Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Pelleas och Melisande» på Svenska teatern.
30 nov.
Svenska teatern uppförde i går för första
gången »Pelleas och Melisande», det af
Maeter-lincks äldre dramer, som klarast och vackrast
uttrycker det konstideal, som han under den perioden
af sitt diktarskap omfattade, men hvarifrån han
sedan i »Monna Vanna» delvis afföll. Det är en
dramatik som ligger mycket fjärran från den som
till hvardags fyller våra scener, men icke så fjärran,
som det kan tyckas, från det stora klassiska dramat.
Som alla äkta diktverk har det mognat med tiden,
och mycket, som vid dess första framträdande
syntes preciöst och konstladt, verkar nu som ett
återgående till renare och enklare former. Med
förbigående af allt oväsentligt söker den sig fram,
i djupet eller i höjden, till de stora mänskliga
lidelserna, typerna och ödena, och stannar så
ytterst inför mystiken, det oförklarliga, osägbara.
Här är dess samband med det antika dramat.
Men ödestragiken är hos Maeterlinck vekare,
stundom ända till sentimentalitet, dunklare, stundom
ända till mörker. Det är ljusdunklets dramatik,
besläktad med Rembrandts färgkonst. Den verkar
med antydningen, det outsagda, hemliga, det som
ligger fördoldt under gesten, ordet, tanken. Dess
finaste, själfullaste konst består i dess makt att
med små medel stämma fantasien till mottaglighet
för stora, sköna bilder, att med de ringa, enkla
orden afslöja de djupa lidelserna. Men någon
gång urladdar sig denna töckenstämning i oväder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
