, det
är ett af de vackraste, mest omedelbara uttryck för
kvinnligt känslolif man kan få se. Gent emot den
gripande enkelheten i återgifvandet af denna scen,
kommer det — åtminstone vid ett förnyadt
åskådande — en nyans, en ytterst obetydlig men dock
märkbar, af »spel för publiken» in i den för öfrigt
med strålande lynne och fantasi formade första
akten, och i den sista aktens mästerligt förberedda
uppgörelsescen. Man skulle icke haft rättighet att
anmärka detta, om icke konstnärinnan själf drifvit
fordringarna så högt.
Herr Hansson visar i mannens svåra och
ömtåliga roll prof på en förmåga af klar och koncis
karaktärsanläggning, som man förut icke riktigt
tilltrott honom.
Fröken Åhlander och herr Hamrin äro fullt
tillfredsställande i sina andra-plans-roller, hvilket
däremot icke kan sägas om fru Byström och fröken
Sjöberg som ett par glada, unga flickor. De äro
så glada, att de ordentligt kippa efter andan mellan
anfallen, och att det blir alldeles omöjligt för en
utomstående att dela deras glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
