Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Lycklig! Det är ett sådant relativt begrepp!
Jag tar lifvet kallt, gör inte mer af det, än hvad det
är, och ser humoristiskt på hela röran för resten.»
»Det är för öfrigt inte allom gifvet att vara
lyckliga.»
De kommo sig icke för med att tala något
vidare. Volmer satt och förargade sig öfver
sina sista ord, hånande sig sjelf för, att han
försökte göra sig intressant, men emellanåt kastade
han en förstulen blick på Signe och såg med
ett visst välbehag, att hon var mycket tankfull.
Efter en stund kom fru Volmer in. Hon
satte sig tyst och började sticka på en strumpa.
Det var en liten, spenslig kvinna, med
något skyggt och betryckt i sitt väsende. Ilon
var mycket fåordig, och innan hon sade något,
brukade hon se på sin man med en frågande, på
samma gång rädd och hängifven blick, såsom en
hund ser på en sträng husbonde.
Signe hade nu varit ungefär ett halft år
hos sin morbroder. Detta halfår hade
förändrat henne i mycket, ty hennes natur var ännu
vek och böjlig och tog lätt intryck af
om-gifningen. Den första tiden hade dock
om-störtningen i alla förhållanden varit för häftig;
allt hade kastats huller om buller hos henne,
det gamla hade vacklat i sina fogningar, och det
nya hade hon icke kunnat samla till något helt.
Morbrodern var hon först nästan rädd för.
Han var alldeles ofattlig för henne, — något, som
hon aldrig kunnat tänka sig; hans åsigter
upprörde henne, hans bitterhet ängslade henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
